Jag
har varit självskadefri i drygt två år. Trots att självskada
sedan dess aldrig varit ett alternativ har jag kunnat känna ett sug.
En slags abstinens och ett sug. Jag har velat göra mig illa
litegrann, bara lite. Jag har tänkt att jag gör det en gång, bara
en gång och inget mer. Samtidigt har jag vetat att det inte är så
det fungerar. Skulle jag ha självskadat skulle det jag har kämpat
för vara förkastligt. Jag skulle inte ha kommit någonstans, och
det ville jag inte tro. Jag har slitit som ett djur för att vara där
jag är idag. Jag har arbetat som en oxe utan rast, dag ut och dag
in. Allt jobb skulle aldrig vara värt en självskada. Men det
betydde inte att suget försvann. Istället fick jag ägna mig åt
stå ut färdigheter. Låta självskadetankarna vara som vilka
andra tankar som helst. Inte lägga någon värdering i dem.
Jag
började gå i DBT, Dialektisk Beteendeterapi, för fyra år sedan.
Två år senare flyttade jag till ett behandlingshem. På bedömningen
inför flytten frågade de vad jag tyckte var svårast inom DBTn. Jag
svarade att det var mitt egensinne, för så var det. Idag har jag
släppt så mycket av det, och vilken skillnad det är. Vägen dit
var inte lätt, och något jag har märkt i de DBTgrupper jag har
gått i, är att många är väldigt arga på färdigheterna kring
att stå ut när det är svårt. Många uppfattar att de säger
emot varandra. Det var min uppfattning också. Innan jag förstod...
I
modulen att stå ut när det är svårt finns olika strategier
för att överleva kriser. Det första är att distrahera sig. Under
den rubriken finns flera alternativ:
-
aktivera dig
-
ge något till andra
-
jämför
-
upplev känslan
-
skjut ifrån dig
-
tänka på annat
-
fokusera på sinnesintryck
Läser
man alternativen så här kan de tyckas vara motsägelsefulla. Vad då
uppleva och skjuta ifrån sig? Det går väl inte? För det första
är att det inte är meningen att man ska göra alla färdigheter
i alla situationer, ibland kan det bästa vara att lösa korsord
som ett sätt att aktivera sig och bryta destruktiva tankegångar.
Ibland är det bästa att uppleva känslan genom att välkomna den,
se att den klingar av och sedan göra något annat. Andra gånger
måste känslan och tankarna vänta, då är det bäst att skjuta
ifrån sig. Var situation har sina färdigheter.
Vissa färdigheter som passar mig, kanske aldrig passar för någon
annan, och vice versa. För att veta vad som passar just en själv
måste man testa sig fram. Allt är bättre än
destruktivitet.
För
er som inte är så hemma i språket kring DBT handlar att stå
ut när det är svårt,
just om att vänta tills de destruktiva tankarna har lagt sig och
istället göra något som fungerar på lång sikt. När en person
hamnar i kris, eller affekt, går det inte att resonera klokt och
förnuftigt. Då är oftast den enda lösningen att "kyla
systemet". Det kan handla om att snabbt byta fokus från det
destruktiva och lura hjärnan så att den blir varse något annat.
För att kunna bemästra de starka impulserna och för att kunna
lugna de starkaste känslorna behövs ofta något intensivt. Det kan
vara en stark lukt, isbitar på ryggraden eller i handen eller en
stark smak på tungan, som då tar upp all uppmärksamhet och
"väcker" personen som är i affekt. En kris kan också
handla om en mindre känslostorm, som kommer av olika triggers. Då
kan att räkna andetag, bokstavera eller räkna baklänges vara bra
sätt att få fatt i de förnuftiga och kloka tankarna.
Vilka
färdigheter har fungerat för dig när du har haft impulser att göra
något destruktivt mot dig själv eller någon annan? Kanske kan dina
verktyg vara till hjälp för någon annan.
Glöm
inte att känslor aldrig är farliga! Det är hur du agerar på dem
som kan vara farligt.
Kram Johanna, shedoskribent
Vill du läsa mer om DBT, Dialektisk beteendeterapi? Tryck här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar