Tack för att jag blev sjuk

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Erfarenheter
 Redaktör: Jessica Andersson

Som jag nämnde i förra inlägget så var jag under många år arg. På att livet var orättvist och på att jag blev sjuk. Jag fick höra då och då, att det finns en mening med allt här i livet. För varje gång någon sa det till mig så blev jag arg. Aldrig utåt, men inom mig. Det kan inte finnas en enda mening i livet med att en människa ska bli svårt sjuk.

Idag tycker jag annorlunda. Idag kan jag inte ens tänka mig hur det skulle vara att leva utan den kampen jag har gått igenom, och ännu mindre kan jag tänka hur det skulle vara att leva utan alla erfarenheter jag har fått med mig på vägen. Om jag fick välja, så skulle jag aldrig önska bort mina år med sjukdomar. För det här är jag, den som jag blev mycket på grund utav mina år med sjukdomar, problem, sjukhus, oro, ångest, depression, anorexia och självskadebeteende. När jag har det jobbigt vissa dagar kan jag fortfarande känna att jag önskar att jag levt ett annat liv, att jag bara fick leva helt vanligt, men så fort jag mår bättre igen så är jag faktiskt tacksam för allt som har hänt. För det har förändrat mig och gjort mig till den tjejen jag är idag. Och någon annan än henne skulle jag inte vilja vara.

Om jag inte hade blivit sjuk så hade jag säkert inte varit lika intresserad av psykisk ohälsa som jag är nu. Jag skulle inte hjälpa människor med psykiska problem, jag skulle nog inte vara lika tvärsäker på att jag vill göra i livet och dessutom inte uppskattat livet på samma sätt som jag gör nu. Jag har hittat min väg i livet. Den handlar mycket om att hjälpa andra, både psykiskt och fysiskt. Nästan dagligen jobbar jag med att stötta människor som mår psykiskt dåligt, och varje dag tänker jag på min dröm: Att bli barnsjuksköterska och jobba på sjukhus. Om jag själv inte hade varit inlagd på sjukhus så mycket som jag har varit, och dessutom när jag faktiskt varit ett barn, så hade jag nog inte brunnit för den drömmen lika mycket som jag gör idag. Idag är jag nöjd med mig själv. Med mina drömmar, vem jag är och vad jag gör i mitt liv. Jag är stolt över mig själv och jag är tacksam för att jag lever. En hemsk dag i augusti tjugohundratolv kunde mitt hjärta ha stannat. Nu slår det. Hårt och bestämt. För livet, för den jag är och för det jag älskar. Utan mina erfarenheter av sjukdomar hade mitt hjärta antagligen slagit för något annat. Och det livet skulle jag aldrig vilja leva.


Vad känner du kring ämnet? Mejla gärna blogg@shedo.se och berätta om dina tankar.