Vi som blev kvar

I förra veckan fick jag ett mail från en kvinna, Julia. Hon berättade om en föreställning som både väcker känslor och är viktigt. Som handlar om det där som drabbar många och som det behöver pratas mer om i samhället: Psykisk ohälsa. En del utav föreställningen handlar om Elin vars mamma tog sitt liv. Idag vill SHEDO dela med sig utav Julia och Elins egna ord men också ge information om föreställningen.

Var rädda om er!
Jessica, bloggansvarig

Den 2 februari i år blir jag, Elin, 25 år, vilket kommer att bli den nionde födelsedagen jag firar utan min mamma. Den 2 maj 2006, då jag bara var 16 år, försvann min mamma helt spårlöst utan
någon direkt förvarning. Hon hade lämnat sitt hem utan att ta med sig varken mobil, plånbok eller legitimation. Det fanns inte heller något brev ifrån henne som förklaring till vart eller varför hon gett sig av.

Hon skulle förbli försvunnen i närmare sex månader, tills hon en dag hittades intill Vätterns steniga kant av en privatperson som rastat sin hund den 28 oktober samma år.
Hunden fann kroppen, som dagen innan varit helt täckt av en stor mängd löv.
Tack vare att en mindre storm dragit in över länet natten innan, så blåste löven bort från det som var kvar av den illa åtgångna kroppen. Kroppen som legat i vattnet så lång tid var lila i färgen och varken ögon, hår eller armar fanns kvar.., enbart klädd i ett par svarta trosor.

Det skulle ta en månad innan identifieringen av kroppen var klar.

Den 4 december skulle jag, min pappa och äldre bror få beskedet att det var mamma som hittats i Vättern. Det kan ha varit en av de bästa dagarna i våra liv!
Att få veta, kunna gå vidare, inte längre gå och leta efter henne i alla ansikten man möter för att den 14 december 2006, då begravningen skulle hållas, kunna få ta ett avsked.
Den dagen bar jag min mamma intill mitt hjärta, som då låg i sin fina vita urna. Jag kramade den hårt.

Livet skulle komma att bli väldigt tufft.
Saknaden var enorm!
Även fast alla tecken tydde på att hon tagit sitt liv, så fanns ändå frågorna kvar.
Varför?

 


Jag heter Julia Sandwall och är 37 år. För några år sedan lärde jag känna Elin, en fantastisk tjej som utstrålade glädje, värme och liv. Då arbetade jag som musiklärare på en gymnasieskola i Jönköping och kanske var det på grund av alla de musikaliska projekt som jag drog in Elin i som gjorde att hon och jag kom att samtala mer på djupet.

På bussen hem från en musikalresa som hade gått till Göteborgsoperan, berättade Elin om när hennes mamma Ewa försvann spårlöst. Man gjorde efterlysningar på radio, i tidningar och man sökte efter henne i Jönköping och Huskvarna. Elins starka berättelse gick bara inte att glömma, den har följt med mig sedan dess, även om åtta år har passerat…

Så en dag blev jag teaterproducent på Teateri  i Jönköping. En kväll fick jag se att Elin hade börjat blogga. Det visade sig att Elin skrev om sin mammas försvinnande men också om sorgen att mista en anhörig i suicid. Trots sorgen fanns det ett fantastiskt ljus i bloggen, ett ljus som jag frågade Elin om vi skulle kunna förmedla till andra människor.

Under en konferens träffade jag projektledaren för Barndialogen på Landstinget Jönköpings län – Linda Frank. Tack vare Linda, Barndialogen, Socialstyrelsen, Statens Kulturråd, Smålands Musik och Teater och Letterstedtska stiftelsen fick Teateri våren 2014 möjligheten att producera föreställningen “Vi som blev kvar” med hjälp av dramatikern Emma Broström.
 

Föreställningen är indelad i tre olika historier, där en av dem till viss del speglar Elins historia.

Den andra historien handlar om två syskon som ska säga hejdå till sin pappa och den tredje om en lillasyster som lever med en bror som inte mår bra.

Vi möter deras tankar, hopp, ilska, blogginlägg, bottenlösa sorg, men också deras styrka och mod att gå vidare i livet. Vi som blev kvar är en pjäs om döden men framför allt om livet.

Efter de abonnerade föreställningarna föreläste Elin Mårtensson om sitt liv - ett liv med toppar och dalar men också ett liv som inneburit att hitta styrka, kraft och mod att orka gå vidare.

Föreställningen spelades drygt 45 gånger för mer än 3000 personer våren 2014, bland annat på Kulturhuset Spira i Jönköping och därefter på turné för anställda i Svenska Kyrkan, teaterföreningar, på skolor, för personal inom psykiatri och landsting, för personal inom fritidsförvaltning, barnombud, räddningstjänst och många många fler.

Föreställningen och Elins föreläsning  fick ett fantastiskt gensvar från publiken vart ensemblen än kom liksom stor uppmärksamhet i TV, radio , tidningar och olika webbforum.

Och efteråt känner både Elin och Teateri att detta är något av det viktigaste projekt vi någonsin gjort - vi har verkligen lyckats öppna upp diskussionen och modet om att våga börja prata om psykisk ohälsa och att våga fråga någon om hur han eller hon mår - för det kan verkligen rädda liv!
Våren 2015 ger sig Teateri ut på turné igen med föreställningen och Elin Mårtenssons föreläsning. Till föreläsningen finns handledningsmaterial och vi delar också ut broschyrer och tipsar om bra webbsidor.

Du har möjlighet att boka föreställningen för besök på din arbetsplats eller skola!

Kontakta: teateri.se.
Länkar: Facebook, Blogg, Radiointervju, Artikel i Jönköpingsposten.
Ni hittar fler länkar och material på vår hemsida.


Tack för ordet!
Elin Mårtensson och Julia Sandwall