Shedo-träffar

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Det som får oss att le för ett ögonblick eller två

 Redaktör: Emelie Jonsson

Att vara medlem i shedo och aktiv på forumet bland annat har sina fördelar. Man kan skriva med personer som upplevt likasinnade saker, som har på ett ungefär samma problem som en själv och som faktiskt förstår mer än vad någon annan som inte varit i samma situation. Man känner sig inte lika ensam om sina problem och man kan peppa varandra till ett bättre liv. För det finns solskenshistorier med personer som faktiskt kommit ur sina sjukdomar och destruktiva beteenden.

Sommaren 2009 var jag på min första träff med shedo. Jag var riktigt nervös, för jag hade aldrig träffat någon av medlemarna tidigare - bara skrivit med de flesta av personerna på forumet så det var ju klart att man var nervös över att komma dit. Jag tänkte flera gånger på tåget ner till Göteborg att jag skulle hoppa av och åka tillbaka för vad hade jag där att göra? Alla känner säkert alla redan och jag kommer stå där som ett fån.

Men jag tog mig faktiskt i kragen, ryckte upp mig och fortsatte min resa. Och när jag klev av tåget och sen träffade shedo-folket så klickade det med en gång. Det kändes som man redan kände varandra, och på ett sätt så gjorde vi ju faktiskt det. Vi hade läst varandras historier, peppat varandra genom forumet osv.

Den helgen i juli, 2009 blev det många skratt och mycket leenden. Man kunde vara sig själv, och det gjorde ingenting om man mådde dåligt och kanske kände sig ledsen för stunden för det var ingen där som dömde en. Alla visste ju hur det var, och man peppade bara varandra och försökte att distrahera tankarna och umgås.

Vi spelade mycket spel och pratade. Och lärde känna varandra helt enkelt.

Jag är så glad att jag blev medlem i shedo och att jag faktiskt vågade åka på träffen & jag fortsatte sen att faktiskt åka på sommarträffen året där på - för jag har träffat många fina vänner som jag längtar efter att få träffa igen.

Att tänka tillbaka på dessa träffar får mig att le. Träffa människor som bryr sig och som vet hur det är att kämpa i motvind.

Tema: det som får oss att le för ett ögon blick eller två

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Det som får oss att le för ett ögonblick eller två

 Redaktör: Emelie Jonsson

När jag har en dålig dag och är i en mörk svacka brukar jag försöka distrahera mig med att kolla på några youtube-klipp som får mig att le och kanske till och med brista ut i skratt.

Jag brukar också kunna leta fram några roliga historier, kolla på "tjuvlyssnat", eller "felsms". Det är sådant som får mig att må lite bättre för stunden och kunna distrahera mig och det är också ett bra tidsfördriv.

Vad brukar ni göra för att få er att le när ni är nere i en svacka? Eller bara få er distraherade och kanske ett bra tidsfördriv.

Skicka in era tips till shedo.blogg@gmail.com så tipsar vi varandra.

Jag kommer i veckan försöka dela med mig så mycket jag kan av mina egna tips,

så håll utkik.

Jag letade fram mina pennor igen

Skribent: Moa Andersson
 Tema: När kreativiteten tar över
 Redaktör: Emelie Jonsson

foto: privat

Jag slutade egentligen rita någon gång i högstadiet. Som liten ritade jag jättemycket - så som många barn gör - men när jag blev äldre och brydde mig mer om hur det såg ut var det inte lika roligt längre. När jag började få betyg på bilderna ritade jag nog aldrig utanför skolan och när bildläraren på gymnasiet talade om hur dålig jag var lade jag ner färgpennorna för gott. Trodde jag.

Tills i år.

