Vi som blev kvar

I förra veckan fick jag ett mail från en kvinna, Julia. Hon berättade om en föreställning som både väcker känslor och är viktigt. Som handlar om det där som drabbar många och som det behöver pratas mer om i samhället: Psykisk ohälsa. En del utav föreställningen handlar om Elin vars mamma tog sitt liv. Idag vill SHEDO dela med sig utav Julia och Elins egna ord men också ge information om föreställningen.

Var rädda om er!
Jessica, bloggansvarig

Den 2 februari i år blir jag, Elin, 25 år, vilket kommer att bli den nionde födelsedagen jag firar utan min mamma. Den 2 maj 2006, då jag bara var 16 år, försvann min mamma helt spårlöst utan
någon direkt förvarning. Hon hade lämnat sitt hem utan att ta med sig varken mobil, plånbok eller legitimation. Det fanns inte heller något brev ifrån henne som förklaring till vart eller varför hon gett sig av.

Hon skulle förbli försvunnen i närmare sex månader, tills hon en dag hittades intill Vätterns steniga kant av en privatperson som rastat sin hund den 28 oktober samma år.
Hunden fann kroppen, som dagen innan varit helt täckt av en stor mängd löv.
Tack vare att en mindre storm dragit in över länet natten innan, så blåste löven bort från det som var kvar av den illa åtgångna kroppen. Kroppen som legat i vattnet så lång tid var lila i färgen och varken ögon, hår eller armar fanns kvar.., enbart klädd i ett par svarta trosor.

Det skulle ta en månad innan identifieringen av kroppen var klar.

Den 4 december skulle jag, min pappa och äldre bror få beskedet att det var mamma som hittats i Vättern. Det kan ha varit en av de bästa dagarna i våra liv!
Att få veta, kunna gå vidare, inte längre gå och leta efter henne i alla ansikten man möter för att den 14 december 2006, då begravningen skulle hållas, kunna få ta ett avsked.
Den dagen bar jag min mamma intill mitt hjärta, som då låg i sin fina vita urna. Jag kramade den hårt.

Livet skulle komma att bli väldigt tufft.
Saknaden var enorm!
Även fast alla tecken tydde på att hon tagit sitt liv, så fanns ändå frågorna kvar.
Varför?

 


Jag heter Julia Sandwall och är 37 år. För några år sedan lärde jag känna Elin, en fantastisk tjej som utstrålade glädje, värme och liv. Då arbetade jag som musiklärare på en gymnasieskola i Jönköping och kanske var det på grund av alla de musikaliska projekt som jag drog in Elin i som gjorde att hon och jag kom att samtala mer på djupet.

På bussen hem från en musikalresa som hade gått till Göteborgsoperan, berättade Elin om när hennes mamma Ewa försvann spårlöst. Man gjorde efterlysningar på radio, i tidningar och man sökte efter henne i Jönköping och Huskvarna. Elins starka berättelse gick bara inte att glömma, den har följt med mig sedan dess, även om åtta år har passerat…

Så en dag blev jag teaterproducent på Teateri  i Jönköping. En kväll fick jag se att Elin hade börjat blogga. Det visade sig att Elin skrev om sin mammas försvinnande men också om sorgen att mista en anhörig i suicid. Trots sorgen fanns det ett fantastiskt ljus i bloggen, ett ljus som jag frågade Elin om vi skulle kunna förmedla till andra människor.

Under en konferens träffade jag projektledaren för Barndialogen på Landstinget Jönköpings län – Linda Frank. Tack vare Linda, Barndialogen, Socialstyrelsen, Statens Kulturråd, Smålands Musik och Teater och Letterstedtska stiftelsen fick Teateri våren 2014 möjligheten att producera föreställningen “Vi som blev kvar” med hjälp av dramatikern Emma Broström.
 

Föreställningen är indelad i tre olika historier, där en av dem till viss del speglar Elins historia.

Den andra historien handlar om två syskon som ska säga hejdå till sin pappa och den tredje om en lillasyster som lever med en bror som inte mår bra.

Vi möter deras tankar, hopp, ilska, blogginlägg, bottenlösa sorg, men också deras styrka och mod att gå vidare i livet. Vi som blev kvar är en pjäs om döden men framför allt om livet.

Efter de abonnerade föreställningarna föreläste Elin Mårtensson om sitt liv - ett liv med toppar och dalar men också ett liv som inneburit att hitta styrka, kraft och mod att orka gå vidare.

Föreställningen spelades drygt 45 gånger för mer än 3000 personer våren 2014, bland annat på Kulturhuset Spira i Jönköping och därefter på turné för anställda i Svenska Kyrkan, teaterföreningar, på skolor, för personal inom psykiatri och landsting, för personal inom fritidsförvaltning, barnombud, räddningstjänst och många många fler.

Föreställningen och Elins föreläsning  fick ett fantastiskt gensvar från publiken vart ensemblen än kom liksom stor uppmärksamhet i TV, radio , tidningar och olika webbforum.

