Friskhet: Del 1

Tema: Vad innebär "frisk" för dig?

Skribent: Linda

Redaktör: Lisa Isaksson

En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det är väl i varje fall en vanlig uppfattning. En alkoholist som inte har druckit på flera år är nykter – men fortfarande alkoholist.

Under de år som gått sen jag började kämpa för att ta mig ur min sjukdom har jag funderat mycket på vad det innebär att vara självskadare, och många gånger har jag jämfört min sjukdom med beroendeproblem. När jag läser skildringar av alkoholism eller drogmissbruk kan jag ofta dra paralleller till mitt eget förhållningssätt till ångesten och utvägarna.

Så vad innebär det? En gång självskadare, alltid självskadare? Det låter förfärligt, som att döma sig själv till ett liv av ångest. Men alkoholister kan ju faktiskt bli nyktra! Och Leva med stort L, ett fullt och helt liv. Nyktra alkoholister går väl inte runt och längtar efter sprit dygnet runt, och inte heller har vi med ”blekta ränder” rakblad på hjärnan – snarare handlar det oftast om enstaka, irrationella tillfällen när tanken slår en, för en kort sekund. Efter ett par år som skadefri försvann helt min längtan efter att göra mig illa. Men ibland kan det dyka upp ögonblicksbilder, minnen eller fantasier. För er som fortfarande kämpar har jag dock en glad nyhet: fantasierna och längtet kommer allt mer sällan och känns alltmer verklighetsfrämmande för varje månad man låter bli.

Men framförallt är en självskadare alltid en självskadare, om han eller hon har givit sig själv ärr. Ärren går inte att tvätta bort, varken med glada miner eller färgstarka kläder. De finns alltid där, inte så mycket för att påminna dig själv (jag ser dem knappt) som för att stämpla dig för omvärlden.

Jag har ingen lust att stå och svettas i långärmat för att andra ska känna sig bekvämare. Men jag inser att det är så en stor del av mitt liv kommer att behöva se ut, särskilt när jag kommer ut i arbetslivet. Jag inser att det inte är för att provocera mig som folk stirrar och frågar, jag inser att det inte är helt befängt om jag blir misstänkt för att vara labil eller knepig, och jag inser att läkaren som automatiskt skickade mig till psykakuten när jag kom till sjukhuset för fysiska åkommor ansåg sig ha goda skäl till det. Men jag kan bli så matt när jag tänker på att jag kommer att behöva leva hela mitt liv i uppförsbacke, i kamp mot andras fördomar.

En gång självskadare, alltid självskadare – åtminstone i omgivningens ögon?
De första åren efter att jag blivit frisk var jag så ytlig och glittrig som jag bara orkade. Dels för att jag ville uppleva så mycket glädje som möjligt efter att ha varit ”djup” och levt i mörker så länge, men dels också för att jag försökte överkompensera för mitt utseende. Jag utgick från att folk skulle anta att jag var ett totalt psykfall om jag, med mina polkagrisarmar, var ledsen, såg på tragiska filmer eller överhuvudtaget tog något på allvar. Men det tog på krafterna att aldrig nudda marken. Emellanåt kände jag att jag levde på överväxel, och då slutade det ofta med en deppig period (som jag förstås försökte dölja för omvärlden).

Numera har jag landat i ett mer verkligt liv, varken på botten eller toppen. Jag har distanserat mig så mycket från min sjukdom att den inte längre ingår i min identitet – jag är inte längre Lindamedärren utan helt enkelt Linda. Därför vore det så skönt att inte behöva påminnas om sjukdomen vid varje möte med en ny människa, att slippa fundera på om jag borde ha långärmat, eller stålsätta mig inför obekväma frågor vid de mest opassande tillfällen (fast om de inte frågar får jag ju inte förklara att jag är frisk!). Jag inser att även om jag själv inte längre anser att min sjukdom är en del av mig så kommer just sjukdomen att vara ett av de första intryck som andra människor får av mig.

En gång självskadare, alltid självskadare – på gott och ont

Inget ont som inte har något gott med sig, brukar man ju säga. Jag förlorade tonåren till min sjukdom, men den har också gjort mig starkare, tryggare och gladare som person än vad jag hade varit annars – vill jag gärna tänka mig, åtminstone.

Samma sak gäller med ärren. Det faktum att min sjukdom sitter utanpå har gjort att jag har varit tvungen att bearbeta den. När frågorna kommer måste jag kunna svara på ett vettigt sätt, och i jakten på förklaringar har jag lärt mig en hel del för egen del. Man döljer det man skäms över, men genom att inte dölja har jag lärt mig att inte skämmas.

Jag har varit med i media ett par gånger för att berätta lite om min bild av psykisk ohälsa, och inför dessa tillfällen har jag funderat på om jag är osmart som ”kommer ut” på det sättet – samma sak gällde för mitt första bidrag till denna blogg. Men jag insåg att jag i så fall kommer ut i princip varje dag – jag är en levande annonstavla för självskador. Men det innebär kanske också att jag, bara genom att leva mitt liv och vara den friska, starka och glada person jag är, kan krossa en del människors fördomar och vara en positiv förebild för andra som kämpar för att må bättre. Jag hoppas det.

I slutet av september detta år firar jag mitt femårsjubileum som helt självskadefri. Om jag hade varit nykter alkoholist hade jag väl fått en medalj av min AA-grupp. Det kanske borde finnas SHEDO-medaljer!