Veckans tema: Fördomar om psykisk ohälsa

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Fördomar om psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

För två veckor sedan uppmärksammade vi på SHEDO kampanjen #psynligt som har spridit sig i sociala medier den sista tiden. En kampanj som handlar om att visa att psykisk ohälsa har flera ansikten och att krossa fördomarna som finns i samhället om hur psykisk ohälsa ser ut.

Då detta är ett aktuellt ämne just nu tänkte jag att vi den här veckan ska fortsätta prata om fördomar som finns kring psykisk ohälsa. Därför vill jag gärna höra om dina tankar kring fördomar och psykisk ohälsa. Har du mött några fördomar i samhället, av en vän eller någon på jobbet? Tycker du att det finns många fördomar eller stereotyper om hur psykisk ohälsa ser ut eller ska vara? Har du själv haft eller har du fördomar? Vad tror du är det bästa att göra för att försöka krossa fördomarna som finns?

Släng gärna iväg ett mail med dina tankar eller åsikter till blogg@shedo.se

Kärlek!

Jag är så rädd att förlora mig själv

Skribent: Maria
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag vågar inte bli frisk. Jag tror inte det handlar om min sjukdomsidentitet utåt, för utåt ser jag inte sjuk ut. Jag har en fin fysik och ser frisk och sund ut. Det handlar om min självbild, den som sjuk.

Vem är jag om jag slutar träna? Vad har jag då, som jag kan berätta om, se utveckling i? Vad har jag kontroll över, om jag slutar kontrollera maten?

Min sjukdom är min trygghet; jag är inte alltid sjuk, men någonstans har min sjukdom alltid följt mig i bakhuvudet, ända sedan tonåren. Mellan återfallen, går jag alltid lite på helspänn för när Han ska sätta sig på min axel igen, men när Han väl är på plats, då smeker Han mig ömt och Han berömmer mig när jag följer Hans order.

Jag är så rädd att förlora mig själv, om jag släpper taget om Honom, och jag vill ju fortfarande vara… jag. Tänk om jag blir någon annan, om jag blir frisk? Den friska Maria är kanske en helt annan person? Tänk om jag inte trivs med henne? Tänk om hon gör val som den sjuka Maria inte skulle gjort?

När jag räknar, kommer jag fram till att jag varit sjuk i kanske tretton, fjorton år. Åtminstone tio av dessa år har sjukdomen legat latent, men den har alltid funnits med i bakhuvudet. Det absolut minsta jag kan komma fram till, är sju år av sjukdom, varav åtminstone tre år som verkligt sjuk. Aktivt sjuk. Även när sjukdomen legat latent, vågar jag påstå att jag har varit sjuk. I halva mitt liv, har sjukdomen funnits med.

Halva mitt liv. Det är en lång tid. Mycket Maria som hunnits med. Hur skulle en frisk Maria levt? Skulle jag vilja leva så? Vilka val hade hon gjort? Var skulle jag vara idag?

Men viktigast: Vart skulle den friska Maria leda mig imorgon? Vill jag verkligen veta det? Vågar jag det?

När jag slutade identifiera mig med sjukdom och slutenvård

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

Som jag berättade om tidigare i veckan så har jag lämnat min sjukdomsidentitet. Lämnat den jag var i många år. Egentligen handlade det om mitt tankesätt och inte om hur andra såg på mig. Om jag hela tiden ser mig som sjuk, så gör såklart andra i min närhet det också. Då blir jag bara sjuk sjuk sjuk och inte Jessica som egentligen är tusen fler saker än en diagnos eller två.

När jag flyttade till mitt behandlingshem och bestämde mig för att lämna det sjuka och destruktiva så hamnade jag i en identitetskris. Hela jag, hela mitt inre och hela mitt liv blev som en enda stor kaotisk röra. Jag visste inte vem jag var eller hur man ens tänker när man inte dygnet runt fokuserar på sjukdomar eller självskadebeteenden. Under alla mina år som sjuk så trodde jag att jag bara var det, att jag inte hade någonting mer.