Och efteråt känner både Elin och Teateri att detta är något av det viktigaste projekt vi någonsin gjort - vi har verkligen lyckats öppna upp diskussionen och modet om att våga börja prata om psykisk ohälsa och att våga fråga någon om hur han eller hon mår - för det kan verkligen rädda liv!
Våren 2015 ger sig Teateri ut på turné igen med föreställningen och Elin Mårtenssons föreläsning. Till föreläsningen finns handledningsmaterial och vi delar också ut broschyrer och tipsar om bra webbsidor.

Du har möjlighet att boka föreställningen för besök på din arbetsplats eller skola!

Kontakta: teateri.se.
Länkar: Facebook, Blogg, Radiointervju, Artikel i Jönköpingsposten.
Ni hittar fler länkar och material på vår hemsida.


Tack för ordet!
Elin Mårtensson och Julia Sandwall

Anhörigutbildningen kör snart igång i Göteborg!

I slutet på augusti körde SHEDO:s anhörigutbildning igång i Malmö. En utbildning som riktar sig till dem som är anhöriga till en person med ett självskadebeteende. För det är tungt att vara anhörig, och studier visar att personer som deltar i en samtalsgrupp med andra i liknande situation ofta mår lite bättre och orkar lite mer.

Nu är det snart dags för utbildningen att köra igång även i Göteborg!

Tyngdpunkten i studiecirkeln ligger på att finna strategier för att hantera sin oro, att hitta stöd och kraft och att lära sig att sätta hälsosamma gränser för sitt engagemang. Vi får också tips om, och tränar på, hur man kommunicerar på ett konstruktivt sätt i ömtåliga situationer.

För att delta i samtalsgruppen måste du kunna avsätta tid för träffarna och vara lyhörd för de andra deltagarnas berättelser. Tanken är att studiecirkeln ska vara ett mellanmänskligt stöd och ett komplement till vården.

Ledare

Birgitta Westlin och Klara Roxberg, präst respektive diakon på Skolkyrkan i Göteborg.

Tid & plats

Första träffen tisdag 7 oktober kl. 18-20. Resterande träffar är 21/10 , 4/11, 18/11, 2/12 , 16/12 och 13/1.

Sensus, Södra Hamngatan 29, entréplan, SAL 14.

Material

Att vara anhörig, material framtaget av SHEDO och Sensus.

Avgift

350 kronor.

Anmälan

Anmäl dig HÄR.

Kontakt och information

Birgitta Westlin, birgitta.westlin@svenskakyrkan.se, tel. 0705-09 61 70

Gudrun Norrfjärd, gudrun.norrfjard@sensus.se, tel. 0760-147 040

Välkommen Emma till SHEDO:s blogg!

Hej på er! Som ni kanske vet så är nu våra nya skribenter meddelande och inom den närmsta tiden kommer det rulla in presentationer här på bloggen så att ni får lära känna alla lite bättre! Och såklart, en massa fina texter ifrån dem också! Som det ser ut nu så kommer det vara tio shedoskribenter och vi är såå glada för att så många vill engagera sig och berätta om sina erfarenheter!

Idag presenterar vi Emma och hälsar henne välkommen till att vara shedoskribent ♥

Jag är 23 år gammal, nyinflyttad Umebo, tidigare från Järfälla utanför Stockholm. Min uppväxt präglades av mobbing, utanförskap, låg självkänsla och väldigt tidigt höga prestationskrav. Mina föräldrars jobbiga skilsmässa väckte ett enormt bekräftelsebehov hos mig. Jag har sen dess gått igenom ätstörningar, självskadebeteenden, depressioner och många långa timmars terapi.

Idag står jag stolt och lycklig på andra sidan. Jag vågar testa och utmana mig själv och söka mina drömmar. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Just nu läser jag litteraturvetenskap på Umeå Universitet och hoppas att det öppnar nya dörrar för mig. Idag är jag en livsglad typ som gärna läser böcker och gräver ner mig djupt in i soffan med en kopp te och en bra TV-serie. Eller tar en skogspromenad och på vintern måste jag få åka skidor. Jag är också volontär hos Tilia och sitter bland annat i deras stödchatt.

Jag är glad att ha fått möjligheten att skriva för SHEDO och jag hoppas att ni blir inspirerade och stöttade av mina kommande texter.

Zoombies - att vara anhörig

För ett tag sedan kom jag i kontakt med en kvinna. Hennes dotter är sjuk i anorexia. Jag läser hennes texter i evigheter en vardagskväll och inser mer och mer för varje minut hur svårt hon och hennes dotter har det. Hur de kämpar, tillsammans och på var sitt håll. Dottern som är sjuk och kvinnan som är anhörig. Och mamma. Vi har fått äran att dela med oss av hennes texter här på SHEDO-bloggen. Någonting som känns otroligt viktigt då vi vet att även anhöriga behöver stöd samt många gånger är viktiga i ett tillfrisknande.

