lördag 2 maj 2009

Diagnoser del 2: "Jag var inte galen, jag hade ju 'bara' Borderline"

Skribent: Pia Ejeklint
Redaktör: Amanda Duregård
Tema: Diagnoser
De två åren jag tillbringade i öppen och sluten vård för barn och ungdomar (BUP) pratades det relativt lite om diagnoser då läkarna inte gärna ville diagnostisera barn och ungdomar under 18 år. Borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning, fanns uppe på tal redan då och jag kan inte minnas exakt när jag fick svart på vitt att det var en av de diagnoserna jag hade. Som 18-åring i min kontakt med Borderlineenheten på Karolinska sjukhuset i Solna, Stockholm, gjordes en utredning av en rad olika diagnoser och delar av utredningen var självskattningspapper som jag själv fyllde i, andra delar var frågeställningar från terapeuten som jag skulle svara på, ofta skatta på en skala även där.

Borderlinediagnosen blev någonting positivt för mig eftersom jag efter att jag diagnostiserats med den också fick precis den hjälp jag behövde, rätt hjälp för min typ av sjukdom, för mina symtom. Personligen var diagnosen i början en väg till rätt hjälp och visst kändes det någonstans också som en lättnad – jag var inte galen, jag hade ju ”bara” Borderline.

Tack vare att jag diagnostiserats med Borderline fick jag också behandling för det i form av DBT (Dialektisk beteende terapi) i två omgångar under flera år med både individuell terapi och färdighetsträning i grupp. För några månader sedan avslutade jag min behandling på Borderlineenheten och i samband med detta gjordes en ny skattning av olika diagoser, precis som den utredning jag gick igenom när jag skulle diagnostiseras. Under den här skattningen fann vi att några diagnoser fortfarande hängde kvar en aning och kom fram till att de förmodligen kanske alltid kommer att göra det. Däremot uppfyllde jag inte längre alla kriterierna för Borderline personlighetsstörning och där fick jag också den diagnosen avskriven.

Att jag egentligen inte längre har Borderline har inte förändrat så mycket precis just nu för även om jag inte uppfyller kriterierna så behandlas jag som borderlinepatient inom psykiatrin. Det är inte helt lätt heller att bara droppa det som varit ens identitet under så många år och om någon sneglar på mina armar och frågar mig idag vad jag har eller har haft för sjukdom så brukar jag svara; ”jag har mått väldigt dåligt och skadat mig själv men idag mår jag bra”. I de lägena låter jag borderlinediagosen bara vara ett ord på papper, avskriven eller ej.

Inga kommentarer: