Tema: Mellan stolarna - Bilden av självskadaren
Del 1 av 2 Redaktör & skribent: Rebecca Willén
Föreställ dig en person som självskadar. Skapa dig en bild av den här personen i din tanke. Vad är det för en slags människa? Kön? Ålder? Hur ser personen ut? Om man bortser från hur personen mår - är det någon som har lätt eller svårt för sig i skolan? Vad använder den här människan för slags metod för att skada sig själv? Föreställ dig en person som har en ätstörning och ställ dig samma frågor igen. Vad är det för slags människor som dyker upp i din tanke? Var kommer din bild ifrån? Tror du att din bild av självskadaren kan få några slags konsekvenser, för ditt eget liv eller andras?
- Har du självskadat någon gång? frågade jag en medelålders kvinna för några år sedan.
- Nej aldrig, blev hennes spontana svar, men så efter viss tvekan: När jag var i tjugo års åldern brukade jag riva mig i ansiktet av förtvivlan. Men inte är det självskadebeteende eller..?
Sedan slutet av nittotalet har självskadande blivit ett alltmer välkänt begrepp och nästan synonymt med begreppet är "unga flickor som skär sig". Kunskapen inom vården kring självskadande ökar sakta och behandlingsmöjligheterna likaså. Men gäller detta också för de personer som faller utanför bilden av 'den självskadande patienten'?
En annan kvinna jag kände berättade en gång om hur hon skar sig i handlederna under åttiotalet och hon pratade om det som pinsamma minnen, halvhjärtade självmordsförsök.
- Men ville du dö då? frågade jag.
- Klart jag inte ville, blev hennes självklara svar.
Men då är det ju inte självmordsförsök eller hur? Då är det självskadande. Denna kvinna faller inom ramarna för bilden av självskadaren, förutom det faktum att det rörde sig om fel årtionde. Därför förblir hennes erfarenheter pinsamma hysteriska utbrott. Och kanske var det istället för att fortsätta självskada som hon senare kom att välja destruktiva relationer med män där misshandel förekom? Hade hon möjligen fortsatt skära sig om hon istället varit tonåring på 2000-talet? Eller hade hon möjligen kommit att göra både och?
Varför ska man diskutera det här? Är det viktigt om vissa hamnar utanför någon slags stereotypisk bild av en självskadare? Jag menar att det är viktigt. Dels för att jag tror det finns många människor därute som egentligen borde definiera ett eget beteende som självskadande men som inte gör det på grund av att det inte ingår i deras bild av vad det innebär. Därför kanske de inte heller söker den hjälp de behöver för att gå vidare, eller också börjar de ta till sig de metoder som överensstämmer med deras bild - för att få den hjälp de behöver. En människa som river sönder sina ben för att skada sig kanske i så fall skulle börja använda vassa föremål istället, i hopp om att bättre kunna beskriva sin smärta - "Jag har ett självskadebeteende". Självskadande är ju ett begrepp numera, något att förhålla sig till precis som en diagnos. Dels tror jag det är viktigt att diskutera våra fördomar om självskadande individer för att bättre förstå vad det handlar om, och därmed kunna hjälpa människor ur det mörkret och att skapa sig mening och livslust.
Man behöver hjälp och stöd för att komma tillrätta med ett tungt liv och ett självskadebeteende. Oavsett ålder, kön, etnicitet, yrke, fysisk kapacitet och funktion, oavsett om man också är självdestruktiv på andra sätt eller inte. Likaså behöver man hjälp oavsett vilken metod man använder för att skada sig; må det vara vassa föremål, medicinöverdoser eller ens bara händer. Men om man inte lever upp till 'bilden av självskadaren' riskerar man hamna mellan stolarna för behandling och man riskerar också bli bemött med förvåning, ointresse eller förakt från såväl vårdgivare som privat av människor i ens omgivning; "Du beter dig som en flicka", "Men du som är så gammal borde ju veta bättre", eller kanske "Var inte så hysterisk - kan du inte bara klippa naglarna"...
Inom såväl vård och behandling som bland var och en av oss som i våra liv möter anhöriga, vänner, kollegor eller grannar som mår dåligt, så behöver vi öka vår förståelse för människans unikhet och förståelsen för att vi alla på väldigt olika sätt ger uttryck för vårt inre. Vi behöver öva oss på att möta varje människa där hon är och våga se henne i sin nyanserade helhet.