SHEDO driver ett forum och där har vi skapat ett särskilt skyddat forum för anhöriga där man kan få stöd ifrån andra i liknande situationer. Vill du ha mer information om detta kan du klicka HÄR. Nu ska vi få läsa en gripande text från kvinnan jag har haft kontakt med. ♥

Var rädda om er!

Jessica, bloggansvarig

"Medan dottern, min lilla fågelunge är hos läkaren får jag sitta och vänta. Jag hatar att vänta. Vi har åkt till sjukhuset och jag har med mig laptopen så jag kan passa på att arbeta. Förena nytta med nöje?

Jag har svårt att koncentrera mig. 

Kommer de att väga henne? Vad säger de till henne? De ser väl att hon är smal, trött, fryser och har ringar under ögonen? 

Kommer de att tro på henne när hon säger att hon mår ganska bra. För hon mår egentligen ganska dåligt. 

Jättedåligt faktiskt. 

Ute är det ganska grått. Det kan aldrig bli så trist som ute om våren. När fåglarna borde kvittra, solen skina och gräset vara grönt. 

Fast istället är det maj, kallt som sjutton, regndroppar som hänger tunga i luften och hotar att ramla ned vilken sekund som helst.

Lite nu och då går det förbi unga flickor. En och en kommer de, på obestämda, hasande och lite dröjande, liksom långsamma steg. 

De ser alla ordentliga ut, och konstigt nog, ganska lika. 

De har långbyxor, strumpor och långärmade tröjor. Kofta och olika sorters halsdukar fint knutna under hakan. 

Det ser snyggt ut. Fast det är ju liksom vår nu. De fryser. Jag vet. Fågelungen har det likadant.

Jag drar ögonen till mig, men kan ändå inte låta bli att titta när de hasar förbi. Fundera över deras liv och leverne. 

Gråter deras mammor när ingen ser? 

Hur ofta mår den här lilla sparven dåligt? Har slutat äta och känner sig ensam med ångest, det svarta och hopplösheten som jagar. 

Har hon också lyckats lura sin familj alldeles momentant innan allt uppdagades? Märkligt känns det att sitta och se de unga flickorna komma och gå. 

Jag känner dem inte. Ändå känner jag igen så mycket. De som har oroliga mammor med sig, mammor som har iskalla händer som kramar runt deras hjärtan och som också har svårt att andas. 

Sådana som jag. 

Tunna sparvungar vid deras sidor, med koftor, halsdukar och kalla, tunna fingrar. Mammor som inte heller kan mata sina barn. Oduglingar. 

Plötsligt vet jag var jag är. Jag har ju hamnat i en av de där sjuka filmerna storasystern och hennes kille brukar se. 

Om zoombies."

Att tävla i psykisk ohälsa

Det är inte mycket som gör mig förvånad. Jag har under mina år inom sluten- och öppenpsykiatrin mött många människor med lika och olika diagnoser, med lika och olika beteenden, personligheter och åsikter. Jag har sett det mesta och kan hantera de flesta. Och många gånger har jag lidit. Lidit med dem som haft det kämpigt. Lidigt över mitt egna mående. Dock finns det en sak som hugger i mig lite extra. Som väcker fler och starkare känslor än något annat - när jag ser någon tävla i psykisk ohälsa.

Att tävla i psykisk ohälsa är ett spel som aldrig går att vinna. Det är ett spel utan regler, utan domare och utan resultat. Vem bestämmer vem som mår sämst? Vad avgör hur en annan människa mår? Vem avgör hur en annan människa mår? Vad innebär det att vara bäst på att må sämst? Går det att uppnå på andra sätt?

Jag har varit inlagd inom slutenvården nästan två år i sträck och jag har bott på ett behandlingshem i 27 månader. Det är lång tid. Jag har mött så många människor som mått så dåligt. Jag har pratat med de flesta av dessa människor. Hört livsberättelser, den ena olik den andra. Jag har sett dåligt mående uttrycka sig på lika många sätt. Efter att ha träffat alla dessa människor kan jag med säkerhet säga att ett beteende inte hänger ihop med graden av psykiskt lidande. Så vad avgör vem som mår sämst?

Mår man sämre när såren är fler eller synliga?

Mår man sämre när man tvingas sondmatas?

Mår man sämre när man vårdas inom ramen för LPT?

Mår man sämre när man tvingas sy?

Mår man sämre när man har fler mediciner?

Mår man sämre när medicindoserna är starkare?

Mår man sämre när man skriker?

Mår man sämre när man är utåtagerande?

Sårens mängd eller synlighet har ingen betydelse för ditt mående. En person kan skada sig själv för att den saknar andra färdigheter att ta till när det krisar.