Idag vet jag att det är annorlunda. När jag bröt mig ur, kämpade mig loss och förändrade mig själv så insåg jag vem jag var, bortom alla diagnoser. För man är aldrig sina diagnoser, sitt mående eller sina beteenden. Jag har alltid varit Jessica, en glad och social tjej. När jag kom till behandlingshemmet 2012 bestämde jag mig dels för att lämna självskadorna, men också för att förändra mitt tankesätt. För mina tankar gjorde mig sjukare.

När jag sakta började bryta mig loss från min sjukdomsidentitet så växte Jessica. Jag hittade nya saker att göra, saker som jag brann för och älskade. Jag försökte förminska det tomrum som skapades efter många år med psykisk ohälsa. I början var jag både tom och förvirrad. Jag hade ingen aning om vem jag var när jag inte längre skadade mig själv. Men tiden visade det. I samband med att jag slutade skada mig själv så mådde jag också bättre. Och ett bättre mående gjorde att jag också orkade intressera mig för andra saker, vardagliga saker. Jag skapade mina egna projekt, engagerade mig i andra människor. Jag hittade någonting som jag älskade, och någonting som var jag. Någonting som inte var sjukt. Och ju mer jag jobbade med det här, desto mer stabil blev min identitet och nu har jag verkligen hittat mig själv, den jag vill vara.

Från att ha en identitet som sa sjukdom, sjukhus, diagnoser och självskadebeteende fick jag en identitet som en tjej som är glad och social och brinner för att hjälpa andra människor. En tjej som är drivande och är engagerad i psykisk ohälsa. Och det här är jag, på riktigt. Den jag vill vara. Och både mitt beteende och mina tankar har förändrat mig själv. När jag slutade identifiera mig med sjukdom och slutenvård så blev jag också friskare.

Det är skillnad på att vilja vara sjuk och på att inte våga bli frisk

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

"Jag kan inte" sa jag om och om igen på hundra olika mottagningar. Även att en stor del av mig längtade bort ifrån min depression, mitt självskadebeteende och mina ätstörningar så kändes det omöjligt. Det här var ju jag. Det fanns ingen annan Jessica än hon som åkte in och ut på sjukhus, hon som mådde dåligt, hon som skadade sig själv. Jag och mina vänner hade ju inte ens någonting annat att prata om än hur jag hade det på sjukhuset när de ofta hälsade på mig på psykiatrin. Detta var jag, och hur gärna jag än ville - så kunde jag inte bli frisk. För då skulle ju hela jag försvinna.

Så kände jag under många år. Och så länge jag tänkte så var det också omöjligt för mig att lämna det sjuka och ta mig över på andra sidan. Det spelade ingen roll hur många olika psykologer jag fick träffa, hur många gånger jag var inlagd. Det spelade ingen roll vilka mediciner jag fick. För jag vågade inte lämna det sjuka.

Idag har jag en helt annan identitet. Som jag trivs med, till och med älskar. Att sitta fast i en sjukdomsidentitet är ofta svårt och väldigt jobbigt. Jag fick ofta höra att jag ville vara sjuk. Det ville jag inte. Jag vågade bara inte lämna mig själv. Och det är skillnad, på att vilja vara sjuk och på att inte våga bli frisk. Men det gick. Jag bröt mig ur min identitet, skapade mig en ny. Jag förändrade hela mig själv. Lämnade den jag hade varit i åtta år. Det var läskigt och hemskt då och då, men också det bästa jag har gjort. Hur jag gjorde och hur jag tänkte ska ni få höra om senare i veckan. Men kom ihåg - det går!