När jag började må sämre igen i höstas började jag pyssla mer för att skingra tankarna. Det var skönt att jobba med händerna på något kreativt sätt. Jag tittade mycket på teckningar på nätet och önskade jag kunde måla. För ett par månader sedan bestämde jag mig, köpte ett ritblock och nya tuschpennor (som inte var uttorkade, till skillnad från våra gamla). Jag grävde fram akvarellblocket jag fick någon gång runt 1997, och blyertspennorna jag fick under sena tonåren men aldrig ens öppnade. Sedan började jag rita igen.

foto: privat

Det spelar ingen roll om jag ritar bra eller dåligt, bara jag får rita utan att någon kommer med massa kritiska åsikter. Det är skönt att sitta och skapa något med händerna, något jag kanske inte kan göra med en kamera. Skriva och fota gör jag gärna och visar upp, men ritandet är bara för min egen skull. Det kan vara tankar, känslor eller saker från böcker och filmer. Vissa teckningar skulle jag knappt våga visa för någon. De är för privata, föreställer tankar för långt in i hjärnan.

Men jag har dem iallafall i skrivbordslådan.

För mig själv.

Smink och håruppsättningar

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: När kreativiteten tar över
 Redaktör: Emelie Jonsson

Som jag skrev tidigare i veckan så finns det många saker jag kan göra för att få bort kliandet i fingrarna efter att göra något kreativt. Men i detta inlägg tänkte jag fokusera på smink och hår.

Något jag brukar göra när jag känner att jag behöver göra något kreativt är att sätta mig ner vid mitt sminkbord och bara skapa helt enkelt. Jag testar ett nytt sätt att sminka mig på, testar olika färger och bara har kul med smink helt enkelt. Jag älskar färger och att testa nya sminkkunskaper.

Ibland kan jag söka på internet efter något nytt att testa, vissa bloggare brukar lägga upp videobloggar om olika sminktips som jag ibland brukar testa. Och det är alltid kul att prova något nytt med både smink, men också håruppsättningar. Visst är det tråkigt att se ut precis likadan varje dag - precis samma make-up, och håret precis likadant. Så brukar det vara för mig i alla fall. Så det är kul att prova något nytt och testa olika saker för att se om man passar med det nya.

Varför göra samma sak med håret varje dag, när man kan testa så många nya saker. Både extrema men också helt vanlig vardagslook.

Här får ni lite inspiration från weheartit.com

Fotografera för att få utlopp för det kreativa

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: När kreativiteten tar över
 Redaktör: Emelie Jonsson

Att fotografera får mig att stilla kliandet i fingrarna efter något kreativt.
Ibland kan jag gå ute och svära över att jag kanske glömt kameran eftersom jag kanske just vid ett ögonblick ser något som jag bara borde fotografera. Barn som springer och hoppar i vattenpölar, ett äldre par som håller handen, fåglar som flyger över huvudet på mig eller ballonger som lyfter från marken.

Ja ni förstår nog min tankebana. Så här ska jag nu bidra med lite foton. Mest spontana bilder som jag faktiskt är hyfsat nöjd över.

Tema: När kreativiteten tar över

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: När kreativiteten tar över

 Redaktör: Emelie Jonsson

Denna veckan tänkte jag att vi ska vara kreativa. Ta fram den kreativa ådran jag tror många av er har, vissa kanske har den framme ofta och vissa av er kanske har den gömd långt bak men försök att plocka fram den.

Det kan vara vad som helst. Du kanske skriver någon text, skicka då in den till oss. Eller du kanske klipper och klistrar? Fotar? eller kanske pysslar du med någonting annat. Skicka in bilder, texter eller instruktioner till något du pysslar med.

Denna veckan kan vi alltså tipsa varandra med kreativa idéer och visa varandra vad som finns att göra för att skingra tankarna. Plocka nu fram den kreativa ådran och inspirera andra och kanske till och med inspirera dig själv med något du inte trodde du kunde göra.

Som vanligt skickar ni in material till våran mail på: shedo.blogg@gmail.com

Hemmaspa

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

 Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Här i söder är himlen blygrå och regnet har vräkt ner nu under kvällen, ackompanjerade av åskans mullrande. Själv tycker jag det är supermysigt med åska och piskande regn då och då.

