Tema: Mellan stolarna - Bilden av självskadaren
Del 2 av 2Redaktör & skribent: Rebecca Willén
Foto: Jenny Luks
Det finns manliga fängelseinterner som självskadar. Den vanligaste metoden lär vara att skära sig. Det finns också många kvinnliga missbrukare som är ätstörda. Den vanligaste formen av ätstörning inom den gruppen är bulimi. Är missbrukarnas och internernas problematik i grunden annorlunda än för unga flickor som skär sig? Eller är det bara symtombilden som är mer komplex?
Vad jag vet finns det inget enkelt svar på den frågan. Förmodligen är dock skillnaderna inom respektive grupp större än de mellan grupperna.
Jag tror det går att skönja en bild av en 'ideal självskadare'. För att beskriva det idealet kan man utgå ifrån vad Nils Christie, kriminolog från Norge, målat upp för bild av ett idealt brottsoffer. Enligt Christie är ett idealt offer svagt, involverat i en respektabel aktivitet, på väg till en plats som hon/han inte kan förebrås för, i förhållande till offret är gärningsmannen överlägsen och kan beskrivas med negativa termer, offret känner inte gärningsmannen och de har ingen relation till varandra.
I jämförelse skulle en ideal självskadare kanske kunna beskrivas som en ung flicka, inte prostituerad, kriminell, missbrukare eller på annat sätt "moraliskt tveksam" till sin person eller sitt beteende, hon skadar sig själv men inte andra, i bagaget har hon en traumatisk händelse som utlöst hennes själsliga smärta, hon umgås inte i "fel" kretsar.
Ju mer man avviker från bilden av det ideala brottsoffret ju svårare har det visat sig bli att t.ex. få brottsofferstöd, information om vilka rättigheter man har, ekonomisk ersättning och omgivningens stöd. Ju mer man avviker från bilden av den ideala självskadaren ju svårare blir det att få behandling, ideellt självhjälpsstöd, representation och att möta förståelse från omgivningen?
Var kommer det ifrån att vi så gärna delar in människor och företeelser som antingen goda eller onda, antingen oskyldiga eller skyldiga? Kanske beror det delvis på att människor i allmänhet har svårt för att bearbeta motsägelsefull information. Istället förlitar vi oss för det mesta på förenklade tankesätt för att ge vår hjärna utrymme att hantera mer information samtidigt. Det är energisparande och viktigt att vi fungerar så. Men jag tror det är minst lika viktigt att vi känner till att det är så vi fungerar så att vi ibland kan stanna upp och ifrågasätta vilka förenklade tankesätt vi använder oss av. Kanske kan vi då försöka sortera bort de vi kommer fram till inte är särskilt användbara eller som är moraliskt oförsvarbara.
Tänk dig en arbetslös småkriminell man kring fyrtio som på helgerna dricker sig berusad för att kunna skära in blodiga ord i sina armar. Hur hjälper vi honom på bästa sätt? Hur hjälper vi den prostituerade femtioåriga kvinnan som växlar mellan att hetsäta och bränna sig för att handskas med sitt liv? Var inom diskussionen om självskadare och ätstörda finns det plats för dessa människor? Hur möter vi dem? Är det vår syn på begreppen självskadande och ätstörningar som behöver modifieras och bli mer inkluderande eller är det människorna som borde maka lite på sig så att de blir lättare att placera in någon annanstans? Är det viktigt att de placeras in just någon annanstans?
5 kommentarer:
Mycket bra text måste jag säga. Dubbelldiagnoser och avvikelser är något vården inte kan hantera.
Väldigt intressant läsning! Kan inte mer än hålla med. Inom sjukvården, företrädelsevis somatiken, är man ju beroende av diagnoser och diagnoskriterier för att kunna forska, utarbeta en säker och fungerande vård och veta vad man ska göra med evidensbaserade metoder i ryggen. Men det är väl där det lätt blir fel inom psykiatrin eftersom det finns såväl somatiska som sociala/psykologiska orsaker till sjukdomar och det är inte sällan en sjukdom eller ett beteende går in i ett annat. För självklart behövs det en annan typ av behandlingsplan och vård beroende på omständigheterna runtom inte enbart självskadebeteendet, det finns i så många olika grupper och vitt skilda situationer vilket är lätt att glömma bort när man kategoriserar så inramat. Tack för ett intressant inlägg, jag håller med :D Och vad snygg bloggen har blivit! Kram
//Sandra
Jag kan prata länge om det här ämnet för jag tycker det är såpass viktigt att vidga synen på begreppen, så att fler lättare kan förstå sina problem och få det stöd de behöver. Skönt att höra att ni också tycker detta är intressant och viktigt.
// Rebecca
Jag som haft självskadebeteende och ätstörningar samtidigt som fibromyalgi har alltid hamnat mellan stolrna, tre instanser som inte vill samarbeta eller ta ansvar...
Tänkvärt skrivet. Nog finns det många fall där självskadande ignoreras eller tonas ner för att det av någon anledning inte anses förväntas eller vara relevant med tanke på de andra problem en patient har. Jag kan inte påstå att jag någonsin gjort större försök att uppmärksamma öppenvården om mina självskadeproblem under perioden när de var "aktuella" men visst har det irriterat en omåttligt hur ogenerat de struntat i att ens kolla läget eftersom den neuropsykiatriska diagnos som psykiatriskt-byråkratiskt sett anses vara min huvuddiagos inte är den av mina diagnoser där självskadande förekommer som kriterium. Jag misstänker att eftersom självskadande oftast räknas som ett "psykologiskt/känslomässigt" problem avfärdas det ofta inom vården som icke psykologiskt relevant så fort man får en neuropsykiatrisk diagnos. Lite rått uttryckt verkar människor ofta antingen antas ha ett primärt psykologiskt problem som behöver behandlas eller också betraktas man som huvudsakligen ett "neurologiskt offer" vars beteende mer baseras på meningslösa neuropsykologiska spasmer. När vården skapar och upprätthåller en motsättning mellan de två perspektiven är den väldigt fantasilös eftersom det bygger på idén att problem är antingen är biologiska eller psykologiska, en tanke som gamle Freud menade var ungefär lika bra som att fråga om ett barn kommer till på grund av pappa eller mamma...
Skicka en kommentar