Har du några tankar eller känslor kring ämnet sjukdomsidentitet? Maila gärna in dem till blogg@shedo.se

Veckans tema: Sjukdomsidentitet

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Jag hoppas att ni har en fin start på veckan. Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om sjukdomsidentitet på bloggen. Jag tror att vi är många som kan känna igen sig i detta ämne. Jag har också fått uppfattningen om att det kan vara svårt att prata om det här, svårt att erkänna för sig själv eller andra att man har en sjukdomsidentitet. Därför tycker jag att det är extra viktigt att ta upp det, både för att skapa förståelse men också för att fler ska kunna känna - du är inte ensam.

Känner du igen dig i begreppet sjukdomsidentitet, eller har du andra tankar om ämnet? Ni är varmt välkomna att maila in era ord till blogg@shedo.se. Kom ihåg att du kan vara anonym här på bloggen.

Kram och kärlek!

Vårkänslor

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ljuset efter mörkret
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag älskar våren! Efter att ha dragits med vintern och mörkret under några månader är det fantastiskt att vakna upp på morgonen och se att det är ljust ute! Att kunna gå ut och hitta blommor i trädgården och slippa alla tunga, tråkiga vinterkläder. När jag ser att snön börjar smälta och dagarna blir längre och ljusare, blir jag genast på bättre humör.
Ta den här veckan till exempel! Där jag bor har snön kommit och gått lite som den känner för, och speciellt denna veckan. Så fort snön smälte och solen kom fram och sken en dag, mådde jag genast mycket bättre än de dagarna som de hade varit molnigt och snö. Lite solsken gör mig så otroligt lycklig. Efter att mer eller mindre ha suttit inlåst i mitt rum hela vintern, är det otroligt upplyftande när man börjar se de första vårtecknen. Att se solen komma fram och lysa en hel dag. Bara att kunna känna den där underbara, fantastiska och framförallt varma vårsolen skina i ansiktet är den mest fantastiska känslan i hela världen. Den slår kärlek, lycka, vad som helst. Ingenting gör mig så lycklig som den första varma vårsolen. Jag hittar energi som jag inte visste att jag hade. Jag får en lust att gå ut och göra saker, träffa människor, ta långa promenader, allt man kan tänka sig! Det är inte det att jag inte träffar folk på vintern eller när det är mörkt, men nu har jag större lust att leta mig ut ur huset och uppleva världen eller vad man ska säga.
Jag tror inte att jag har tagit så många promenader i skogen som jag har gjort nu de senaste dagarna. Om det är någonting som gör att man blir på bättre humör så är det långa promenader i vårsolen! Så om jag ska ge dig ett tips på vad du ska göra så fort du får chansen - ta på dig skorna, ladda telefonen med den bästa pepp-musiken, spela den på hög volym och ut och njut av det fantastiska vädret! När det är sol, lite varmt och du får chansen, ta den. Gå ut, även om det bara är en liten stund, och njut! Jag är säker på att det kommer att göra dig på lite bättre humör.

Veckans tema:Ljuset efter mörkret

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ljuset efter mörkret 
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina! Förlåt att jag är lite sen med veckans tema, men jag har haft världens feber i början av veckan! Men nu kör vi som vanligt igen! Veckans tema kommer att vara Ljuset efter mörkret. Det är fritt hur du väljer att tolka veckans tema. Kanske är det en upplevelse, en person eller en känsla? Kanske någonting helt annat! Jag ser fram emot att läsa era tankar och känslor den här veckan. Adressen är precis som alltid blogg@shedo.blogg.se
Ta hand om er! 
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

#psynligt

Redaktör: Jessica Andersson

Idag lanserade ungdomar.se, Föreningen Tilia och Fryshusets Nätvandrare kampanjen #psynligt. Vi på SHEDO vill såklart uppmärksamma denna kampanj som går ut på att krossa de föreställningar och fördomar som finns kring psykisk ohälsa i samhället.

