torsdag 13 augusti 2009

Livet – en livslång resa


Tema: Livet efteråt
Del 2 av 2
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Lisa Isaksson, styrelseledamot i SHEDO


Livet efter destruktiviteten, hur är det egentligen? Blev det himlastormande, är allt fantastiskt underbart, ett ljust och soligt paradis? Ja och nej. Det är fantastiskt på många sätt, det är mer än vad jag någonsin vågade tro på och annorlunda än vad jag faktiskt trodde. Det himlastormande finns där, och vissa dagar är det onekligen paradisiskt. Men även paradiset har skuggiga partier, det finns inget ljus utan mörker.

Jag har varit så rädd för livet att jag länge stannade kvar i det där grå, kalla och obotligt tråkiga tillståndet som var ett halvliv, en tillvaro av att överleva utan att leva. Jag var livrädd för att misslyckas med livet, utan att ens ha en aning om vad det var att leva. Jag hade svårt för att föreställa mig hur ett liv utan prestationstvång, perfektionism och självdestruktivitet som flykt undan ansvar och krav skulle vara, och att inte veta har alltid varit ett stort hinder för mig. Jag ville veta, men visste inte.

Nyfikenheten vann till sist. Jag insåg att mitt liv är mitt ansvar, det är upp till mig att sätta upp spelreglerna, skapa ett liv på mina villkor precis så som jag vill ha det. Fyller jag det med krav och tvång så blir det självklart kravfyllt. Livet får den mening jag ger det. Jag insåg att det enda sättet att misslyckas med att leva är att inte leva fullt ut; att inte Leva. Alltså kunde jag inte misslyckas så länge jag valde Livet framför missbruket och beroendet av självdestruktivitet. Vilken tanke!

Blev allting underbart? Nej. Inget är underbart hela tiden. Vi skulle inte uppskatta det underbara om det var konstant.

Var det värt det? JA, det var utan tvekan värt varenda sekund, varje tår, all energi som det krävdes för att ta ansvar, släppa beroendet, släppa destruktiviteten och aktivt välja livet. Det är värt det än idag. Att välja livet är inget man gör en gång, utan varje gång man ställer sig inför valet. Livet händer bara inte, utan det är aktivt. För att vara delaktig i det, leva fullt ut, måste jag vara aktivt levande.

Även ett friskt liv innehåller svåra utmaningar. Sjukdomar, lidande, död, motgångar, människors grymhet och dumheter, våra egna historier och sår – det är en del av livet. Man kan ha ångest utan att vara självdestruktiv, man kan drabbas av depressioner, djupt mörker och traumatiska händelser utan att fly tillbaka in i det där gamla fängelset. Att Leva innebär att inte fly utan att stå kvar i livet och möta det som kommer ens väg för att gå igenom det, lägga det bakom sig och gå vidare. Det går. Styrkan i att ha övervunnit dig själv och valt livet gör att du kan mer än vad du trodde var möjligt. Den styrkan växer du i hela livet.

Allt är inte rosenrött och fantastiskt. Livet har en balans av mörker och ljus, utmaningar och belöningar. Jag gör ett aktivt val i att gå genom mörkret, att möta utmaningarna och att se dem som något positivt; som möjligheter. Det är mitt val. Det som låg bakom min självdestruktivitet fanns kvar när jag släppte beteendena, det gick inte över som genom ett trollslag. Men det var först då, när jag började Leva och inte bara överleva som jag kunde ta itu med dem på allvar.

Att sluta fly var steg ett. Början, inte slutet. Det visste jag inte då. Jag visste inte att livet kunde vara så utmanande, men jag visste inte heller hur stora belöningarna var, hur mycket jag skulle växa i frihet, insikt och styrka. Det var värt det och det är värt det. Det är inte lätt, men det går.

Livet är mitt, och makten och styrkan – i evig tid.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

3 kommentarer:

Amanda Duregård sa...

Att våga inse att mitt liv är en blandning av lycka och sorger tror jag är en av nycklarna till mitt tillfrisknande. Min ständiga jakt efter perfektionism har ju i alla fall inte varit en framgångsrik väg... Tack för ett tankeväckande inlägg!

Lisa sa...

Men vad är perfekt? Hur kan du jaga så efter något som faktiskt inte finns? Det är klart att det skapar ångest och känslor av otillräcklighet.

Jag bestämde mig för att definiera vad perfekt är för mig, eller slogs nog rättare sagt av vetskapen om vad det är, för det finns ingen generell definition, inga kriterier för när något är perfekt.
Jag är perfekt när jag är jag; när jag är sann mot mig och den jag är innerst inne, när jag varken förmörkar eller förskönar eller försöker vara någon annan. När jag är så mycket mig själv som det bara går. Med positiva och mindre positiva sidor, fel och brister. Då är jag perfekt - och det är en uppnåelig perfektion.

Rebecca MW sa...

Men om man tänker sig att det faktiskt finns personer som lever upp till "perfektion"... Det måste ju bli väldigt ensamma människor. Ingen skulle stå ut med dem särskilt länge. Jag skulle bli jätteirriterad på en sån människa!!