Att tvingas sondmatas är endast en somatisk del av en mycket svår psykisk diagnos - ätstörning, som för de allra flesta innebär skeva tankesätt kring mat och kropp.

Att vårdas enligt LPT är frihetsberövande och kan verka individuellt kränkande, och något som tas till i yttersta nödfall.

Att sy är inte ett mått på psykiskt mående. Endast en konsekvens av för få färdigheter.

Medicinering är högst individuell och ska inte jämföras med någon. Inte heller doserna. Alla har olika behov och känslighet/tålighet vad gäller mediciner. Medicin säger ingenting om måendet, enbart om behov och bristande förmåga, tex att somna, ta hand om ångest och producera seratonin.

Att skrika är ett sätt att uttrycka sig på, lika som att vara tyst. Det ena är inte bättre/sämre än det andra.

Att vara utåtagerande är också endast ett sätt att uttrycka dåligt mående på. En del vänder sitt mående utåt, andra inåt. Inget är bättre eller sämre.

När jag var 10 år började jag tänka på självskada som ett sätt att hantera min vardag. När jag gick ut gymnasiet nästan 10 år senare fick jag höra att jag hade självskadat varje dag. Jag visste inte ens själv om det. För mig hade självskadan endast varit ett sätt att stå ut. När jag ytterliggare två år senare blev inlagd blev också mina självskador synliga. Jag är idag helt självskadefri, efter drygt tio år med självdestruktivitet. Jag har inga tydliga eller för var mans öga synliga ärr. Ändå har jag lidit av svår självdestruktivitet. Jag har vårdats enligt LPT i tre år. För mig har aldrig en självskada varit ett mått på hur dåligt jag har mått. Jag har inte gjort mig illa för att tävla i vem som var värst. Jag gjorde mig illa för att jag inte vågade gråta och för att jag inte stod ut med mig själv. När jag under min tid på behandlingshemmet vågade lita på att jag kunde få tröst när jag var ledsen och började känna riktig trygghet blev inte längre självskadan ett alternativ. Jag har aldrig brytt mig när mina medpatienter pratat om hur många gånger de har sytt och med hur många stygn. Klart att jag har påverkats men jag har tänkt att antal stygn aldrig kan säga hur stort lidandet är. Aldrig!

Jag märker på många jag träffar att det finns en outsagd hierarki inom psykiatrin. Det är sorgligt för trots att vi till synes kan ha liknande svårigheter, får vi inte glömma bort att alla är individer med olika ryggsäckar, olika behov, olika personligheter, olika tankar och olika miljöer. Vi har kommit olika långt på vår resa genom livet. Vi har alla samma värde, och vi kommer alla att kunna sluta på samma ställe, men vägen dit kommer och ska se olika ut för alla. Därför kan vi inte bete oss eller bli behandlande på samma sätt - bara med lika värdighet. Det innebär också att tävlan och jämförelse endast leder till fördärvelse och i slutändan till mer lidande.

För att undvika att hamna i en ond spiral av tävlan - fråga vad du vill, vad du behöver och varför. Vad vill jag uppnå? Leder detta mig mot mina mål? Går det i linje med mina värderingar? Var vill jag vara på sikt? Agera därefter.

♥ Kram Johanna, shedoskribent

Anhöriga till personer med självskadebeteende utbildas

Nästa vecka drar en ny anhörigutbildning igång i Skåne. Den riktar sig till föräldrar och andra anhöriga till personer med självskadebeteende och det är SHEDO:s Hannah som är projektledare för utbildningen!

I onsdags var Hannah med i Sveriges Radio och pratar om både kursen och tankar som kan finnas i samband med att vara anhörig till någon med ett självskadebeteende. På onsdag den 27/8 startar utbildningen i Malmö och det finns platser kvar! Det är Sensus som håller i utbildningen och information och anmälan hittar ni HÄR.

Tryck här för att lyssna på Intervjun med Hannah.
♥

Det svåra i att stå ut

Jag har varit självskadefri i drygt två år. Trots att självskada sedan dess aldrig varit ett alternativ har jag kunnat känna ett sug. En slags abstinens och ett sug. Jag har velat göra mig illa litegrann, bara lite. Jag har tänkt att jag gör det en gång, bara en gång och inget mer. Samtidigt har jag vetat att det inte är så det fungerar. Skulle jag ha självskadat skulle det jag har kämpat för vara förkastligt. Jag skulle inte ha kommit någonstans, och det ville jag inte tro. Jag har slitit som ett djur för att vara där jag är idag. Jag har arbetat som en oxe utan rast, dag ut och dag in. Allt jobb skulle aldrig vara värt en självskada. Men det betydde inte att suget försvann. Istället fick jag ägna mig åt stå ut färdigheter. Låta självskadetankarna vara som vilka andra tankar som helst. Inte lägga någon värdering i dem.