I de flesta fall kan man inte se vem som mår dåligt eller lider av psykisk ohälsa på olika sätt. Att se glad ut är inte det samma som att vara glad eller må bra. Att ha svart hår och piercingar behöver inte betyda att man är drabbad av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa har många ansikten och med kampanjen #psynligt hoppas vi nu på att en ökad förståelse om ämnet ska spridas och att fördomarna kring hur psykisk ohälsa ser ut ska brytas.

Vill du också vara med och visa att psykisk ohälsa har flera olika ansikten?
Ta en selfie och tagga den med #psynligt på Instagram, Twitter eller Facebook. Skriv gärna några ord om dig själv och hur du gör för att må bra. Det går också bra att maila in bilder till psynligt@ungdomar.se

Ett kollage med utvalda bilder från kampanjen kommer senare att skickas till medier, kommuner, skolor och andra som kan ha en ensidig bild av hur psykisk ohälsa ser ut.

Mia Skäringer: Lyckofasaden tar död på oss

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Medias guldkorn
 Redaktör: Jessica Andersson

"Visa tänderna nurå Skäringer, får vi se hur glad du är, skriker fotografen. Och jag känner mest för att börja gråta. Jag har inga stora vulgära skratt på gång. Jag orkar inte visa pillerillen i gomsvalget. Måste jag skratta så stort frågar jag. Vi vill gärna se tänderna svarar fotografen. Vi har direktioner från chefredaktören att få se lite tänder på framsidan. Och om inte ögonen hänger med då tänker jag? Kom igen då Skäringer får jag se ett stort skratt nu. Och jag ler tills det darrar i mungiporna.

Och på min blogg fick jag flera gånger frågan varför jag inte skrattar oftare och större, varför jag aldrig verkar vara glad. Ursäkta mig men jag är inte kroniskt lycklig. Jag är liksom känslor som kommer och går. Stora. Små. Rädda. Modiga. Svaga. Starka. Kåta. Vilda. Ömma. Ibland lyckliga.

Och jag vill för allt i världen inte odla någon bild av mig själv som så jävla glad. Lyckad. Perfekt. Så jag säger till fotografen. Nej. jag orkar inte storflabba med tänderna i dag. Jag ler litegrann, så mycket jag har belägg för och det får räcka. Jag är ingen gulletussa. Snarare ganska spyfärdig på bilden av kändismorsan med tusen järn i elden: amma-knulla-baka-träna-separera-festa-shoppa-turnera samtidigt. Och allt med detta stora hysteriska leendet på läpparna.

Och i det vi kallar vår verklighet säger vi som oftast: Jättebra. Det är jättebra. Hela tiden detta jättebra på frågan hur vi mår. Och ibland känns det som om hela livet är ett hetsigt avsnitt av Parlamentet. Komiker som tävlar om vem som är roligast och på tid, fast vi är riktiga människor som försöker bräcka varandra i lycka. Det ena panoramafönstret vetter in mot det andra.

Och titta vad lyckliga vi är när vi bygger ytterligare en altan fast vi redan har tre, för att vi aldrig orkar ligga med varandra längre, för att vi inte kan kommunicera. Bygg in, bygg ut, bygg bort, täck över och bit ihop tills amalgamet gräver sig ner i hjärtat, för nu är det VM i vem som kan hålla upp fasaden bäst och längst. Och på var sin sida av Grand Canyon står Tabita och Gulletussan. Gulletussan, som kommer bära sitt tjocka lager foundation med sig ner i graven och Tabita, som inte ens vet vad fasad är, som inte bryr sig ett skit. Jag tänker ofta på vems barn som kommer få gå i terapi. Gulletussans ungar eller Tabitas? 

Jag tror att upprätthållandet kan ta död på vad som helst. Människor, relationer och livslust. Att överputsade fasader kan vara livsfarliga. Därför skrev jag ofta om min skilsmässa på bloggen. Om min sexlust som kommer och går. Om min pappa som hade alkoholproblem. För att låta andra känna igen sig i mig och därmed avdramatisera sånt som är svårt men ändå tillhör iallafall mitt liv mycket mer än stora hysteriska gapflabb.

