Veckans tema: Nyår och det nya året

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Nyår och det nya året
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej mina vänner!
Jag hoppas att ni har haft en lugn och bra jul. Nu går vi in i den sista veckan det här året! Och det är jag som har fått äran att avsluta det här året och inleda det nya. Därför tänkte jag att vi ska fokusera på nyår och det nya året den här veckan. Hur ser du på nyår som en händelse och vad har du för förhoppningar på det nya året? Vad kan du vara stolt över från året som passerat?
Dela gärna med dig av dina tankar och känslor inför både det nya året och det som passerat. Adressen är precis som alltid blogg@shedo.
Ta hand om er!
Varma kramar,
Jessica Ahlbom

Det kan förändras

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Jul
 Redaktör: Jessica Andersson

Nu är ju julen slut och jag hoppas att ni har haft det så bra ni kan. Min förra jul var okej. Men den slutade lika hemskt som alla andra högtider har varit under alla år som jag har varit sjuk.

I år var det annorlunda. Helt annorlunda. Den här julen blev den första högtiden på nio år som jag har mått helt bra, haft det roligt på riktigt, njutit och levt helt vanligt. Det har inte varit något matschema, ingen ångest, inga näringsdrycker, inga bråk, inget självskadebeteende, inga tårar. Det har bara varit bra. Jag har ätit och skrattat, träffat många människor som jag älskar. Helt enkelt haft en sådan högtid som jag alltid drömt om, en sådan högtid som många har. Då man umgås och har det trevligt.

Det jag egentligen ville säga, det var att det kan förändras. Hur många jobbiga år man än har haft, hur många svåra högtider man än har stått ut med, så kan det bli bättre och bra. Mitt liv kunde förändras, och det kan andras också. Trots att det inte alltid känns så, så kan det bli bra igen. Jag är glad och tacksam, för att det gick. Att förändra mitt liv och börja leva vanligt igen, trots allt kaos som jag har haft under många år. Det finns verkligen hopp. För mig och för er. För det kan förändras.

Imorgon tar Jessica Ahlbom över bloggen så jag vill passa på att önska er ett Gott nytt år!

Kram & kärlek.

Julen är ingen paus för att bli mobbad

Skribent: Anneli
 Tema: Jul
 Redaktör: Jessica Andersson

Julen, det första jag kommer tänka på är glädje och gemenskap, och kanske delar jag dessa tankar med många andra?

När jag gick i högstadiet betydde ju även julen att det var lov från skolan. Vilket kunde kännas skönt eftersom jag slapp kommentarerna, blickarna, skrattet och det totala utfrysandet från klasskompisarna. Jag slapp lärarnas stämpel på mig som den tröga ungen (vilket man tyvärr kan bli/blir stämplad som om man har dyslexi och lärarna inte fattar att man har det) utan man är bara ”inte på samma nivå som alla andra”. Tror inte lärarna fattar hur det är att INTE fatta!

Det blev jullov och julafton men ändå fanns mobbarnas kommentarer i ens tankar och den gnagande känslan i magen att snart är det skola igen.

Så jag tänkte skriva ett inlägg om detta VIKTIGA ämne, mobbning. Att bli utsatt för mobbning kan vara/är väldigt psykiskt påfrestande vilket kan leda till att man mår psykiskt dåligt och det kan leda till att personen som bli utsatt för mobbning utvecklar ett självskadebeteende och kanske får man väldigt mycket självmordstankar. Man kan få tankar på att man är värdelös och inte duger till något, kanske har man inte någon vän alls. Vilket då på sin tur kan påverka ens jul.

