Barndomen, del 2

Tema: Barndomen
Del 2 av 2
Skribent: Anne Nord
Redaktör: Pia Ejeklint

1980 var året då jag föddes och jag kom med storm kan man lugnt säga och det var egentligen 2 månader kvar tills jag egentligen skulle komma till den här världen! Pappa kallade mig redan då för en liten men stark kämpe och påstod att envisheten hos mig kom till redan där den där kalla februarinatten! jag ådrog mig en massa olika sjukdomar och kämpandet var ledorden redan från början! Detta var dagen en av alla maskrosbarn kom till världen!

Jag växte upp med två tungt missbrukande föräldrar som på olika sätt försökte så gott de kunde men det räckte liksom inte riktigt till och det resulterade i diverse familjehemsplaceringar och tvångsomhänder-taganden av mig och min storebror och livet var sällan sådär som man önskar barn ska få ha det när de växer upp och ska lära sig att lita på sin omgivning och hitta sina roller i den sociala tillvaron. Jag blev tidigt den där flitiga, duktiga och tysta flickan som anpassade sig till den grad att hon önskade sig osynlig och gjorde det hon trodde att omgivningen mådde bäst av. Min bror tog snabbt rollen som den extroverta typiska pojken i detta sammanhang och tog den mesta av platsen och uppmärksamheten och mitt i detta skulle jag alltså växa upp och lära mig livets gång och hur man hanterar det! Jag utvecklade ätstörningar och depressioner i tidig ålder som fortsatt i olika grader även i vuxen ålder och jag har i dagsläget förbrukad ganska många år av mitt liv på institutioner av olika slag och ständigt i öppenvård med medicinering som tillfälliga lösningar!

Om jag känner mig besviken och ledsen över att bli berövad min barndom kan jag inte annat än säga självklart men jag har till viss del accepterat att detta är en del av mig och den jag är idag och utan det skulle jag ju då alltså inte vara just den jag är idag! Jag tänker att på ett sätt var det en gåva jag fick, att möta två otroligt starka personligheter med så mycket att ge och då syftar jag på mina föräldrar som nu har avlidit genom sina tunga missbruk och det har givetvis utgjort en enorm saknad och tomhet men faktiskt även en slags lättnad över att inte behöva gå med en ständig klump i magen, ständig oro över om de lever eller inte! jag är övertygad om att mina föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån sina egna förmågor och jag vet att de i sin tur hade tuffa barndomar som satte spår i dem och avgjorde att de inte kunde hantera sig själva och livet på ett optimalt sätt för att kunna ta hand om barn. vad jag även vet är att mina föräldrar älskade mig på sitt sätt och jag älskade dem över allt annat men kan inte på något sätt totalt glorifiera min barndom utifrån det, utan kort och gott mina föräldrar var inte redo för att bli föräldrar och kunde inte ge mig eller min bror det vi behövde.

Att aldrig få känna sig helt trygg eller fri från oro under tiden man ska lära sig lita på omvärlden sätter djupa spår och med detta liv jag levt har jag mött många trasiga människor och de har i sin tur satt spår hos mig och allt detta är givetvis en stor del av mitt dåliga mående och jag kommer kanske aldrig riktigt bli helt fri den men hoppas jag fortsätter smått acceptera det som varit och se att jag har fått med mig en kunskap man inte någonsin kan läsa sig till och genom detta har jag en stor förståelse för många människor!

För att avrunda detta på något sätt kan jag summera och konstatera att jag kan se tydligt att min otrygga barndom format den självdestruktiva hantering av livet som jag har och jag önskar att ingen ska få ha det som jag haft det eller har det men vet också att det finns mycket hjälp och stöttning att få och man klarar så mycket mer än man tror. Jag hoppas att en dag ska jag kunna försonas med mitt inre och leva, inte bara överleva!