Och en dag tog jag ett kort på min vanliga mage. Magen som fött barn. Och jag blev fullkomligt överöst av brev från kvinnor, för att de plötsligt insåg att de inte var ensamma om sina degmagar. Att hon den där Skäringer på tv har en sån mage som jag. Att hon hade en alkoholiserad pappa. Att hon har skilt sig. Att hon inte alltid har sexlust. O my god. Hon är som jag. Inte alltid så jävla glad.

Vi är så ovana, så svältfödda på oförställdhet och verklighet i det som visas upp i medierna - och i det vi visar upp inför varandra. Det behövs bara en vanlig liten degmage för att vi ska känna relief. Jag är alltså inte ensam om att tycka att sårbarheten är fan så mycket sexigare än stora vulgära tillgjorda flabb. Så, ska vi sluta och jämföra oss så mycket med varandra och vara oss själva en stund innan vi dör? (Ibland klarar jag det inte alls, då får jag värsta återfallet och köper en tröja för tusen spänn bara för att jag är så rädd att inte duga.)"

Såhär skrev Mia Skäringer i Expressen februari 2009. Jag kan inte annat än hålla med om att mångas liv är uppbyggda på liknande sätt. Att hela samhället handlar om att vara gladast, rikast, ha finast jobb, bäst barn med fina betyg och gärna massor med vänner. Även dem helt "perfekta". Men vart tar vi vägen då? Som att vi slutar leva våra liv och endast strävar efter att leva upp till andras krav. Det är okej att känna. Att vara både ledsen och glad. Att ha en värdelös dag, att gråta i skolan, att vara missnöjd. Att svara: Jag mår inte så bra istället för att le med tänderna och säga "allt är perfekt" när någon frågar. Om man mår dåligt alltså. Vi är inte mer än människor, och vi ska heller inte vara det.

Mia Skäringer skrev också en bra krönika i aftonbladet om dieter och kroppsideal. Den har cirkulerat runt i de flesta sociala medier den senaste veckan. Har du missat den? Här kan du läsa.

Fler män söker stöd för ätstörningar

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Medias guldkorn
 Redaktör: Jessica Andersson

I dagens expressen kan vi läsa om Erik som drabbades av ätstörningar när han var 17 år gammal. Och för honom fanns det en skam. Ätstörningar är väl bara ett tjejproblem?

Att ta upp detta ämne i media är både viktigt och bra. För att visa att ätstörningar varken är skamligt eller en tjejsjukdom. Vem som helst kan drabbas, i vilken ålder som helst. Artikeln ger oss också hoppfulla siffror.

"På tio år har antalet män som söker vård för ätstörningar tredubblats. Nu håller skamstämpeln på att suddas ut och fler vågar söka hjälp"

Det finns hjälp att få. Det är ingen tjejsjukdom. Och tummen upp för att detta lyfts i media i kampen om ett förändrats samhälle där fler vågar söka hjälp!

Vill ni läsa hela artikeln så hittar ni den här.

Veckans tema: Medias guldkorn

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Medias guldkorn
 Redaktör: Jessica Andersson

Ofta pratas det i dagens samhälle om hur media påverkar oss. Det finns också omtalande diskussioner om hur media bidrar till många negativa aspekter i våra liv. Att media påverkar oss är vi nog alla överens om men det här veckan tänkte jag att vi skulle bortse från allt det negativa vi påverkas av, och istället fokusera på riktiga guldkorn inom media. Det kan till exempel handla om ett bra reportage du har läst, om någon journalist som har väckt bra uppmärksamhet, en träffsäker artikel eller en person i media som har berört dig. Egentligen kan det vara vad som helst som handlar om bra saker du har uppmärksammat i media.