Idag har jag varit en vän till mig själv genom att skämma bort kroppen med lite hemmaspa. Jag gjorde en hårinpackning, lade en ansiktsmask och använde mig av en bodyscrub som doftar av persika och mango!

Förut brukade jag aldrig hålla på med sånt här, jag tyckte det var "trams". Men faktum är att när du tar lite extra hand om din kropp så bekräftar du den samtidigt. Ofta tar vi vår kropp och dess funktioner för givet, så visst känns det bra att ge något tillbaka!

Jag önskar jag hade råd att gå till en massör någon gång i månaden, det hade verkligen varit välbehövligt eftersom jag har en tendens att gå och spänna mig. Ett ganska vanligt problem, tänk om vi kunde lära oss att slappna av lite mer. det hade varit en win-win situation!

Hur brukar du ta hand om din kropp? Lämna en kommentar och berätta! :)

Egen tid!

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Ett halsband jag gjorde till en vän för ett par månader sen.

Idag har jag varit än vän till mig själv genom att jag spenderat flera timmar med att pyssla med något jag tycker om. Nämligen smyckestillverkning! Jag tycker att det är viktigt att man tar sig tid att få hänge sig åt sina intressen och hobbys, oavsett hur schemat ser ut. Ett par timmars lucka har vi förhoppningsvis någon eftermiddag. Se till att du planerar in någonting som gör dig glad! Ta en promenad och fotografera, ta fram målarblocket, sätt dig och skriv om ett valfritt ämne, träffa en vän eller någonting annat som inte bär etiketten borde eller måste.

Slå bort alla invändningar som smyger sig in i ditt sinne, gör det klart för alla, inklusive de tveksamma tankarna att det här är din tid! Och att det inte spelar någon roll om du inte hunnit dammsuga, eller vikt tvätten! Det finns en morgondag, du kan göra det då.


Här kommer en liten lista som jag har plockat ihop! Helt enkelt lite förslag på vad du kan fylla din egen tid med, jättebra när den där borde-rösten försöker övertala dig att du ändå inte har något intresse eller en hobby, så du kan ju lika gärna städa!

• Måla, du behöver inte vara en konstnär för att använda färger!
• Skriv om ett valfritt ämne, eller på ett påbörjat skrivprojekt!
• Samla ihop gamla tidningar, utrusta dig med en sax och klipp ut bilder, ord och meningar till ett kollage!
• Fotografera!
• Sätt dig i favoritfåtöljen med en kopp te/kaffe och läs en tidning/bok.
• Sticka, virka, sy!
• Måla om en möbel, en kruka eller något annat kul!
• Gör ett smycke!
• Se en film du velat se länge! Se till att ha popcorn, godis, eller något annat! Ja och något gott att dricka!

 


Fyll gärna på listan med egna förslag i kommentarsfältet!

Ta hand om sig själv när man är frusen och inte riktigt kry.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Den här dagen har varit lång, jag har inte känt mig särskilt kry och har spenderat den mesta tiden nerbäddad i sängen med frossa. Som en vän till mig själv måste jag se till att jag ändå får i mig näring. För om min vän var sjuk hade jag lagat en soppa åt henne, se till att hon dricker vatten för att få vätska i sig. Så det var precis vad jag bestämde mig för att göra. Trotts att jag var frusen och inte hade någon aptit så tog jag mig upp och gjorde en enkel grönsakssoppa.


Det är ett sätt att vara en vän till sig själv :)




Hur har du varit snäll mot dig själv idag? Skriv och berätta och skicka in ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Onsdag: Att unna sig, och skippa måsten och borden!

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.


Idag unnade jag mig att äta lunch ute på stan med en vän. Det blev bakad potatis, en favorit just nu! :) Enkelt och gott, och det blir lite extra trevligt att avnjuta lunch man inte lagat själv!

