Avgörande ord

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Avslöjandet - att berätta för de närstående
Redaktör: Amanda Duregård

Många dröjer länge med att berätta för någon enda person att man behöver hjälp och stöd. Orsakerna är många. Mina var dels att jag var osäker på vad mina föräldrar skulle kunna göra för att hjälpa mig. Dels var jag rädd att tappa den kontroll som jag upplevde att jag hade över självskadandet. Jag visste ju inte själv vad jag ville ha hjälp med, så hur skulle någon annan människa kunna göra något?

Det var min pojkvän som fick mig att berätta för mina föräldrar. Vi kokade te och ställde fram ost och kex, det var sent en vardagskväll när mina småsyskon tittade på det sista av tv-programmet innan de skulle gå och lägga sig. Det var min pojkvän som pratade.
"Amanda mår inte så bra" sa han. Mina föräldrar nickade allvarligt. Jag funderade över hans ord. Tänkte att jag själv inte skulle ha uttryckt mig så. Allt var ju bra. Jag var duktig i skolan, engagerad på fritiden och hade världens bästa kille. Det var bara att jag av någon anledning var otacksam och ändå inte trivdes med tillvaron. Mamma och pappa frågade vad det var som var fel.
"Hon är ledsen, och tycker saker är jobbiga och så." sa min pojkvän. Jag tittade ner på mina händer framför mig på bordet. Knaprade på ett kex till. Jag väntade på det slutgiltiga avslöjandet. Vi hade inte pratat om hur vi skulle göra för att berätta att jag skadade mig själv.
"Och så är det det här också." Min pojkvän tog i min hand och höll upp handleden. Det syntes inte så mycket, men mina föräldrar förstod vad han syftade på.
"Vad har du gjort?!" utropade mamma. Jag blev iskall och ångrade hela grejen. Hon var inte arg, men lät anklagande. Det var inte vad jag kände behov av just då. Pappa satt bredvid henne, och höll sig mer lugn. Samtalet gick snart över till en diskussion om olika åtgärder, och efter ett tag vågade jag till och med delta lite i diskussionen. Men mammas reaktion, hur ärlig och spontan den än var, förstörde hennes chanser att få prata med mig om hur jag mådde i flera år. Jag ville bli bemött med förståelse och handlingskraft, och framförallt med total medkänsla. Mammas reaktion blev i mitt huvud snarare ett avståndstagande och en förebråelse. Och den biten klarade jag alldeles utmärkt själv.

Senare i veckan skriver min pappa om hans syn på att som förälder få reda på att ens barn mår dåligt.