Ni är välkomna att maila in era tankar, åsikter, texter eller kanske en länk till en bra artikel. Adressen är som vanligt blogg@shedo.se

Kram kram kram!

Alla med ätstörningar är skinn och ben

Skribent: Maria
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag har ett komplicerat förhållande till mat. Det är ett tillstånd som går i perioder. Fram till för ett och ett halvt år sedan, åt jag det mesta och tränade ett par, tre gånger i veckan. Det hade jag då gjort i runt fyra år.

För ett och ett halvt år sedan, halkade jag tillbaka in i det tillstånd jag varit fyra år tidigare. Jag började hoppa över måltider, jag åt alldeles för lite när jag väl åt, och jag började träna mer. Naturligtvis gjorde detta att jag rasade i vikt. Detta var inget jag märkte själv, åtminstone inte på samma sätt som alla andra.

Det är hit jag vill komma. Jag har aldrig varit mager. Jag har, i nuläget, en kropp som ser sund ut. Jag är stark, jag har kroppsfett där det behövs och jag orkar springa ett par mil i ett svep. Vissa dagar äter jag fullt normalt; jag kan ta en fika, jag kan äta en normalstor måltid, jag kan äta flera måltider på en dag. Å andra sidan, kan jag gå en hel dag utan att äta speciellt mycket, och sen träna under dagen och kvällen. Men jag är inte fri från min ätstörning, långtifrån. Jag är mitt i den. För varje tugga jag tar, börjar jag fundera på hur jag ska få bort den.

Min kropp är min bästa vän, för jag kan göra nästan vad jag vill med den. Jag är i fin form. Visst, jag har inga magrutor, inget tight gap, inga tydliga muskler. Men jag kan arbeta tungt i ett stall en hel helg, jag kan leka med barnen på mitt jobb, jag kan lyfta dem högt. Jag kan springa en halvmara. Min kropp är också min värsta fiende. Just för att den är så stark, och ser så välbyggd ut. Ingen som ser mig utifrån, kan ana att jag har problem med maten. Den som inte vet skulle aldrig kunna tro att jag tränar ohälsosamt mycket.

Jag har hört det sägas, så ofta. "Du ser ju inte ut att ha en ätstörning". "Du ser ju sund ut". Folk i allmänhet kopplar gärna ätstörningar till anorexi, för det syns. Jag har aldrig haft anorexi, men i perioder har jag pressat min kropp till det yttersta. Jag har haft en ätstörning i halva mitt liv. I fjorton år har den kommit och gått. Jag är inte mager, men det är likväl en ätstörning jag har.

Jag vill bara be hela världen att lägga ner alla fördomar kring det här. Tro aldrig, aldrig att ni kan se, vem som har en ätstörning. Tankar syns inte, ni kan inte se, vad som rör sig i mitt huvud när jag biter i en smörgås. Ätstörningar sätter sig på fysiken, men de är inte fysiska sjukdomar. De startar i huvudet, det är där de hämtar kraft. Alla som är underviktiga, har inte ätstörningar. Många överviktiga har också ätstörningsproblematik. Det syns inte utanpå. Tro aldrig det.

Fem myter om självskadebeteenden

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

"Självskadebeteende är en psykisk sjukdom"
- Nej, beteendet i sig är ingen sjukdom. Men många som skadar sig själva lider av olika typer av psykiska problem, som kan vara en sjukdom. Men själva handlingen är ingen sjukdom.

"Om man tar bort allt material som används för att skada sig själv skulle beteendet försvinna"
- Tyvärr är det omöjligt. Det finns många typer av självskadebeteenden. Många kopplar enbart ihop självskadebeteende med att skära sig själv, men självskadebeteenden kan också vara någonting som inte syns utanpå.

"Självskadebeteende är ett misslyckad självmordsförsök"
- Självskadebeteende och självmordsförsök är två helt olika saker. Många som skadar sig själva beskriver det som ett sätt att orka leva - inte ett sätt att dö. Men det är också viktigt att ta upp att självskador kan leda till döden och på så sätt bli ett självmord, men många som skadar sig själva gör det inte för att dö.