Julen, alla ska vara glada, vara tillsammans, umgås och byta paket med varandra, man ger och får av varandra, man är glad helt enkelt. Mår man dåligt och känner sig helt värdelös så är det svårt att vara glad, man kanske låtsas vara glad, för att ingen i familjen/släkten vet om att man är utsatt för mobbning. Det är en väldigt tung hemlighet att bära på helt själv. För att återgå till mig själv igen så blev jag utsatt för mobbning under en stor del av min skoltid, vilket var väldigt tufft och ledde till att jag mådde väldigt dåligt och utvecklade ett självskadebeteende och hade väldigt mycket självmordstankar vilket på sin tur ledde till att jag hamnade i en depression. Så julen kändes mest som en paus från mobbningen men ingen paus från att faktiskt må dåligt. När vi hade samlats, familjen och släkten för att fira jul, fick jag frågan från någon i släkten, ”Hur är det i skolan?” Svaret blev ju, det är bra…

Jag är inte sådär jättegammal och när jag gick i högstadiet fanns internet och mobiler, men själva nätmobbningen var inte så stor som den är nu. De personer som utsätts för mobbning får aldrig en paus från mobbningen och man kan bli utsatt på hur många sätt som helst, nästan vart som helst. Inga personer är värda att bli utsatta för mobbning, inte i skolan, på arbetet eller vart som helst. Mobbning ställer till det så mycket både för den utsatte och kanske även för den som mobbar som ofta inte heller mår så bra.

Om man arbetade mer mot mobbning i skolorna och upptäcker det i tid och gör något åt det, skulle det kanske bidra till att några färre mår psykiskt dåligt och börjar självskada? Och då kanske julen skulle bli lite roligare för fler.

Tänkte bara passa på att ge en eloge till min kompis Björn som gör allt han kan för att motverka mobbningen! Ni hittar hans sida här.

Juldagens ångest

Skribent: Pia Ejeklint
Tema: Jul
Redaktör: Jessica Andersson

Jag laddar alltid enorm inför julen, det är min favorithögtid. Flera veckor i förväg börjar jag längta precis som ett litet barn, mest efter gemenskapen, att ha alla jag älskar samlade tillsammans. Och julafton i år har varit precis så där underbar som alltid, precis så där fantastisk som jag hoppades på och längtade efter.

Men sedan vaknar jag dagen efter med kraftig ångest, något som jag brukar kalla för dagen-efter-julafton-ångest. Just eftersom jag laddar så enormt inför en enda dag så blir det så tomt när den sen är över. Då börjar allt gå tillbaka till det "vanliga" livet igen och det är så mycket i mitt liv just nu som jag inte riktigt orkar ta tag i, men måste ta tag i.

Så jag hade en underbar julafton tillsammans med familjen och idag samt de kommande dagarna får jag försöka ta hand om mig på bästa sätt, nu när julen är över och allt återgår till det "normala".

En dag i sänder, en stund i taget.

God jul

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Jul
 Redaktör: Jessica Andersson

God jul alla SHEDO-följare! Hur har ni det idag? Jag vet att jul och andra högtider kan vara svåra och jobbiga när man mår dåligt. Jag har själv tyckt det under många år. Hur man gör för att hantera detta är nog väldigt individuellt. Men vi får försöka stå ut, för faktiskt så är det en dag som alla andra. Och julen går över snabbare än vad vi tror. Vi får försöka ha det så bra vi bara kan, vara rädda om oss och försöka hitta stöd i att vi är många som känner såhär.

Jag som bloggredaktör kommer finnas med er under dagen. Om det känns ensamt och jobbigt kanske det kan hjälpa att skriva av sig om sina känslor? Ni kan mejla era texter eller tankar på blogg@shedo.se så publiceras just dina ord under dagen. Det som kan hjälpa mycket är att få höra att man inte är ensam. Och det är ni inte, ingen av er. Det är många som har det svårt idag och mår extra dåligt. Men tillsammans klarar vi det, det vet jag! I våras skrev jag ett inlägg om jul och ätstörningar, om ni vill läsa det så finner ni det här.

Var rädda om er och god jul!

Foto: Mitt privata

Veckans tema: Jul

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Jul
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Förstår ni att det är julafton imorgon? Det gör verkligen inte jag. Vi på SHEDO har bestämt oss för att vi ska hålla igång bloggen även under julveckan och det känns ju toppen tycker jag! Så jag kommer finnas med er under hela veckan här. Veckans tema blir då just jul. Någonting som kan vara så fint och mysigt, men också helt fruktansvärt jobbigt, stressigt och ångestladdat.

Den här veckan är ni välkomna att mejla in tankar, åsikter eller texter som handlar om allt som hör julen till! Som vanligt når ni oss på blogg@shedo.se

Julkramar till er!

