fredag 21 augusti 2009

Att vara beredd att möta även det svåra

Skribent: Per Duregård
Tema: Avslöjandet - att berätta för de närstående
Redaktör: Amanda Duregård

Att vara förälder är i allra högsta grad ett högriskprojekt.
Så mycket kan hända.
Under graviditeten, vid förlossningen och sedan under hela livet.
Att bli förälder är det finaste som hänt mig.
Det är värt att ta risken!
Hoppas att du som läser det här håller med, och om du är ung; ändå kan tänka dig att en dag bli förälder.
Jag har fem barn, alla lika, alla olika. Alla lika älskade.
Jag är nog lite av en kycklingpappa, full av omsorg, ibland kanske lite överdrivet.
Vill inte inte att mina barn ska cykla hem för sent på kvällen.
Vill kunna skydda dem från allt ont.
Det är svårt när man måste inse att det inte går.
Fast man förstår det egentligen så vill man inte tänka så.
Min äldsta dotter Amanda har alltid varit tidig.
Med att prata. med att läsa, med att fundera mycket över allt som händer.
Hon började som väldigt liten att uppröras över allt orättvist som finns på vår jord.
Hon läste Kamratposten och grät när hon läste om barn på flykt, och rev ur dessa sidor.
Jag har alltid beundrat hennes engagemang och vilja att förändra världen.
Hon har fört kampen med gott humör och okuvlig energi.
Hon har också sedan hon var 6 år drabbats av perioder då livet varit tungt och sorgesamt.
Jag har aldrig sett det som särskilt konstigt.
Hon är en människa med ovanlig förmåga till empati och inlevelse.
Jag har väl fått inse att hon ibland kanske vill lite för mycket, sätter lite för stor press på sig själv.
Det är så mycket viktigt och roligt som måste göras.

En januarikväll när Amanda var på väg att bli 18 och skulle börja sista terminen på gymnasiet ordnade hon och hennes Jonas
ett tefika och sa att det var något viktigt de behövde prata med oss om.
Det skapade så klart bilder i mitt huvud.
Väntar de barn?
Ska de ut och resa ett år?
Ska de göra slut?
När vi fikat en stund så tog Jonas ordet och sa ungefär så här:
"Som ni kanske har märkt har Amanda mått väldigt dåligt ett tag."
Hmm.
Det var lite svårt att ge någon bra respons på det eftersom sanningen var att vi inte hade märkt av det särskilt mycket.
Kanske att hon varit lite mer retlig?
Eller lite mindre tillgänglig än vanligt.
Man har väldigt kort tid på sig att reagera, och man inser efteråt
att den som berättat det svåra registrerar varje skiftning i anletsdragen,
varje nyans i det man eventuellt lyckas få sagt.
Och man förstår att detta kommer att vara mycket viktigt för fortsättningen.
Det var ett svårt besked att ta emot.
När Jonas sedan visade såren på Amandas arm fattade jag nog inte riktigt.
Självskadebeteende var i det läget ett rätt okänt begrepp för mig och min hustru.
Vi kunde ju se att hon var skadad, men jag blev genast lite lugnare
när jag insåg att detta inte var resultatet av ett självmordsförsök.

Jag är så tacksam för den där kvällen.
Jag kommer alltid att minnas den.
Att få ett sådant förtroende som förälder.
Att bli räknad med.
Att bli insläppt!
Jag inser att du som läser detta kanske går och funderar precis nu på
om du ska våga berätta om det du bär på för dina närmaste.
Mitt råd till dig är: Försök att våga.
Jag kan ju inte garantera hur den reaktion du möter blir.
Men för din egen skull tror jag på öppenheten.
Jag vet betydligt mer om självskadebeteende idag.
Jag har vandrat sida vid sida med Amanda sedan dess.
Vi står närmare varandra idag än vi någonsin gjort, vilket inte vill säga lite,
och nu kan egentligen inget skrämma mig mer.
Jag har lärt mig att det finns gränser för vad jag kan skydda mina barn från.
Men jag har också fått lära mig så mycket om närhet, tillit och förtroende.
Livet är ofta svårt, även för oss som inte hamnar i de djupaste vågdalarna.
"Vi har bara varandra" sjunger Tomas DiLeva.
Det är inte så bara det!

Pappa Per

5 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken härlig relation som kommit utifrån det som kanske är mindre bra. Det är så viktigt att kunna se det ur ett föräldraperspektiv med, vad de går igenom och upplever. Heja pappa, och heja Amanda!

/Johanna

Rebecca W sa...

Det är underbart att läsa om föräldrar som finns där för sina barn och som vågar möta det svåra, inte bara hos den andra utan också hos sig själv. Tror det är väldigt utvecklande för båda parter och nödvändigt för relationen. Blir varm i hjärtat av det här inlägget!

Märta Kajsa sa...

Väldigt fint skrivet. Intressant att läsa ur ett föräldraperspektiv.

Medicinrättsbloggen sa...

Vilket fint inlägg! Tack Per, för att du delar med dig av dina erfarenheter som förälder. Jag tror detta inlägg är viktigt, inte bara för den som kanske funderar på om de själva ska våga berätta, utan också som stöd för alla oroliga föräldrar som många gånger känner sig ensamma med barnens problematik. Ska tipsa i SHEDO:s anhörigforum, så att även de får läsa det du skrivit!

Lisa sa...

Starkt inlägg! Jätteintressant att få höra två sidor av samma situation, och att få höra en anhörigs upplevelse. För det är inte lätta saker att förstå det här, och det kräver mod att stå kvar och bara lyssna tills man förstår. Just nu tror jag att många skulle vilja ha eller ha haft en Pappa Per.