måndag 10 augusti 2009

Livet efteråt


Tema: Livet efteråt
Del 1 av 2
Redaktör och skribent: Rebecca Willén


För mig finns det ett före och ett efter tiden då jag lärde mig att stå ut med min ångest. Tiden då jag lärde mig att ångest är en känsla liksom glädje och ilska, och att känslor varken är farliga eller skadliga. Det tog mig över fyra år i samtalsterapi, två gånger i veckan, innan jag lärde mig det. Någon hade väl kunnat berätta det för mig lite tidigare kan man ju kanske tycka då, eller hur? Förmodligen gjorde någon också det, men jag var inte där än att jag kunde förstå innebörden, och därför mindes jag det heller inte. Som att försöka minnas rappakalja.

Jag levde med svår svart slukande ångest varje vecka under minst femton år, och redan något år gammal började jag hyperventilera när jag blev upprörd. Eftersom jag var svårt sjuk i astma på den tiden skällde man på mig när det hände. Man trodde att jag medvetet framkallade ett astmaanfall. ”Gud vad du manipulerar!”, skällde man och röt ilsket åt den storgråtande ungen att lägga av. Tretton år gammal fick jag för första gången ett ord på mörkret när jag förtvivlat skrek åt en kvinna som arbetade inom psykiatrin att jag ju för fan inte kan andas för allt mörker i bröstet. ”Ångest”, sa hon, ”ångest heter det”. Är det sant? Finns det alltså andra som känner så?

Därför, när jag tjugofyra år gammal för första gången hör någon jag litar på påstå att man inte dör av ångest blir det en stor vändpunkt. Fram till dess hade jag varit övertygad om att ångesten faktiskt skulle döda mig om jag lät den vara kvar och rentav växa. Rationellt? Nej. Rädslan var alltför påträngande för att jag ens skulle ha kommit på tanken att fundera över saken rent logiskt. Att dessutom som barn ha lärt mig att panikattacker var kopplade till livshotande astmaanfall gjorde det inte enklare att förstå hur ofarligt det egentligen är.

Från den aha-upplevelsen efter fyra år i samtalsterapi tog det ytterligare några månader innan allt hade vänt. På bara några veckor förändrades nästan alla mina sinnen. Jag hade inte en aning om att jag tidigare varit så avskärmad från verkligheten! Plötsligt såg jag färger ordentligt och jag lärde mig känna igen ansikten och mindes dem rentav efteråt. Känseln, att kunna känna något när man vidrör och att det känns olika, och att jag kan minnas det efteråt! Förr upplevde jag alla slags känslostimuli som obehagliga och smärtsamma så det var en helt ny värld som öppnades för mig under de där veckorna för snart sex år sen. Än idag överväldigas jag ofta av allt som känns. Blöt grönmossa! Kantiga stenar! Vind! Regn! Och träden... Har ni tänkt på att den del av trädstammen som står i lä även under kallaste vintern kan kännas nästan varm?

Än idag förbättras hela tiden mitt spatiala minne; förr kunde jag gått samma enkla sträcka tio-tjugo gånger och ändå inte hitta. Behövde alltid någon som följde mig. Trakten där jag växte upp och tillbringade femton år av mitt liv är mig fullkomligt oklar. Inte ens om jag anstränger mig kan jag förstå åt vilket håll man ska för att komma till stan eller hur det ser ut. Det jag lär mig idag när jag är på besök är i princip den enda geografiska kunskap jag har om trakten.

När jag lärde mig stå ut med ångesten och till fullo acceptera den, så försvann den så som jag känt den. Tomheten och mörkret fanns inte längre. Under en övergångsperiod fanns det istället en stark eld i bröstet som brände och sved, men efter ytterligare några veckor av acceptans och rationellt tänkande försvann också det. Sedan dess är jag hel. Det är ingen metafor, det är bokstavligt. Det var som att ha befunnit sig under vattenytan i en grumlig inlandssjö i tjugo år och att plötsligt inse hur man gör för att sätta ned fötterna och resa sig. Luft! Färger! Gnuggar vattnet ur öronen... Oj, vilka ljud det finns! Häftigt! Nämen oj däruppe vid stranden står ju en massa människor... Hej hej! Hallå på er! Har ni stått där länge eller?