Jag är en människa, precis som du

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Lyssna på mig!
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag vet inte hur många gånger jag har sutitt på möten hos läkare eller psykologer och nästan skrikit på dem. Lyssna på vad jag säger. Jag kan inte, jag orkar inte, jag vet inte vad jag ska göra... Listan kan göras lång över saker som jag och sjukvårdspersonal har bråkat om.
Mitt starkaste minne är dock när en av mina psykologer bestämde, helt på egen hand, att jag inte längre behövde samtalsstöd och skulle skrivas ut från den mottagning som jag gick till en gång i veckan. Vårdplanen var uppfyll enligt henne. Tidsplanen som hade gjorts i vårdplanen var i alla fall uppfylld, och då skulle jag klara mig själv. Jag kom tillbaka efter två veckor, när kuratorn på skolan hade ringt min psykolog och fixat en tid till mig.
Där sjönk mitt förtroende för min psykolog otroligt mycket. Hade hon lyssnat när jag sa att jag ville stanna kvar, när jag sa att jag kände att jag inte skulle klara mig själv, hade resten av min behandling flutit på smidigare än vad den gjorde. För i det här fallet visste jag faktiskt bäst. Hon hade ingen aning om vad jag kände just då, när hon helt plötsligt säger att nästa gång nog blir sista gången, så att jag är förberedd. Jag som hade jättesvårt att handskas med förändringar, och hade sagt att jag inte klarar av stora plötsliga förändringar, eller ändringar i sista sekund. Hade hon bara lyssnat på det, och hjälpt mig att förbereda mig inför det här, hade jag inte reagerat så starkt som jag gjorde.
På något sätt känns det som om vårdpersonalen har en fast uppfattning om patienter med självskadebeteende och/eller ätstörningar. Vi är jobbiga, jobbiga att behandla. Vi lyssnar inte, det är vårat egna fel. Men det är ju inte det! Vi har inte valt det här själva, ingen väljer att bli sjuk. Och bara för att vi är sjuka, betyder inte det att vi inte vet någonting, eller att vi har egna viljor. Ingen annan människa kan veta hur just jag mår. Eller hur du mår. Jag är den enda som vet hur jag själv mår. Och även om jag har haft kontakt med psykiatrin större delen av mitt liv, betyder inte det att jag inte vet om jag behöver fortsätta eller inte. När det gäller mitt eget psyke och mitt eget mående, är det jag som vet bäst. Så snälla, psykiatrin i Sverige. Se mig som en människa. Lyssna på vad jag säger. Trösta mig när jag gråter. Prata inte över mig om jag är i samma rum.
Jag är en människa, precis som du. Jag vill bli sedd som det. Jag vill att du ska lyssns när jag pratar, för jag vet mer än du tror. Enda sättet du kommer att få veta det på, är genom att lyssna. Så, snälla, lyssna. För en gångs skull. 

"Ett hej kunde de väl ha kläckt ur sig?"

Skribent: Anneli
Tema: Lyssna på mig!
Redaktör: Jessica Ahlbom

Alla människor är vi olika, det är ju ingen direkt nyhet för någon. När vi mår dåligt vänder sig många inåt och många utåt. Just nu är jag inlagd på ett sjukhus jag verkligen hatar att vara på, vart här förut och det är lika dåligt som förra gången.  Jag känner att många i personalen bara kollar på tv eller sitter i personalrummet och inte alls lyssnar på mig. Tillhör de personerna då jag behöver någon som kommer till mig när jag mår dåligt och att jag inte kommer till dem, det är ju inte så svårt att kolla in hos patienterna då och då eller?
Igår tillbringade jag stor del av förmiddagen med att gråta och ingen kom in i mitt rum, de kom inte och sa till när det var lunch heller. När jag tog upp detta med en i personalen fick jag som svar att det var mitt ansvar. Jag skulle alltså själv gå och säga till, men jag funkar liksom inte så.
På ett annat sjukhus en annan avdelning,  kollar de först igenom ALLA mina saker, räknar ens pengar, visar mig till ett rum som är helt vitt och kalt, de fanns två sängar och ett skrivbord. Låser in mina saker i ett skåp går ut ur rummet och lämnar mig kvar. Kände mig mer som en fånge än en patient. Knappt någon i personalen hälsade på mig, de kan ju alla fall presentera sig? Kändes mest som de satt på en fin rad på soffan utan att göra någonting, hej kunde de väl ha kläckt ur sig?
Vart inlagd fem gånger på ett halvår de längsta har varit tre och en halv vecka så det har inte vart så jättelänge, på två avdelningarna har det varit väldigt bra, personalen har vart närvarande på avdelningarna och lyssnat på mig när jag velat prata. Psykiatrin har oftast en negativ bild men det finns faktiskt en del som borde lyftas och de är dem personerna som verkligen bryr sig och orkar lyssna. Och inte tänker ånej inte en självskadande person till.

