En av sakerna jag älskar med maj är alla majsånger. Ja, jag erkänner, medan andra kanske får kräkkänslor får jag en tår i ögat av manskörer som sjunger "Glad så som fågeln" och "Studentsången".
En annan sak jag erkänner är att ser jag någon med studentmössa så får jag, trots att jag är 31 år, en känsla av att de är äldre och klokare än jag. Jag tror det beror på att jag själv aldrig tog studenten när man skulle, därmed har studenthattsmänniskor för alltid blivit någon som gjort något jag ännu inte gjort. Något för de äldre och klokare.
Insikten att jag inte skulle kunna gå ut gymnasiet samtidigt som mina klasskamrater var hård. Trots att jag vid det laget legat inom dygnet-runt-vården i två år hade det inte riktigt landat i mig att det inte skulle bli bra än på länge. Det insåg jag då, och det kändes som om hela livet bara kastade sig loss, som ett gigantiskt fartyg, och gav sig av utan mig.
Jag minns känslan som ohygglig, jag tänkte att nu var jag förlorad. På riktigt.
Jag önskar jag kunde gå tillbaka idag till den flickan och visa henne framåt i tiden, nästan ett decennium, då hon tar studenten från komvux med bara MVG i betygen. Det var inga ceremonier eller champangefrukostar, det var bara upp på expeditionen och hämta ett utskrivet papper. Jag vet att jag sneglade runt lite, funderade över om det här ögonblicket jag kämpat för alla dessa år inte skulle bli mer än så här. Och så blev det inte mer än så. Som så ofta med riktigt stora ögonblick. Fast hade det varit en film hade något tufft soundtrack satt igång medan jag i slow motion lämnar skolan med pappret triumferande lyft över mitt huvud. I en sån film hade förmodligen mitt antagningsbesked till universitetet kommit på samma gång, så jag hade fått hålla två triumfpapper över huvudet medan jag ridit iväg på min vita springare. Men ni får tyvärr nöja er med att tänka tanken, verkligheten är en tråkmåns ibland.
Hur som haver, varje maj då jag får sentimentala tårar av majsånger tänker jag också på det där. Hur fruktansvärt det kändes att inte ta studenten som 19-åring, men å andra sidan var jag ändå så sjuk då så mina betyg förmodligen hidrat mig resten av livet om jag gjort det. Nu fick jag i stället ta studenten som 27-åring från komvux, med betyg som öppnade många möjligheter. Så får jag också lite magont av snacket från visst politikerhåll om att avveckla komvux, men det är en helt annan text som ska skrivas någon helt annan gång.
Den här veckan är det fler än jag som tänker dela sina tankar om studenten:
Först ut är Anna Åkesson, en av tjejerna som var med och startade upp SHEDO. Anna tar studenten nu i vår, ni får spana efter henne på flaken!
Sedan kommer Josefine Eriksson med temats andra text, där hon funderar över hur vi verkar förutsätta att bra betyg och gott uppförande automatiskt innebär en frisk och välmående person.
Nästa vecka är temat "Utanförskap", välkommen att skicka in ditt bidrag!
Och till alla er andra:
Trots att 31 inte är någon ålder att komma med vill jag ändå, som den visa gamla dam jag är, viska att livet blir bättre och bättre ju äldre man blir.
Bara så ni vet.
Åsa Pehrsson, Redaktör.
En annan sak jag erkänner är att ser jag någon med studentmössa så får jag, trots att jag är 31 år, en känsla av att de är äldre och klokare än jag. Jag tror det beror på att jag själv aldrig tog studenten när man skulle, därmed har studenthattsmänniskor för alltid blivit någon som gjort något jag ännu inte gjort. Något för de äldre och klokare.
Insikten att jag inte skulle kunna gå ut gymnasiet samtidigt som mina klasskamrater var hård. Trots att jag vid det laget legat inom dygnet-runt-vården i två år hade det inte riktigt landat i mig att det inte skulle bli bra än på länge. Det insåg jag då, och det kändes som om hela livet bara kastade sig loss, som ett gigantiskt fartyg, och gav sig av utan mig.