Jag började gå i DBT, Dialektisk Beteendeterapi, för fyra år sedan. Två år senare flyttade jag till ett behandlingshem. På bedömningen inför flytten frågade de vad jag tyckte var svårast inom DBTn. Jag svarade att det var mitt egensinne, för så var det. Idag har jag släppt så mycket av det, och vilken skillnad det är. Vägen dit var inte lätt, och något jag har märkt i de DBTgrupper jag har gått i, är att många är väldigt arga på färdigheterna kring att stå ut när det är svårt. Många uppfattar att de säger emot varandra. Det var min uppfattning också. Innan jag förstod...

I modulen att stå ut när det är svårt finns olika strategier för att överleva kriser. Det första är att distrahera sig. Under den rubriken finns flera alternativ:

- aktivera dig

- ge något till andra

- jämför

- upplev känslan

- skjut ifrån dig

- tänka på annat

- fokusera på sinnesintryck

Läser man alternativen så här kan de tyckas vara motsägelsefulla. Vad då uppleva och skjuta ifrån sig? Det går väl inte? För det första är att det inte är meningen att man ska göra alla färdigheter i alla situationer, ibland kan det bästa vara att lösa korsord som ett sätt att aktivera sig och bryta destruktiva tankegångar. Ibland är det bästa att uppleva känslan genom att välkomna den, se att den klingar av och sedan göra något annat. Andra gånger måste känslan och tankarna vänta, då är det bäst att skjuta ifrån sig. Var situation har sina färdigheter. Vissa färdigheter som passar mig, kanske aldrig passar för någon annan, och vice versa. För att veta vad som passar just en själv måste man testa sig fram. Allt är bättre än destruktivitet.

För er som inte är så hemma i språket kring DBT handlar att stå ut när det är svårt, just om att vänta tills de destruktiva tankarna har lagt sig och istället göra något som fungerar på lång sikt. När en person hamnar i kris, eller affekt, går det inte att resonera klokt och förnuftigt. Då är oftast den enda lösningen att "kyla systemet". Det kan handla om att snabbt byta fokus från det destruktiva och lura hjärnan så att den blir varse något annat. För att kunna bemästra de starka impulserna och för att kunna lugna de starkaste känslorna behövs ofta något intensivt. Det kan vara en stark lukt, isbitar på ryggraden eller i handen eller en stark smak på tungan, som då tar upp all uppmärksamhet och "väcker" personen som är i affekt. En kris kan också handla om en mindre känslostorm, som kommer av olika triggers. Då kan att räkna andetag, bokstavera eller räkna baklänges vara bra sätt att få fatt i de förnuftiga och kloka tankarna.

Vilka färdigheter har fungerat för dig när du har haft impulser att göra något destruktivt mot dig själv eller någon annan? Kanske kan dina verktyg vara till hjälp för någon annan.

Glöm inte att känslor aldrig är farliga! Det är hur du agerar på dem som kan vara farligt.

Kram Johanna, shedoskribent

Vill du läsa mer om DBT, Dialektisk beteendeterapi? Tryck här!

SHEDO söker skribenter!

Hej på er! Nu söker SHEDO skribenter till bloggen! Tycker du om att skriva och har någon koppling till psykisk ohälsa, självskadebeteende eller ätstörningar? Vi vill gärna ha med dig på bloggen och höra dina tankar kring ämnet. Genom att dela erfarenheter kan vi hjälpa andra, och att skriva om sina tankar kan ju också hjälpa en själv.

Vill du vara en del utav SHEDO:s blogg? Skriv till blogg@shedo.se och berätta lite kort om dig själv så hör jag av mig med mer information om hur uppdraget som shedoskribent ser ut!

Kram och kärlek,

Jessica - bloggansvarig

Välkommen Johanna, SHEDO:s första skribent!

Nu har det gått ett par månader sedan det beslutades att det skulle ske förändringar med bloggen. Jag har sedan dess jobbat och planerat med hur bloggen framöver kommer att se ut och fungera.

Tanken är att SHEDO framöver kommer ha skribenter för bloggen, personer som har tankar eller åsikter kring ämnet psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar. Eller som helt enkelt vill dela med sig av sådant som kan påverka en i livet.

Idag kan jag med glädje presentera Johanna som SHEDO:s första skribent! Johanna kontaktade mig för några veckor sedan, och efter att ha pratat med henne insåg vi båda två att skribentjobbet vore perfekt! Idag kommer därför en presentation av Johanna så att ni vet vem som kommer skriva här en del framöver! Vi är jätteglada att ha med henne och ser framemot ett roligt samarbete! Därför säger jag: Välkommen Johanna! ♥

Är du intresserad utav att bli skribent för SHEDO? I helgen kommer mer information om hur du går till väga, så håll utkik!

Namn: Johanna Ulvbäck-Åbom

Ålder: 25 år

Bor: Uppsala

I 20 år levde jag med övertygelsen att jag inte var värd att leva. Idag kan jag njuta av och älska både mig själv och livet. Jag har levt med enorma rädslor, jag har självskadat, haft ätstörningar, varit suicidal, och jag har levt ett dubbelliv med den perfekta ytan och ett söndertrasat inre.

