Barndomen, del 1

Tema: Barndomen

Del 1 av 2
Skribent & redaktör: Pia Ejeklint

Någonting vi alla har bakom oss i olika färger, former och storlekar. Någonting som lagrats tillsammans med en hel del annat i burken vi kan kalla förflutet eller dåtid. Någonting vi kan plocka ut ur vårt minnesförråd när vi vill minnas eller låta bli att ens röra det när vi inte vill minnas. Någonting vi kanske helst skulle vilja radera ibland och andra gånger få chansen att trycka på repeat och uppleva det igen.

Min egen barndom plockar jag gärna fram lite då och då ur min minnesburk och ibland kan jag önska att den där repeatknappen fanns så att jag faktiskt skulle kunna få uppleva vissa delar igen men det får fortsätta vara en önskning och jag får frossa i gamla foton och gamla videoband som pappa filmat.

Långt ifrån alla har haft en oproblematisk barndom och när man talar om psykisk ohälsa drar man lätt den förhastaste slutsatsen att barn och ungdomar som inte mår bra har en hel del trassel bakom sig. Det talas om psykisk ohälsa i den övriga familjen, kanske alkohol- och drogmissbruk eller fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp. Har du knöliga knutar i din barndom, din bakgrund så kan andra människor ha överseende och faktiskt förstå om ens fasad rämnar tillslut, om man drabbas av svår ångest och väljer självdestruktiva handlingar för att slippa den. Men om du inte varit utsatt för några övergrepp alls, om dina föräldrar är psykiskt stabila och du aldrig växt upp i alkohol- och drogmissbruk, kan människor på samma sätt då förstå när du av olika anledningar drabbas av samma svåra ångest och väljer att hantera den genom självdestruktiva handlingar. Kanske.

Bland alla barn, ungdomar och vuxna som på ett eller annat sätt har skadat eller skadar sig själva så finns det förmodligen många som faktiskt bär på det där trassliga garnnystandet i bagaget men man ska också minnas att säkert lika många bär på en näst intill fläckfri barndom. När man ramlar in i ångesten och av olika anledningar väljer självskadebeteende som utväg när man inte ser någon annan nödutgång så bär man redan där och då på tunga doser skuld och när man dessutom har blanka blad i bagaget och äntrar en värld där trassliga bakgrunder är standard börjar blodomloppet pumpa skammen runt i kroppen och ens fläckfria barndom börjar nästan göra ont när man i sitt stilla sinne undrar om man faktiskt har rätt att må lika dåligt som de med ett nedfläckat förflutet, om man faktiskt har rätt att må dåligt alls.

Men oavsett bakgrund och barndom, oavsett om vi vill minnas vårt förflutna eller inte, så står vi på samma jordklot och delar samma syre. Oavsett nedfläckade minnen eller ej så möts våra vägar och om frågan om vilka som har rätt att må så pass dåligt att man någonstans ser ett självdestruktivt beteende som ens enda utväg dyker upp så är svaret enkelt; vi har alla samma rätt till tårar och inombordssmärta, oavsett trassel i vår barndom eller ej.

Under veckan kommer jag att publicera ännu en text med temat Barndomen för att därefter lämna över till Åsa Pehrsson och nästa veckas tema; Studenten.