Jag är en människa, precis som du

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Lyssna på mig!
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag vet inte hur många gånger jag har sutitt på möten hos läkare eller psykologer och nästan skrikit på dem. Lyssna på vad jag säger. Jag kan inte, jag orkar inte, jag vet inte vad jag ska göra... Listan kan göras lång över saker som jag och sjukvårdspersonal har bråkat om.
Mitt starkaste minne är dock när en av mina psykologer bestämde, helt på egen hand, att jag inte längre behövde samtalsstöd och skulle skrivas ut från den mottagning som jag gick till en gång i veckan. Vårdplanen var uppfyll enligt henne. Tidsplanen som hade gjorts i vårdplanen var i alla fall uppfylld, och då skulle jag klara mig själv. Jag kom tillbaka efter två veckor, när kuratorn på skolan hade ringt min psykolog och fixat en tid till mig.
Där sjönk mitt förtroende för min psykolog otroligt mycket. Hade hon lyssnat när jag sa att jag ville stanna kvar, när jag sa att jag kände att jag inte skulle klara mig själv, hade resten av min behandling flutit på smidigare än vad den gjorde. För i det här fallet visste jag faktiskt bäst. Hon hade ingen aning om vad jag kände just då, när hon helt plötsligt säger att nästa gång nog blir sista gången, så att jag är förberedd. Jag som hade jättesvårt att handskas med förändringar, och hade sagt att jag inte klarar av stora plötsliga förändringar, eller ändringar i sista sekund. Hade hon bara lyssnat på det, och hjälpt mig att förbereda mig inför det här, hade jag inte reagerat så starkt som jag gjorde.
På något sätt känns det som om vårdpersonalen har en fast uppfattning om patienter med självskadebeteende och/eller ätstörningar. Vi är jobbiga, jobbiga att behandla. Vi lyssnar inte, det är vårat egna fel. Men det är ju inte det! Vi har inte valt det här själva, ingen väljer att bli sjuk. Och bara för att vi är sjuka, betyder inte det att vi inte vet någonting, eller att vi har egna viljor. Ingen annan människa kan veta hur just jag mår. Eller hur du mår. Jag är den enda som vet hur jag själv mår. Och även om jag har haft kontakt med psykiatrin större delen av mitt liv, betyder inte det att jag inte vet om jag behöver fortsätta eller inte. När det gäller mitt eget psyke och mitt eget mående, är det jag som vet bäst. Så snälla, psykiatrin i Sverige. Se mig som en människa. Lyssna på vad jag säger. Trösta mig när jag gråter. Prata inte över mig om jag är i samma rum.
Jag är en människa, precis som du. Jag vill bli sedd som det. Jag vill att du ska lyssns när jag pratar, för jag vet mer än du tror. Enda sättet du kommer att få veta det på, är genom att lyssna. Så, snälla, lyssna. För en gångs skull.