Efter många år inom både slutenvården och öppenvården och med två år på behandlingshem, med psykodynamisk terapi, DBT, KBT, ACT, beteendeexperiment, exponeringar och traumabearbetningar har jag hittat den Johanna jag alltid längtat efter.

Jag är öppenhjärtad, varm, engagerad, tålmodig, accepternade, validerande och klok. Många skulle beskriva mig om en god lyssnare, jag ser möjligheter mer än problem och jag brinner för att hjälpa andra.

Förutom mitt stora människointresse spelar jag fiol och sjunger. Jag gillar också att läsa och träna, det sistnämnda gärna utomhus.

Hoppas att ni kommer att uppskatta tankarna jag kommer att dela med mig av!

God läsning och kram,

Johanna

Att stödja någon som har självmordstankar

I samband med Robin Williams självmord och gårdagens inlägg här på bloggen vill vi på SHEDO idag dela med oss av lite länkar där man kan få stöd, hjälp och råd om man själv eller någon annan mår så dåligt att man känner att man inte vill leva längre.

Vårdguiden 1177 har en bra artikel som handlar om hur man kan finnas som stöd till någon som har självmordstankar. Ni hittar artikeln här.

Det finns också många hjälporganisationer idag där man kan få stöd:

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. De har öppet alla dagar mellan klockan 13-22.

Minds föräldratelefon: 020-85 20 00

Minds självmordsupplysning: Chatta vardagar mellan klockan 19-22.

BRIS, barnens telefon: 116 111. Öppet alla dagar mellan 10-22.

BRIS, vuxnas telefon om barn: 0771-50 50 50. De finns tillgängliga måndag och torsdag klockan 13-16. Tisdag, onsdag och fredag kan man ringa mellan 9-12.

SPES: Finns tillgänglig för dig som har förlorat någon anhörig. 08-34 58 73. Öppet alla dagar mellan 19-22.

Röda Korset: 0771-900 800. Alla dagar mellan klockan 14-22.

Röda Korset, Jourhavande kompis: Chatta vardagar mellan klockan 18-22 och helger 14-18.

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar mellan 21-06. Observera, NATTÖPPET!

Det är värt att inte vara ensam med sina tankar, sin ångest eller det som känns så svårt. SHEDO möter många som har varit där. Som känner att det inte finns en annan väg ut än att dö. Jag är en av dem. Hannah som skrev igår är också det. Och tusentals andra. Men alla vi står här nu, levande och glada för att vi överlevde och dessutom hittade tillbaka till livet. Hade det inte gått, så hade vi inte stått här. Därför vill jag säga: Det går. Och du är inte ensam.

- Jessica, bloggansvarig.

Robin Williams självmord är ett bevis på att vi måste ta psykisk ohälsa på allvar

I morse vaknade jag till nyheten om Robin Williams bortgång. Jag blev ärligt talat otroligt ledsen, och förvånad. För de sa att det var förmodat självmord.

Robin Williams har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Han kändes så genuin och kärleksfull, äkta. Därför drabbade det mig extra hårt. Han har alltid varit en person jag har velat krama om. Hårt. Jag har också varit där, upplevt hur det känns när livet bara är mörker, att tro att enda vägen ut är döden.

Idag mår jag bättre, jag har sett att det kan vända, att det kan bli bra igen. Så gärna jag hade velat berätta det för Robin, fått honom att stå ut lite till. Men inte bara till honom, även till Bendjelloul, och till alla andra vars självmord jag är övertygad om hade kunnat förhindras. Och till alla som funderar på det: Det kommer inte alltid att vara så här! Snälla härda ut lite till!

När Malik Bendjelloul gick bort tidigare i år dröjde det innan det framgick att det rörde sig om självmord. Men idag sa man det alltså direkt. Detta ser jag som ett framsteg, vi måste erkänna och prata om självmord. Det i sig är inte smittsamt, däremot att nämna metoder. Detta är ett ämne vi måste prata om för att kunna förhindra att det sker!

Robin Williams lämnade efter sig en fru och två barn. Mina tankar går till dem och till alla anhöriga där ute.

Det kommer dröja innan jag slutar gråta när jag ser ditt leende på film. Så bra var du. Och så stort är tomrummet efter dig. Få gånger har så många berörts av en persons bortgång som idag. Vila i frid, Robin Williams!

- Hannah, SHEDO.

♥ ♥ ♥

Ego Novas andra film!

Idag har Jag, Conny, Anna och Hannah från SHEDO varit hos film- och tvproducenten Jan Linell. I samband med SHEDO:s informationsprojekt Ego Nova är nu en ny dramadokumentär på gång! Idag har vi fått se och diskuterat den första klippningen av den andra filmen.