Veckans tema: Lyssna på mig!

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Lyssna på mig!
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina! Hoppas ni har det bra. Nu är det en ny vecka och ett nytt tema, och den här veckans kommer att vara "Lyssna på mig!". Även om man är sjuk i en ätstörning, självskadebeteende, psykisk sjukdom, eller vad som helst egentligen, så är det viktigt att folk i omgivningen lyssnar på personen som är sjuk. När det gäller ens egna sjukdom och ens egna upplevelser är man ju den enda personen som faktiskt vet hur man känner och tänker om allt.
Har du några tankar om veckans tema? Vill du ge någon en känga för att de inte lyssnar på vad du har att säga? Eller kanske en guldstjärna till någon som är fantastisk på att lyssna och se till att du får din vilja igenom du med? Eller kanske kommer du på något helt annat? Jag vill jättegärna läsa era tankar och känslor om det här, så mejla till oss! Adressen är som alltid blogg@shedo.se

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica

Tack för att jag blev sjuk

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Erfarenheter
 Redaktör: Jessica Andersson

Som jag nämnde i förra inlägget så var jag under många år arg. På att livet var orättvist och på att jag blev sjuk. Jag fick höra då och då, att det finns en mening med allt här i livet. För varje gång någon sa det till mig så blev jag arg. Aldrig utåt, men inom mig. Det kan inte finnas en enda mening i livet med att en människa ska bli svårt sjuk.

Idag tycker jag annorlunda. Idag kan jag inte ens tänka mig hur det skulle vara att leva utan den kampen jag har gått igenom, och ännu mindre kan jag tänka hur det skulle vara att leva utan alla erfarenheter jag har fått med mig på vägen. Om jag fick välja, så skulle jag aldrig önska bort mina år med sjukdomar. För det här är jag, den som jag blev mycket på grund utav mina år med sjukdomar, problem, sjukhus, oro, ångest, depression, anorexia och självskadebeteende. När jag har det jobbigt vissa dagar kan jag fortfarande känna att jag önskar att jag levt ett annat liv, att jag bara fick leva helt vanligt, men så fort jag mår bättre igen så är jag faktiskt tacksam för allt som har hänt. För det har förändrat mig och gjort mig till den tjejen jag är idag. Och någon annan än henne skulle jag inte vilja vara.

Om jag inte hade blivit sjuk så hade jag säkert inte varit lika intresserad av psykisk ohälsa som jag är nu. Jag skulle inte hjälpa människor med psykiska problem, jag skulle nog inte vara lika tvärsäker på att jag vill göra i livet och dessutom inte uppskattat livet på samma sätt som jag gör nu. Jag har hittat min väg i livet. Den handlar mycket om att hjälpa andra, både psykiskt och fysiskt. Nästan dagligen jobbar jag med att stötta människor som mår psykiskt dåligt, och varje dag tänker jag på min dröm: Att bli barnsjuksköterska och jobba på sjukhus. Om jag själv inte hade varit inlagd på sjukhus så mycket som jag har varit, och dessutom när jag faktiskt varit ett barn, så hade jag nog inte brunnit för den drömmen lika mycket som jag gör idag. Idag är jag nöjd med mig själv. Med mina drömmar, vem jag är och vad jag gör i mitt liv. Jag är stolt över mig själv och jag är tacksam för att jag lever. En hemsk dag i augusti tjugohundratolv kunde mitt hjärta ha stannat. Nu slår det. Hårt och bestämt. För livet, för den jag är och för det jag älskar. Utan mina erfarenheter av sjukdomar hade mitt hjärta antagligen slagit för något annat. Och det livet skulle jag aldrig vilja leva.