I efterhand – så enkelt! Innan dess – mörka irrvägar, avlägsna grötiga röster från någonstans där ovanför, brungult smutsigt vatten som gjorde att allt såg likadant ut, alla stenar, grenar, bryggans underkant, allt hade det en konstig beläggning som gjorde det så svårt att urskilja vad som var vad därnere under ytan. Och så det där att man ibland simmade fram till helt fel människa i tron att ett par sjögula ben tillhörde någon man kände som skulle hjälpa en upp.


”Jag vill tacka livet som gett mig så mycket
Det har gett mig hörseln som i all sin vidhet
fångar natten och dagen, syrsor och små fåglar,
turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn”

Om du har Spotify kan du lyssna på hela sången "Jag vill tacka livet" med Arja Saijonmaa här.


Denna vecka skriver också Lisa Isaksson ett inlägg på samma tema. Lisa är styrelseledamot i SHEDO och från och med den 1 september tar hon över som samordnare för den här bloggen. Med detta inlägg tackar jag därmed för mig, och önskar den nya redaktionen lycka till!

3 kommentarer:

Amanda Duregård sa...

Räcker det för dig idag att säga till dig själv att man inte kan dö av ångesten? Jag menar, även saker som man inte dör av kan ju vara outhärdligt jobbiga. Eller försvann det värsta för alltid genom den insikten, så att du inte har behov av att hantera ångest nu för tiden? Jag har alltid vetat att ångesten i sig inte är fysiskt farlig. Men för mig har det i det närmaste varit ett problem - om den inte är farlig, varför känner jag mig då så besvärad? Det har lett till irritation, förnekelse och desperation hos mig.

Poetisk livshyllning, btw.

/Amanda

Rebecca Willén sa...

Amanda: Det beror på hur man menar att det "räcker". Det räcker på så vis att jag inte behöver göra allt jag kan för att få bort ångesten när den väl kommer. Drabbas fortfarande av ångest ibland (dock sällan) men idag har jag självkännedom nog till att ta reda på orsaken och utifrån det välja hur jag för tillfället ska hantera ångesten. Det gör att jag upplever ångesten som mindre jobbig idag.

Men visst är ångest tungt. Det är ju kroppens sätt att varna om fara. Så den fyller en överlevnadsfunktion och måste vara en kraftfull reaktion. Men ibland känner man ångest trots att det är irrationellt. Tror att det främst är rationellt tänkande som kan hjälpa en då.

Lisa sa...

För mig hjälper det alltid att påminna mig om att ångesten går över, och faktum är att den går över snabbare om jag inte flyr genom att "hantera" den. Att hantera ångest är inte att göra något destruktivt för att slippa känna den - det är flykt - utan att bara stå ut. Kanske göra något som får mig att tänka på annat, påminna mig om att andas ordentligt i stället för att spänna mig.

Om jag flyr säger jag till mig själv att ångest är farligt och ger den makt och styrka i tanken - när det är jag som är farlig, inte ångesten. Den gör inget, den kan inte skada mig, det är jag som skadar mig när jag flyr.

För mig ändrade ångesten karaktär när jag insåg vad den egentligen är och att den går över. Den försvann inte. Men i takt med att jag slutade fly och lärde mig att jag bara besegrar den genom att stå ut, så har den minskat. Den är inte borta, och periodvis suger det musten ur mig att stå ut, men jag har inte längre någon anledning att fly. Varför skulle jag ge tanken på ångestens farlighet någon som helst makt över mig?
Jättebra inlägg och otroligt tänkvärt - ibland hjälper andras ord mig att hitta mina ord på något. Som nu :)