Efter lunchen gick vi till Erikshjälpen, där jag bland annat hittade en hel bunt med inredningstidningar som jag köpte! Jag älskar att bläddraÄlskar att bläddra igenom sidor

Jag hade tänkt ta itu med lite hushållsarbete, men jag kände mer för att få bläddra igenom alla sidor med inspiration så kröp jag helt enkelt ner i soffan med en kopp te och gjorde precis det! Disken står kvar imorgon också och att prioritera sig själv före hushållsarbete är väldigt passande vissa dagar! ;)

Hur har du varit snäll mot dig själv idag? Skriv och berätta och skicka in ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Tema: Att vara en vän till sig själv

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Det är svårt att ta hand om sig själv när man är full av självförakt. Jag vet, för jag har varit där och jag var verkligen usel på att vara snäll mot mig själv. Jag tyckte mig helt enkelt inte vara förtjänt av vänlighet och omtanke. Jag hade en ständig följeslagare, Herr Självförakt var hans namn. Det fanns ingenting poetiskt eller magiskt med hans närvaro i mitt liv. Tvärtom, han gjorde min verklighet smutsig och ful, och han var expert på att få mig att tycka illa om mig själv.

Herr Självförakt viskade i mitt öra om hur oduglig och fruktansvärt värdelös jag var. Jag trodde på alla ord han sa, tillslut blev hans tankar om mig mina. Självföraktet växte sig allt starkare och det resulterade i att jag inte kunde ta emot hjälp, jag var inte värd att må bättre. Jag tillät mig inte att bli tröstad, ta emot kramar och anförtro mig någon. Allt som kunde vara snällt gentemot mig själv var strängt förbjudet. Jag trodde mig inte vara värd det.

En dag gick det inte längre. Allt jag ville var att någon skulle hålla om mig, en axel att luta mig mot. Någon att prata med. Jag befann mig på en låst avdelning långt hemifrån och hade insett att jag inte skulle kunna manipulera mig ut. Jag insåg att jag var fast där bakom de låsta dörrarna. Jag hade ett beslut att ta. Leva eller ge upp och dö?

Efter att ha vänt och vridit på det i vad som kändes som en evighet bestämde jag mig för att leva. Att ge livet en chans, att satsa allt för att ta mig ur mörkret jag levt i så länge.

Steg ett innebar att jag måste börja ta hand om och vara snäll mot mig själv. Hur skulle jag annars kunna ta mig tillbaka till livet? Det var dags att häva hyreskontraktet och vräka Herr självförakt. Han var tvungen att flytta ut min kropp och min tankeverksamhet genast!

Jag var väldig omhändertagande och förstående mot mina vänner och medpatienter. Och för att jobba runt mitt självhat Herr Självförakt planterat inom mig och som sa åt mig att jag inte var värd tröst, värme och kärlek bestämde jag mig för att se mig själv utifrån, kliva ur mig själv för att distansera mig från min känsla av att vara ovärdig omtanke. På så sätt lyckades jag "lura" mitt självförakt och jag kunde ta hand om mig själv som jag skulle ta hand om en vän när hon var ledsen och mådde väldigt dåligt.

Jag tillät mig själv att släppa på den där förbannande självbehärskningen och få gråta ut. Jag tillät mig att ta emot tröst och att få stanna kvar i känslan av förtvivlan som släpptes lös med min gråt. Den där gråten som aldrig tycktes ta slut. När snyftningarna började avta var näsan täppt, ögonen var rödgråtna och svullna och tröttheten sköljde över mig där jag låg i efterdyningarna av den inre översvämning. Jag somnade av utmattningen, och när jag vaknade igen kände jag mig lugnare. 

Ett annat sätt att vara en vän till mig själv var att bekräfta att mina känslor var berättiga och logiska. Att det var okej att jag var ledsen. Jag hade så mycket att gråta över. Och att gråta är inte att visa sig svag - tvärtom! Att gråta är en styrka. Ett sätt att hantera en jobbig situation eller en stark känsla. 

Jag bestämde mig att satsa på terapin, att ta emot den hjälp som erbjöds mig. För visst hade jag uppmuntrat min vän att greppa alla framsträckta händer! Jag hade peppat henne att ge livet en ärlig chans! Så jag bestämde mig för att gå till terapin och göra mitt bästa, och inte ge upp vid de första motgångarna. 

