Zoombies - att vara anhörig

För ett tag sedan kom jag i kontakt med en kvinna. Hennes dotter är sjuk i anorexia. Jag läser hennes texter i evigheter en vardagskväll och inser mer och mer för varje minut hur svårt hon och hennes dotter har det. Hur de kämpar, tillsammans och på var sitt håll. Dottern som är sjuk och kvinnan som är anhörig. Och mamma. Vi har fått äran att dela med oss av hennes texter här på SHEDO-bloggen. Någonting som känns otroligt viktigt då vi vet att även anhöriga behöver stöd samt många gånger är viktiga i ett tillfrisknande.

SHEDO driver ett forum och där har vi skapat ett särskilt skyddat forum för anhöriga där man kan få stöd ifrån andra i liknande situationer. Vill du ha mer information om detta kan du klicka HÄR. Nu ska vi få läsa en gripande text från kvinnan jag har haft kontakt med. ♥

Var rädda om er!

Jessica, bloggansvarig

"Medan dottern, min lilla fågelunge är hos läkaren får jag sitta och vänta. Jag hatar att vänta. Vi har åkt till sjukhuset och jag har med mig laptopen så jag kan passa på att arbeta. Förena nytta med nöje?

Jag har svårt att koncentrera mig. 

Kommer de att väga henne? Vad säger de till henne? De ser väl att hon är smal, trött, fryser och har ringar under ögonen? 

Kommer de att tro på henne när hon säger att hon mår ganska bra. För hon mår egentligen ganska dåligt. 

Jättedåligt faktiskt. 

Ute är det ganska grått. Det kan aldrig bli så trist som ute om våren. När fåglarna borde kvittra, solen skina och gräset vara grönt. 

Fast istället är det maj, kallt som sjutton, regndroppar som hänger tunga i luften och hotar att ramla ned vilken sekund som helst.

Lite nu och då går det förbi unga flickor. En och en kommer de, på obestämda, hasande och lite dröjande, liksom långsamma steg. 

De ser alla ordentliga ut, och konstigt nog, ganska lika. 

De har långbyxor, strumpor och långärmade tröjor. Kofta och olika sorters halsdukar fint knutna under hakan. 

Det ser snyggt ut. Fast det är ju liksom vår nu. De fryser. Jag vet. Fågelungen har det likadant.

Jag drar ögonen till mig, men kan ändå inte låta bli att titta när de hasar förbi. Fundera över deras liv och leverne. 

Gråter deras mammor när ingen ser? 

Hur ofta mår den här lilla sparven dåligt? Har slutat äta och känner sig ensam med ångest, det svarta och hopplösheten som jagar. 

Har hon också lyckats lura sin familj alldeles momentant innan allt uppdagades? Märkligt känns det att sitta och se de unga flickorna komma och gå. 

Jag känner dem inte. Ändå känner jag igen så mycket. De som har oroliga mammor med sig, mammor som har iskalla händer som kramar runt deras hjärtan och som också har svårt att andas. 

Sådana som jag. 

Tunna sparvungar vid deras sidor, med koftor, halsdukar och kalla, tunna fingrar. Mammor som inte heller kan mata sina barn. Oduglingar. 

Plötsligt vet jag var jag är. Jag har ju hamnat i en av de där sjuka filmerna storasystern och hennes kille brukar se. 

Om zoombies."