söndag 9 mars 2014

Alla med ätstörningar är skinn och ben

Skribent: Maria
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag har ett komplicerat förhållande till mat. Det är ett tillstånd som går i perioder. Fram till för ett och ett halvt år sedan, åt jag det mesta och tränade ett par, tre gånger i veckan. Det hade jag då gjort i runt fyra år.

För ett och ett halvt år sedan, halkade jag tillbaka in i det tillstånd jag varit fyra år tidigare. Jag började hoppa över måltider, jag åt alldeles för lite när jag väl åt, och jag började träna mer. Naturligtvis gjorde detta att jag rasade i vikt. Detta var inget jag märkte själv, åtminstone inte på samma sätt som alla andra.

Det är hit jag vill komma. Jag har aldrig varit mager. Jag har, i nuläget, en kropp som ser sund ut. Jag är stark, jag har kroppsfett där det behövs och jag orkar springa ett par mil i ett svep. Vissa dagar äter jag fullt normalt; jag kan ta en fika, jag kan äta en normalstor måltid, jag kan äta flera måltider på en dag. Å andra sidan, kan jag gå en hel dag utan att äta speciellt mycket, och sen träna under dagen och kvällen. Men jag är inte fri från min ätstörning, långtifrån. Jag är mitt i den. För varje tugga jag tar, börjar jag fundera på hur jag ska få bort den.

Min kropp är min bästa vän, för jag kan göra nästan vad jag vill med den. Jag är i fin form. Visst, jag har inga magrutor, inget tight gap, inga tydliga muskler. Men jag kan arbeta tungt i ett stall en hel helg, jag kan leka med barnen på mitt jobb, jag kan lyfta dem högt. Jag kan springa en halvmara. Min kropp är också min värsta fiende. Just för att den är så stark, och ser så välbyggd ut. Ingen som ser mig utifrån, kan ana att jag har problem med maten. Den som inte vet skulle aldrig kunna tro att jag tränar ohälsosamt mycket.

Jag har hört det sägas, så ofta. "Du ser ju inte ut att ha en ätstörning". "Du ser ju sund ut". Folk i allmänhet kopplar gärna ätstörningar till anorexi, för det syns. Jag har aldrig haft anorexi, men i perioder har jag pressat min kropp till det yttersta. Jag har haft en ätstörning i halva mitt liv. I fjorton år har den kommit och gått. Jag är inte mager, men det är likväl en ätstörning jag har.

Jag vill bara be hela världen att lägga ner alla fördomar kring det här. Tro aldrig, aldrig att ni kan se, vem som har en ätstörning. Tankar syns inte, ni kan inte se, vad som rör sig i mitt huvud när jag biter i en smörgås. Ätstörningar sätter sig på fysiken, men de är inte fysiska sjukdomar. De startar i huvudet, det är där de hämtar kraft. Alla som är underviktiga, har inte ätstörningar. Många överviktiga har också ätstörningsproblematik. Det syns inte utanpå. Tro aldrig det.

2 kommentarer:

Jeanette Sandelin sa...

så bra att du tar upp detta. jag som tjock har ff anorexia.
då vägde jag 37 kg. nu snart 100.
likväl mal tankarna.
TACK för dina ord kring detta.
kram fr Dalsland.

badtant.bloggo.nu sa...

Tack för att du beskriver detta med ätstörningar så bra. Har en arbetskollega som har det lika kämpig som du. Man kan inte tro att det är så om hon inte vore så öppen och pratade om det.
Kram på dig.