"Ett hej kunde de väl ha kläckt ur sig?"

Skribent: Anneli
Tema: Lyssna på mig!
Redaktör: Jessica Ahlbom

Alla människor är vi olika, det är ju ingen direkt nyhet för någon. När vi mår dåligt vänder sig många inåt och många utåt. Just nu är jag inlagd på ett sjukhus jag verkligen hatar att vara på, vart här förut och det är lika dåligt som förra gången.  Jag känner att många i personalen bara kollar på tv eller sitter i personalrummet och inte alls lyssnar på mig. Tillhör de personerna då jag behöver någon som kommer till mig när jag mår dåligt och att jag inte kommer till dem, det är ju inte så svårt att kolla in hos patienterna då och då eller?
Igår tillbringade jag stor del av förmiddagen med att gråta och ingen kom in i mitt rum, de kom inte och sa till när det var lunch heller. När jag tog upp detta med en i personalen fick jag som svar att det var mitt ansvar. Jag skulle alltså själv gå och säga till, men jag funkar liksom inte så.
På ett annat sjukhus en annan avdelning,  kollar de först igenom ALLA mina saker, räknar ens pengar, visar mig till ett rum som är helt vitt och kalt, de fanns två sängar och ett skrivbord. Låser in mina saker i ett skåp går ut ur rummet och lämnar mig kvar. Kände mig mer som en fånge än en patient. Knappt någon i personalen hälsade på mig, de kan ju alla fall presentera sig? Kändes mest som de satt på en fin rad på soffan utan att göra någonting, hej kunde de väl ha kläckt ur sig?
Vart inlagd fem gånger på ett halvår de längsta har varit tre och en halv vecka så det har inte vart så jättelänge, på två avdelningarna har det varit väldigt bra, personalen har vart närvarande på avdelningarna och lyssnat på mig när jag velat prata. Psykiatrin har oftast en negativ bild men det finns faktiskt en del som borde lyftas och de är dem personerna som verkligen bryr sig och orkar lyssna. Och inte tänker ånej inte en självskadande person till.