2013 släpptes den första filmen, "Innerst inne kände jag bara ett stort jävla tomt hål". Är du intresserad utav ett exemplar av den på dvd? Håll utkik!

- Jessica, Bloggansvarig

Jag söker dig som är anhörig!

Igår berättade SHEDO på sin facebooksida om vår anhörigutbildning som kommer hållas i höst i städerna Malmö, Stockholm och Göteborg. Kursen riktar sig till anhöriga till personer med ett självskadebeteende. Kursen i Malmö kör igång redan den 27 augusti och ni kan läsa mer och anmäla er HÄR.

I samband med att detta drar igår söker jag nu personer som är anhöriga till någon med psykisk ohälsa, självskadebeteende och/eller ätstörningar. Jag vill gärna lyfta fram era tankar och berättelser här på bloggen. För vi får inte glömma dem som kämpar tillsammans med någon annan, och jag tror att vi kan finna stöd i varandras historier.

Maila gärna mig på blogg@shedo.se eller skriv i kontaktformuläret här till höger om du är anhörig och vill berätta. För vi är aldrig ensamma. Och alla är vi drabbade, vare sig vi själva har problematiken eller är anhöriga.

Kärlek,
Jessica - Bloggansvarig

SHEDO:s sommarträff 2014

I lördags var det SHEDO:s årliga sommarträff i Göteborg! Vi hade supertur med vädret och var ute i flera timmar och hade det mysigt med fika, kubbspel och mycket prat och skratt! Vi hade viktiga samtal kring psykisk ohälsa och så kördes det en frågesport om SHEDO! Tummen upp till våra deltagare som var riktigt kunniga!

Framåt kvällen åt vi middag och satt ute länge och fortsatte med mysiga och viktiga samtal! Senare fick vi även en föreläsning av fina Hannah Parnén som har varit aktiv i SHEDO i många år. Hon berörde så mycket att jag grät :) Vi tittade också på SHEDO:s informationsfilm som kommer ut på dvd inom kort.

Dagen gick så himla fort och plötsligt var klockan tio. Då var det dags att säga hej då till alla fina människor och skånegänget hade en lång resa hem. Vi på SHEDO är så himla glada att det kom så många och för en underbar dag! Vi ser fram emot fler mysiga och viktiga träffar framöver!

Nu går jag på en veckas ledighet, men precis som alltid kan ni skicka in tankar eller texter till blogg@shedo.se eller skriva i vårt kontaktformulär som finns här till höger!
NU: Bilder från lördagen! ♥

Kram och kärlek från Jessica - Bloggansvarig

Taggat skånegäng tidigt på morgonen!

Kubb och mys i parken!

Jag och Anna rättar svar från SHEDO-frågesporten

Anna och Hannahs visar sin bästa sida!

Mysig middag på kvällen!

Som HLR fast vid självmordsrisk

HLR. Vi lär oss det när vi växer upp, många går en kurs eller två i skolan. Hjärt- och lungräddning räddar liv. Jag började fundera på det där för ett par dagar sedan. Om jag skulle hamna i en situation där en person drabbas av ett hjärtstopp - skulle jag verkligen veta hur man gör då?

Google är min bästa vän. Som blivande sjuksköterska kan jag läsa i timmar om allt möjligt som rör hälsa, medicin och vård. Jag fick min tanke bekräftad av många experter: Det är bättre att försöka än att inte göra det. Även om du är osäker. Gör så gott du kan, personen kommer dö annars.

Såklart började jag reflektera till den psykiska ohälsan och många krissituationer som kan dyka upp. Att många är så rädda för att göra fel eller säga fel att man istället inte gör någonting alls. I rädsla av att det ska bli värre. Men du kan rädda liv genom att fråga hur någon mår. Att våga prata om det, våga se. Även om du inte är expert kring ämnet. Det viktigaste är inte alltid vad du säger - utan att du säger någonting. Att du ser personen som behöver stödet, som kanske mår dåligt eller befinner sig i en krissituation. Och ibland är inte ord det viktigaste heller. Du kan rädda någons liv bara genom att finnas, sitta bredvid eller erbjuda ditt stöd.

Det finns också en risk att du någon gång i ditt liv kommer möta någon som planerar eller försöker ta sitt liv. Om du ser varningssignaler är det viktigt att starta en dialog med den drabbade. Att försöka ställa frågor som är öppna och icke-dömande.

Frågor som kan vara okej att ställa är till exempel:
- Mår du ibland så dåligt att du funderar på att ta ditt liv?
- Har du planer på att ta livet av dig?
- Har du tänkt på när du skulle göra det? Idag, imorgon, nästa vecka?
- Har du tänkt ut en metod för hur du ska gå till väga?

Genom att ställa dessa frågor finns det en chans att du får en bättre bild av om personen är i omedelbar fara. Då är det viktigt att larma 112 eller att tillsammans åka till en psykiatrisk akutmottagning. Precis som att du skulle larma 112 vid hjärtstopp. Självmordstankar ska man alltid ta på allvar!

