Tema: Utanförskap

För ett tag sedan skrev jag i en text att jag nog aldrig riktigt känt att jag passat in någonstans, men jag har sällan känt mig utanför på ett uteslutande sätt. Snarare har jag nog aldrig känt mig riktigt innanför och istället valt att stå lite på kanten, med en fot innanför gemenskapen och resten av kroppen utanför. Det kan bli lite svårt när man har vänsterfoten i en gemenskap, högerfoten i en annan, båda händerna fullt upptagna med att hålla sig innanför två helt andra gemenskaper. Till slut inser man att det bara är nästippen som är kvar som inte förtvivlat försöker sträcka sig efter något utan att det är den enda delen som är lugn och trygg i sig själv. Trots att jag ofta inte helt har passat in och sällat mig till en gemenskap så det alltid varit människor som sett och bekräftat mig. Utan det hade mitt val att ställa mig lite utanför inte känts riktigt lika bra för som jag en gång läste i en text, om ingen ser mig så finns jag inte. Visst är det så, om ingen ser en så kan det till slut kännas som att man upphör att existera och för att kunna välja att ställa sig lite utanför så måste man ha en gemenskap att kunna lämna. Jag gjorde det med ett motto som jag hittade på under min högstadietid nämligen, det är inte jag som är onormal det är alla andra som inte är som mig. Än idag kan jag tänka så, inte för att jag särskilt gammal men det har ändå gått ett tag sedan jag gick i högstadiet, och det känns fortfarande tryggt och bra även om jag måste erkänna att det idag är kryddat med lite mindre tonårskaxighet och lite mer ödmjukhet.

När jag skrev rubriken till det här inlägget kände jag mig lite viktig, det var som en slags känsla av betydelse som pirrade lite i magen, kanske för jag vet att det kommer vara människor som läser det jag har skrivit. De människorna kommer att se mig och jag får stå i centrum en kort stund kisandes i strålkastarljuset och när jag är klar kommer alla att applådera och ge mig blommor och alladinaskar med chokladpraliner. Okej, det sista kanske inte kommer att hända men jag kommer i vilket fall som helst att ha gemenskapen och tryggheten på zebraforum och i SHEDO att mysa in mig i när jag lämnar mitten och ger ordet till veckans två skribenter Linnea Forsberg och Helena.

Margareta, redaktör