"Endast unga tjejer skadar sig själva"
- Självskadebeteende förkommer i alla åldrar och hos både killar och tjejer. Det finns inga exakta siffror på hur vanligt problemet är i olika åldrar och hos olika kön, mycket för att det finns ett stort mörkertal. Om man tittar på vilka som söker/får vård för sina självskador är det dock flest tjejer. Men det är viktigt att ta upp att även vuxna människor skadar sig själva och här kan vi också knyta tillbaka till det jag skrev ovan - ett självskadebeteende kan vara så mycket mer än att skära sig själv.

"Lider man av ett självskadebeteende har man borderline"
- Självskadebeteende är precis som det låter - ett beteende där man medvetet skadar sig själv. Borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) är en personlighetsstörning där ett av många symptom kan vara ett självskadebeteende. Självskadebeteende kan förekomma hos personer med en rad olika psykiatriska diagnoser, men också personer utan en diagnos kan skada sig själva.

Average is beautiful

 Redaktör: Jessica Andersson

Ätstörningar ökar. Ätstörningar går ner i åldrarna. Fler och fler har ångest över sina kroppar, mat, träning eller all vikthets som cirkulerar i dagens samhälle. Vad detta beror på finns det många tankar om, men en del handlar nog om samhällets skeva kroppsideal. Dagens unga och många vuxna kämpar för att leva upp till ett ideal som inte är rimligt, sunt eller bra.

Vi på SHEDO vill gärna uppmärksamma designern Nickolay Lamm som bestämde sig för att kämpa för att skapa ett bättre kroppsideal. Idag möts många barn av dockor redan i tidig ålder och Barbie som har funnits med i många generationer bidrar inte till ett sundare kroppsideal. Nickolay Lamm ville ändra på det här och har nu skapat "Average Barbie" - en docka som har kroppsproportioner som speglar en genomsnittlig kvinna på 19 år i USA. En kroppsform som både är mer realistisk och sund.

Vi säger tummen upp till Nickolay Lamm för det här fantastiska projektet och självklart hoppas man på att få se fler liknande projekt i framtiden - allt för att kämpa för ett friare samhälle med sundare kroppsideal.

Alla som skadar sig själva vill ha uppmärksamhet

Skribent: S
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Sedan jag var ungefär tretton år gammal har myten om att självskadare vill ha uppmärksamhet från samhället florerat i min omvärld. På biologilektionen stod min lärare längst fram i klassrummet och pratade om att tjejer som skär sig vill bli sedda. Att de vill att folk ska se hur de mår. Jag stirrade rakt ut i tomma intet, medan känslorna stormade inombords. Jag hade precis börjat skära mig och det kändes så skönt varje gång, men efteråt kastades jag ner i ett svart hål av skam och rädsla för att bli upptäckt. Samtidigt stod min lärare där framme och sa att en självskadare vill ha uppmärksamhet. Var jag inte en självskadare då, med andra ord? Jag kände mig mer utanför än någonsin, inte ens skära mig kunde jag göra ordentligt. Under mina tonår eskalerade mitt självskadebeteende till nya nivåer hela tiden, men jag dolde det alltid väldigt noggrant så att ingen skulle få reda på vad jag höll på med. Inombords kände jag mig kluven i två delar, jag passade inte in med de normala ungdomarna och inte heller hos de som också skar sig men visade det öppet. Jag stod någonstans mitt emellan, ensam i mitt egna mörka gränsland. 

Det jag fick lära mig i klassrummet den dagen har påverkat mitt självförtroende avsevärt, jag hade nog vågat be om hjälp för flera år sedan om det inte varit för att jag slitits mellan olika förvirrade känslor, för vem vore jag om jag bad om hjälp för mitt självskadebeteende, som jag egentligen inte ville ha uppmärksamhet för? Dessa ångestfyllda, motstridiga känslor kämpar jag med än idag.