Läs gärna mer på Mind om självmordsrisk där en del information i detta inlägg även är hämtad. 1500 personer dör varje år genom självmord. Du kan rädda liv bara genom att vara dig själv - en medmänniska.

I vintras fick jag chansen att befinna mig en helg i Stockholm för en utbildning i Första hjälpen vid psykisk hälsa genom MHFA och Karolinska Institutet. Jag hoppas att samhället en dag kommer vara uppbyggt på det sättet att en liknande utbildning prioriteras på samma sätt på HLR.

- Jessica, Bloggansvarig

Vill ni träffa SHEDO nästa vecka?

Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! Nu är det snart dags för SHEDO:s årliga sommarträff! Helgen den 19-20 juli finns vi i Smyrnakyrkan i Göteborg där vi ser fram emot en mysig dag tillsammans med er. Förutom skratt och prat kommer vi att spela spel, ha frågesport, fika och äta middag och sedan erbjuder vi även en föreläsning av Hannah Parnén som bland annat är aktiv i SHEDO och har många års erfarenhet utav självskadebeteende och ätstörningar.

Vi träffas vid två på lördagen den 19:e och det finns övernattningsmöjligheter till söndagen för den som vill!

Bland annat kommer några ifrån styrelsen att vara med och även jag! Det kostar 50 kronor för medlemmar och 100 kronor för icke-medlemmar. Kanske vill ni också passa på att bli medlemmar? Det blir ni HÄR i så fall. Just nu kostar årets medlemskap hos SHEDO 50 kronor (gratis till det år du fyller 19). Anmälan till sommarträffen sker till sommartraff@shedo.se

Hoppas vi ses! ♥

En fungerande strategi

Redaktör: Jessica Andersson

I veckan fick vi ett fint mail från en tjej som heter Linnea Karlsson. Hon har kämpat sig igenom mycket och vill dela med sig utav sina tankar och erfarenheter när man försöker ta sig ur ett självskadebeteende. Vi på SHEDO är glada att vi kan dela med oss utav Linneas strategi och vi hoppas att hennes ord kan hjälpa er därute ♥ Vill du berätta om din strategi eller någonting annat som rör självskadebeteende, ätstörningar eller psykisk ohälsa? Maila till blogg@shedo.se
Nu ska ni få läsa Linneas tankar!

Jag ville hitta en strategi som fungerade, jag behövde hitta en strategi som fungerade! Annars kunde jag inte gå kvar på min drömutbildning. Mitt självskadebeteende hade blivit allt för destruktivt för att jag skulle klara av vardagspressen.

Varje gång jag fick frågan, "Vad har du för strategi?" så insåg jag att jag flöt runt mellan olika alternativ. Jag hade inte hittat någon som funkade varken bättre eller sämre än någon annan. Oftast kunde jag inte röra mig då ångesten hade låst mig i fosterställning. Vad fanns då kvar? Att andas, fast det var ju redan kört, för då tog hyperventileringen överhand.

Det första som hjälpte mig att må bättre var faktiskt att avbryta min utbildning. Ett bittert och dyrköpt beslut. Men att se över sin miljö och se om du kan ändra på något som stjäl energi, kan ha en avgörande effekt. Oftast finns ju den där utbildningen, landet eller pojk/flickvännen fortfarande kvar när man väl mår bättre igen. Det är inte slutet för att du måste göra ett uppehåll!

Det andra som har hjälpt mig är något som kallas The Butterfly Project. Jag tilltalas av det för sin kreativitet men också för att det skapar ett "skyddande lager" på min hud.

Reglerna är följande:
1. När du känner att du vill skada dig själv, ta en bläckpenna och rita en fjäril där du brukar skada dig själv.

2. En extra motivation kan vara att namnge fjärilen efter någon du tycker om, eller någon som verkligen vill hjälpa dig att må bättre.

3. Du får INTE skrubba bort fjärilen.

4. Om du skadar dig innan fjärilen försvunnit, dör den. Om du inte skadar dig, lever den vidare.

5. En annan person kan rita dem på dig, Dessa fjärilar är extra speciella. Ta god hand om dem.

Jag brukar passa på att rita fjärilarna när jag mår bra och inte har så mycket ångest, eftersom jag finner det svårare att sätta mig och rita när jag mår dåligt. Ibland använder jag mig av låtsastatueringar för att de stannar längre.

När jag nyligen hade upptäckt den här strategin, var jag på Tivoli i Köpenhamn och vann ett set låtsastatueringar med fjärilar på. Det kändes som ett gott tecken. 

Även om du känner att du inte hittar just din strategi som fungerar varje gång, så ta det lugnt. Det är okej att inte veta vilket som är just din väg. Ibland virrar jag fortfarande runt utan att veta hur jag ska göra. Huvudsaken är att vi fortsätter försöka!