När jag slutade identifiera mig med sjukdom och slutenvård

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

Som jag berättade om tidigare i veckan så har jag lämnat min sjukdomsidentitet. Lämnat den jag var i många år. Egentligen handlade det om mitt tankesätt och inte om hur andra såg på mig. Om jag hela tiden ser mig som sjuk, så gör såklart andra i min närhet det också. Då blir jag bara sjuk sjuk sjuk och inte Jessica som egentligen är tusen fler saker än en diagnos eller två.

När jag flyttade till mitt behandlingshem och bestämde mig för att lämna det sjuka och destruktiva så hamnade jag i en identitetskris. Hela jag, hela mitt inre och hela mitt liv blev som en enda stor kaotisk röra. Jag visste inte vem jag var eller hur man ens tänker när man inte dygnet runt fokuserar på sjukdomar eller självskadebeteenden. Under alla mina år som sjuk så trodde jag att jag bara var det, att jag inte hade någonting mer.

Idag vet jag att det är annorlunda. När jag bröt mig ur, kämpade mig loss och förändrade mig själv så insåg jag vem jag var, bortom alla diagnoser. För man är aldrig sina diagnoser, sitt mående eller sina beteenden. Jag har alltid varit Jessica, en glad och social tjej. När jag kom till behandlingshemmet 2012 bestämde jag mig dels för att lämna självskadorna, men också för att förändra mitt tankesätt. För mina tankar gjorde mig sjukare.

När jag sakta började bryta mig loss från min sjukdomsidentitet så växte Jessica. Jag hittade nya saker att göra, saker som jag brann för och älskade. Jag försökte förminska det tomrum som skapades efter många år med psykisk ohälsa. I början var jag både tom och förvirrad. Jag hade ingen aning om vem jag var när jag inte längre skadade mig själv. Men tiden visade det. I samband med att jag slutade skada mig själv så mådde jag också bättre. Och ett bättre mående gjorde att jag också orkade intressera mig för andra saker, vardagliga saker. Jag skapade mina egna projekt, engagerade mig i andra människor. Jag hittade någonting som jag älskade, och någonting som var jag. Någonting som inte var sjukt. Och ju mer jag jobbade med det här, desto mer stabil blev min identitet och nu har jag verkligen hittat mig själv, den jag vill vara.

Från att ha en identitet som sa sjukdom, sjukhus, diagnoser och självskadebeteende fick jag en identitet som en tjej som är glad och social och brinner för att hjälpa andra människor. En tjej som är drivande och är engagerad i psykisk ohälsa. Och det här är jag, på riktigt. Den jag vill vara. Och både mitt beteende och mina tankar har förändrat mig själv. När jag slutade identifiera mig med sjukdom och slutenvård så blev jag också friskare.