På ett forum stötte jag på en tråd som handlade om en människas personliga åsikter om självskadebeteende. Personen menade att alla som skadar sig i slutänden vill ha uppmärksamhet. Jag förklarade att jag aldrig bett om hjälp, att jag aldrig varit en börda för samhället utan att jag har bitit ihop medan jag alltid visat hänsyn gentemot andra. Tänk om samma hänsyn visats mig? Tänk om jag, när jag för en gångs skull burit någonting kortärmat, inte skulle behöva utstå stirrandet tills jag känt mig tvingad att gå och byta om? Tänk om det funnits en annan kunskap inom området självskadande, så att man sluppit leva med både självhatet inifrån och skuldkänslorna för vad omvärlden tycker. Tänk om. Det är en värld som jag längtar efter att få ta del av.

Veckans tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! Jag hoppas att ni har en bra start på mars. Nu är det ny vecka och därför ett nytt tema! Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om myter kring självskadebeteenden och/eller ätstörningar. Om man inte vet så mycket om dessa typer av problematik är det ju lätt att man kanske lyssnar på vad man hörde någon säga på bussen eller i klassrummet. Detta innebär också att det finns en hel del myter ute i vårt samhälle om både ätstörningar och självskadebeteenden, och därför tänkte jag att vi ska försöka bryta dem den här veckan! Och jag vill gärna ha er hjälp. Har du stött på någon myt kring ämnet som du skulle vilja berätta om? Eller har du ett påstående som du inte riktigt vet om det är en myt eller inte? Skicka gärna ett mail till blogg@shedo.se så kan vi tillsammans försöka hitta klarhet i olika påståenden om självskadebeteenden och ätstörningar.

Men vad är en myt egentligen? Ordet myt kommer från grekiskan och betyder "berättelse". Kort och gott kan man säga att en myt är en felaktig berättelse eller ett felaktigt påstående. Det är också vanligt att en myt är spridd till allmänheten och kan få många att tro på saker som inte riktigt stämmer, någonting som kan bli problematiskt inom bland annat psykisk ohälsa. Men det var ju just det vi skulle jobba emot den här veckan!

Ta hand om er och jag hoppas att vi hörs!

Jag kommer aldrig glömma det första samtalet

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema:Erkänna erkänna för sig själv
Redaktör: Jessica Ahlbom 

Hej Jessica, Sofie heter jag. Vad kan jag hjälpa dig med? Hur kommer det sig att du sitter här idag? 
Vissa samtal glömmer man så fort man har haft dem. Andra kan man återge ordagrant flera år efter att man har haft dem, och de känns som om man precis har avslutat dem.
Ett samtal som jag kan berätta i detalj idag, även om det var flera år sedan det faktiskt ägde rum, är mitt första samtal med min psykolog. Mina föräldrar hade bokat en tid och berättat vad jag hade för problematik, så jag antog att hon visste. Men när jag satte mig i stolen på hennes kontor för första gången bad hon mig att berätta hur allt låg till. Och då började jag berätta allt. Hur jag tänkte, hur jag kände, vad jag hade för problematik.
När jag satt där på hennes kontor och berättade för henne, berättade jag även för mig själv. Det var första gången jag sa orden högt. Det var första gången jag erkände att jag hade ett problem, dels för mig själv, men även för andra. Någonstans under det där samtalets gång insåg jag att det jag sa, var saker som jag aldrig hade sagt förut. Jag hade aldrig sett det som ett problem, och ännu mindre ett problem som jag själv hade.
Men under samtalets gång lyckades jag berätta om den problematik jag hade, och även själv inse hur det låg till. Efter det kändes det, klyschigt nog, som om en sten hade lyfts från mina axlar. För det fanns hjälp och nu kunde jag göra någonting åt det. Det här skulle jag klara av.