På torsdag skriver jag ett andra inlägg på det här temat och diskuterar 'den ideala självskadaren'. Därefter blir det strax en ny vecka och då presenterar Pia Ejeklint sitt tema; "Barndomen".
- Har du självskadat någon gång? frågade jag en medelålders kvinna för några år sedan.
- Nej aldrig, blev hennes spontana svar, men så efter viss tvekan: När jag var i tjugo års åldern brukade jag riva mig i ansiktet av förtvivlan. Men inte är det självskadebeteende eller..?
Sedan slutet av nittotalet har självskadande blivit ett alltmer välkänt begrepp och nästan synonymt med begreppet är "unga flickor som skär sig". Kunskapen inom vården kring självskadande ökar sakta och behandlingsmöjligheterna likaså. Men gäller detta också för de personer som faller utanför bilden av 'den självskadande patienten'?
En annan kvinna jag kände berättade en gång om hur hon skar sig i handlederna under åttiotalet och hon pratade om det som pinsamma minnen, halvhjärtade självmordsförsök.
- Men ville du dö då? frågade jag.
- Klart jag inte ville, blev hennes självklara svar.
Men då är det ju inte självmordsförsök eller hur? Då är det självskadande. Denna kvinna faller inom ramarna för bilden av självskadaren, förutom det faktum att det rörde sig om fel årtionde. Därför förblir hennes erfarenheter pinsamma hysteriska utbrott. Och kanske var det istället för att fortsätta självskada som hon senare kom att välja destruktiva relationer med män där misshandel förekom? Hade hon möjligen fortsatt skära sig om hon istället varit tonåring på 2000-talet? Eller hade hon möjligen kommit att göra både och?
Varför ska man diskutera det här? Är det viktigt om vissa hamnar utanför någon slags stereotypisk bild av en självskadare? Jag menar att det är viktigt. Dels för att jag tror det finns många människor därute som egentligen borde definiera ett eget beteende som självskadande men som inte gör det på grund av att det inte ingår i deras bild av vad det innebär. Därför kanske de inte heller söker den hjälp de behöver för att gå vidare, eller också börjar de ta till sig de metoder som överensstämmer med deras bild - för att få den hjälp de behöver. En människa som river sönder sina ben för att skada sig kanske i så fall skulle börja använda vassa föremål istället, i hopp om att bättre kunna beskriva sin smärta - "Jag har ett självskadebeteende". Självskadande är ju ett begrepp numera, något att förhålla sig till precis som en diagnos. Dels tror jag det är viktigt att diskutera våra fördomar om självskadande individer för att bättre förstå vad det handlar om, och därmed kunna hjälpa människor ur det mörkret och att skapa sig mening och livslust.
Man behöver hjälp och stöd för att komma tillrätta med ett tungt liv och ett självskadebeteende. Oavsett ålder, kön, etnicitet, yrke, fysisk kapacitet och funktion, oavsett om man också är självdestruktiv på andra sätt eller inte. Likaså behöver man hjälp oavsett vilken metod man använder för att skada sig; må det vara vassa föremål, medicinöverdoser eller ens bara händer. Men om man inte lever upp till 'bilden av självskadaren' riskerar man hamna mellan stolarna för behandling och man riskerar också bli bemött med förvåning, ointresse eller förakt från såväl vårdgivare som privat av människor i ens omgivning; "Du beter dig som en flicka", "Men du som är så gammal borde ju veta bättre", eller kanske "Var inte så hysterisk - kan du inte bara klippa naglarna"...
Inom såväl vård och behandling som bland var och en av oss som i våra liv möter anhöriga, vänner, kollegor eller grannar som mår dåligt, så behöver vi öka vår förståelse för människans unikhet och förståelsen för att vi alla på väldigt olika sätt ger uttryck för vårt inre. Vi behöver öva oss på att möta varje människa där hon är och våga se henne i sin nyanserade helhet.
På torsdag skriver jag ett andra inlägg på det här temat och diskuterar 'den ideala självskadaren'. Därefter blir det strax en ny vecka och då presenterar Pia Ejeklint sitt tema; "Barndomen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar