Nu och då, del 1

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent: Hanna Pilbom
Redaktör: Pia Ejeklint

En onsdagsmorgon i mitten av april drog jag på mig tolkkläderna, svarta jeans och en svart kortärmad skjorta, och satte fast den lilla guldfärgade skylten med den svarta texten ”tolkelev” på bröstet. En stund senare står jag i badrummet och borstar tänderna. Helt plötsligt inser jag vad det är jag ska göra, vad det är för typ av föreläsning jag ska tolka. Jag blir en anings panikslagen och tänker: jösses, jag kan ju inte tolka en föreläsning som ska handla om personlighetsstörningar, med fokus på Borderline. Men sen kom jag på: jo visst kan jag det. Jag var bara tvungen att dra på mig en långärmad tröja först - det skulle då verkligen inte se snyggt ut att tolka en sådan föreläsning när armarna ser ut som de gör. Jag funderade vidare och tänkte att om någon för några år sedan hade sagt till mig, ”den 15:e april 2009 kommer du att tolka en föreläsning om Borderline”, då hade jag bara skrattat. Och likadant om jag hade sagt det, då skulle andra ha skrattat åt mig. Då ansågs jag vara en Borderliner - trots att jag aldrig har haft diagnosen. Då handlade allt om självhat och självförakt, destruktivitet och svält, kaos och ångest. Jag saknade liv och det enda som existerade var döden.

Det var även i den vevan som min dåvarande behandlare kallade mig en kroniker. Så fort hon uttalade ordet ”kroniker” rusade jag ut ur samtalsrummet, genom korridoren, nedför trappan och ut genom entrédörren. Jag sprang med tårarna rinnandes nedför kinderna och jag bestämde mig för att aldrig mer sätta min fot innanför de där dörrarna. Även om jag trodde på det hon sa, så ville jag inte att andra skulle anse att jag var en kroniker. Jag vägrade acceptera att någon sa så till mig. Och nu när jag tänker efter så var nog den där eftermiddagen en vändpunkt. Det var då jag bestämde mig för att kämpa mot livet, så att jag kunde visa dem att de hade haft fel. Jag var minsann ingen kroniker! Jag fattade ett beslut: Istället för att försöka dö så skulle jag försöka leva.

Nästan exakt fyra år senare studerar jag till teckenspråkstolk, och jag står på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och tolkar en föreläsning om personlighetsstörningar, Borderline, självmordsförsök, självskador och DBT. Det kändes på något sätt overkligt och vissa delar blev så oerhört nära. Det var inte en lätt föreläsning, men efteråt kunde jag ändå känna en viss stolthet. Stolt över mig själv. Stolt över att jag stod där framme och flaxade med mina händer. Och när jag senare på kvällen låg i min säng och funderade så kom jag fram till två saker: Jag har kommit en bra bit på vägen och jag kan ta mig ännu länge.