Vad känner du kring ämnet? Mejla gärna blogg@shedo.se och berätta om dina tankar.

Veckans tema: Erfarenheter

Skribent: Jessica Andersson
Tema: Erfarenheter
 Redaktör: Jessica Andersson

I många år var jag arg för att jag blev drabbad av psykiska problem. Jag kunde inte se en enda bra sak med att jag blev sjuk. Idag är det annorlunda. Idag drar jag nytta av mina erfarenheter och dessutom älskar jag dem. Jag skulle helt enkelt inte vilja radera mina år som sjuk. Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om erfarenheter på bloggen. Vad har du fått för erfarenheter av livets svårigheter? Är det saker du kan använda i vardagen eller då och då? Om du kunde, skulle du välja att hellre leva utan dem? Som vanligt finns det många frågor kring ämnet och jag vill mer än gärna läsa dina tankar om erfarenheter som man får av att leva med psykiska problem eller på annat sätt möta detta i livet. Det kan vara erfarenheter från egna problem eller kanske någon annans? Adressen är som vanligt blogg@shedo.se

Jag hoppas att vi hörs! ♥

Svar och ny fråga

Skribent: Johanna Rasmussen
 Tema: Ställ en fråga!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Jag tycker det är en spännande fråga men jag vet verkligen inte! Jag har hört båda sidorna från vänner som å ena sidan har PTSD och kommer ihåg saker gång på gång fast de inte vill, och andra som säger att de glömt och sen har bilder kommit igen.

Min fråga till er andra blir, finns det någon här som varit med om att förträngda minnen kommer tillbaka?

Svar.

Skribent: Emelie Constant
 Tema: Ställ en fråga!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Ja, jag tror att man kan förtränga sådant som man har varit med om när det har varit väldigt traumatiskt. Men av egna erfarenheter vet jag att man inte kan gå runt och inte må dåligt av det, för det finns där fortfarande. Om man t.ex. ser en film där liknande saker händer så kommer man förmodligen att känna igen sig på något sätt eller påverkas väldigt emotionellt. Har man varit med om något som liten som man vill förtränga så vet jag att det är ganska enkelt. Däremot när man blir äldre tror jag att det är mycket svårare. Det går inte att förtränga någonting helt och hållet. Jag har varit med om olika trauman när jag varit äldre (Eller ja, jag är ju bara 15 än så länge) som jag har försökt förtränga. Men det går inte att bara glömma någonting sådant. Däremot kan det bli så att man lägger skulden på sig själv, försöker tänka att man överreagerar, att det inte var så illa, bara för att lura sig själv att det inte var så farligt som det var i verkligheten. Sedan kan man gå länge och bädda ner sina känslor, stänga in dem i en låda som man gömmer under sängen. Men det kommer att slå tillbaka någon gång, och då hårt. 

Ställ en fråga!

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Ställ en fråga!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Fick förslag på ett lite annorlunda upplägg till bloggen som jag tänkte testa den här veckan. Jag ställer en kort fråga till er där ni kan svara ja eller nej, eller mera utförligt om ni vill. Ni kan också ställa en fråga som ni skulle vilja fråga de andra läsarna om. Eller både och!

När jag fick förslaget fick jag även förslag på en fråga jag tänkte börja med. Tyckte den passade bra då den berör ett ämne som är ganska aktuellt just nu, nämligen bortträngda minnen.

I boken Mannen som slutade ljuga om den före detta dömde seriemördaren Thomas Quick säger Quick att hans terapeut framkallade bortträngda minnen som inte fanns. Tror du att man kan förtränga sådant som är hemskt utan att ha en enda känsla kring att något hänt? (varför/varför inte?)

Skicka en kommentar eller ett mail till blogg@shedo.se och berätta vad du tror, eller ställ en fråga!