Jag minns känslan som ohygglig, jag tänkte att nu var jag förlorad. På riktigt.
Jag önskar jag kunde gå tillbaka idag till den flickan och visa henne framåt i tiden, nästan ett decennium, då hon tar studenten från komvux med bara MVG i betygen. Det var inga ceremonier eller champangefrukostar, det var bara upp på expeditionen och hämta ett utskrivet papper. Jag vet att jag sneglade runt lite, funderade över om det här ögonblicket jag kämpat för alla dessa år inte skulle bli mer än så här. Och så blev det inte mer än så. Som så ofta med riktigt stora ögonblick. Fast hade det varit en film hade något tufft soundtrack satt igång medan jag i slow motion lämnar skolan med pappret triumferande lyft över mitt huvud. I en sån film hade förmodligen mitt antagningsbesked till universitetet kommit på samma gång, så jag hade fått hålla två triumfpapper över huvudet medan jag ridit iväg på min vita springare. Men ni får tyvärr nöja er med att tänka tanken, verkligheten är en tråkmåns ibland.
Hur som haver, varje maj då jag får sentimentala tårar av majsånger tänker jag också på det där. Hur fruktansvärt det kändes att inte ta studenten som 19-åring, men å andra sidan var jag ändå så sjuk då så mina betyg förmodligen hidrat mig resten av livet om jag gjort det. Nu fick jag i stället ta studenten som 27-åring från komvux, med betyg som öppnade många möjligheter. Så får jag också lite magont av snacket från visst politikerhåll om att avveckla komvux, men det är en helt annan text som ska skrivas någon helt annan gång.
Den här veckan är det fler än jag som tänker dela sina tankar om studenten:
Först ut är Anna Åkesson, en av tjejerna som var med och startade upp SHEDO. Anna tar studenten nu i vår, ni får spana efter henne på flaken!
Sedan kommer Josefine Eriksson med temats andra text, där hon funderar över hur vi verkar förutsätta att bra betyg och gott uppförande automatiskt innebär en frisk och välmående person.
Nästa vecka är temat "Utanförskap", välkommen att skicka in ditt bidrag!
Och till alla er andra:
Trots att 31 inte är någon ålder att komma med vill jag ändå, som den visa gamla dam jag är, viska att livet blir bättre och bättre ju äldre man blir.
Bara så ni vet.
Åsa Pehrsson, Redaktör.
2 kommentarer:
Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev väldigt glad av det här inlägget! Jag hade turen att få ta studenten, rent symboliskt, trots att jag då inte var färdig med gymnasiet. Komvux blev helt enkelt räddningen, löftet och lyckan att kunna ha en framtid med utbildning trots att gymnasieåren inte var de ljusaste i livet.
Jag tycker studenttiderna är laddade fortfarande. Varje år skär det i hjärtat när de firar och firas. Jag är glad för deras skull, verkligen, den ljusnande framtid är vår liksom, kalvar på grönbete, men jag blir påmind om alla år jag "legat efter". Utanför och försenad från det alla verkade göra vid en viss tidpunkt. Sen inser man ju att det inte stämmer. Det finns en miljard människor och tidpunkter och sammanhang och inte många gör på samma sätt i flera avseenden.
Läste in högstadiet och gymnasiet på Komvux och sen en fil.kand utan problem, bara lite senare än många andra. Jag var 30 när jag var klar men då hade jag läst det jag ville läsa och jag var mycket stolt över mitt papper jag hämtade ut med examensstämpeln, även om det inte kom några lastbilar och hämtade mej.Sverige är ju ett otroligt land, att vi kan plugga, ta studeielån, studera gratis! Att vi kan plugga i vår egen takt! Komma tillbaka, ta revansch!
Så även om det skär sorgset i hjärtat ler jag åt dem, gläds med dem och tycker det är rätt trevligt att höra dem tuta förbi.
Skicka en kommentar