Skribent: S
Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
Redaktör: Jessica Andersson
Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
Redaktör: Jessica Andersson
Sedan jag var ungefär tretton år gammal har myten om att självskadare vill ha uppmärksamhet från samhället florerat i min omvärld. På biologilektionen stod min lärare längst fram i klassrummet och pratade om att tjejer som skär sig vill bli sedda. Att de vill att folk ska se hur de mår. Jag stirrade rakt ut i tomma intet, medan känslorna stormade inombords. Jag hade precis börjat skära mig och det kändes så skönt varje gång, men efteråt kastades jag ner i ett svart hål av skam och rädsla för att bli upptäckt. Samtidigt stod min lärare där framme och sa att en självskadare vill ha uppmärksamhet. Var jag inte en självskadare då, med andra ord? Jag kände mig mer utanför än någonsin, inte ens skära mig kunde jag göra ordentligt. Under mina tonår eskalerade mitt självskadebeteende till nya nivåer hela tiden, men jag dolde det alltid väldigt noggrant så att ingen skulle få reda på vad jag höll på med. Inombords kände jag mig kluven i två delar, jag passade inte in med de normala ungdomarna och inte heller hos de som också skar sig men visade det öppet. Jag stod någonstans mitt emellan, ensam i mitt egna mörka gränsland.
Det jag fick lära mig i klassrummet den dagen har påverkat mitt självförtroende avsevärt, jag hade nog vågat be om hjälp för flera år sedan om det inte varit för att jag slitits mellan olika förvirrade känslor, för vem vore jag om jag bad om hjälp för mitt självskadebeteende, som jag egentligen inte ville ha uppmärksamhet för? Dessa ångestfyllda, motstridiga känslor kämpar jag med än idag.
På ett forum stötte jag på en tråd som handlade om en människas personliga åsikter om självskadebeteende. Personen menade att alla som skadar sig i slutänden vill ha uppmärksamhet. Jag förklarade att jag aldrig bett om hjälp, att jag aldrig varit en börda för samhället utan att jag har bitit ihop medan jag alltid visat hänsyn gentemot andra. Tänk om samma hänsyn visats mig? Tänk om jag, när jag för en gångs skull burit någonting kortärmat, inte skulle behöva utstå stirrandet tills jag känt mig tvingad att gå och byta om? Tänk om det funnits en annan kunskap inom området självskadande, så att man sluppit leva med både självhatet inifrån och skuldkänslorna för vad omvärlden tycker. Tänk om. Det är en värld som jag längtar efter att få ta del av.
2 kommentarer:
Att ta del av dessa skrivna ord gjorde mig oerhört ont!
Självskadebeteende är långt ifrån att "pocka på sin uppmärksamhet". Tyvärr är det så, för jag får ofta det bemötandet när det gäller min dotter, att folk i största allmänhet har en fasansfull snevriden uppfattning om just självskada. Jag blir inte ledsen längre... utan jag blir ilsket förbannad. Men jag visar aldrig min ilska, för det tjänar ändå aldrig någonting till. De människor jag möter som yttrar sig illa som ändå någonstans vill försöka förstå, berättar jag gärna om vad det hela handlar om och vad det innebär. För det enda man kan göra, är att försöka sprida kunskap i hopp om att myten ska krossas.
Något som fascinerar mig lite är att det där med att "vilja ha uppmärksamhet" framställs i dessa sammanhang som något mycket negativt. Inte nog med att man inte låtsas om dem som alltid döljer sina märken för att inte bli sedda, man nedvärderar dem som faktiskt vill ha uppmärksamhet. I ett samhälle som hyllar filmstjärnor och fotbollspelare, politiker och företagsledare - personer som ställer sig själva i rampljuset - så blir budskapet till tjejer och killar som gör det tydligt att de mår dåligt att de genast ska sluta, att de är löjliga och inte ska ta upp resurser. Inte kräva, inte skrämmas, inte chocka - om de inte är rockstjärnor förstås...
Skicka en kommentar