Det låter så enkelt nu när jag skriver om det, men inom mig var det väpnat krig. Det gick åt mycket energi bara för att inte sätta krokben på mig själv. Det tog tid att bryta det negativa tankemönstret. Det är ingenting som går att förändra över en natt, men det går!

Så bli er egen vän! Ta hand om er själva. 

• Tillåt er att släppa fram gråten! Bekräfta era känslor. 

• Våga ta plats, för du har en plats i livets alla skeden som är din! Bara din! Så låt inte din plats stå ekande tom! 

• Prata med någon om hur du mår och hur du tänker och känner. Våga be om hjälp och ta emot hjälpen när den erbjuds.

• Bädda ner dig i soffan eller sängen och tillåt dig att släppa alla borden och måsten för en stund. Slappna av och andas. 

• Avsett tid till att gör något ni tycker om. Ta en promenad, släpp lös kreativiteten och pyssla, måla, skriv, klipp och klistra kollage! Prata med en vän i telefon, baka bröd eller varför inte en tårta! Sätt dig i favoritfåtöljen och läs i en bra bok!

• Se en film som får dig på bra humör eller varför inte se en film du vet att du kommer gråta till! För det är skönt att släppa på självbehärskningen och låta tårarna rinna ibland. 

• Se till att får i dig mat så att kroppen får den energi den behöver för att bära dig genom dagen. Hjärnan behöver också energi. Dels för att kunna behålla fokus och koncentration en längre tid men även för att kunna tänka logiskt och rationellt.

Jag vill att Du som läser det här funderar på hur Du kan börja vara snällare mot dig själv. Försök att göra minst en bra sak för dig själv varje dag! Om så bara för den här veckan! Du har ingenting att förlora, och mycket att vinna! 

Jag lovar att uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta för er på vilket sätt jag har varit snäll mot mig själv under dagen!

 

Är du en vän till dig själv? Vill du bli det? Vilka tankar och känslor väcker texten du just läst? Vill du dela med dig av dina egna funderingar kring ämnet? Har du fler tips på hur man kan vara en vän till sig själv?

Skriv ner era tankar och funderingar kring ämnet och skicka in era bidrag till: shedo.blogg@gmail.com 

Det går mot det bättre, även om man oftast inte kan se det själv

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Det blir bättre
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag föddes en varm sommardag och året var 1989. Det är snart 22 år sedan och dessa åren har inte varit enkla, jag har fått kämpa mig framåt och jag har slagits med elaka tankar om mig själv. Jag har alltid trott att jag inte duger, att jag är annorlunda och inte värd det som andra är värda.

Jag blev sjuk när jag var 14 år, men jag vågade inte ta hjälp förrän året jag skulle fylla 20 år. Sedan den dagen jag tog steget mot att ta emot hjälpen som finns så har vägen här inte heller gått rakt, det har svängt en hel del men det går mot det bättre - helt säkert!

Emelie, 14 år.

När jag tänker tillbaka till tiden jag var som sjukast så ser jag framsteg. Det är svårt att se sina framsteg när man är mitt i sin sjukdom - men eftersom jag har kommit en bra bit in på min behandling så kan jag se fina framsteg så som att jag klarar av att vistas ute mer än jag gjorde förut. Jag orkar umgås med vänner, jag kan också prata mer om hur jag mår och prata mer om mina känslor och tankar, vilket jag inte kunde göra när jag var som sjukast.

Idag, 22 år gammal är jag fortfarande i en kamp mot självskadande och ätstörningar. Men jag är på god väg, och jag kan faktiskt säga till er som kanske är mitt uppe i eran sjukdom och kanske inte kan se det, men jag är nog ganska säker så att jag faktiskt kan lova att det blir bättre. Ta vara på hjälpen som finns och våga att prata om det sjuka - NI är inte ensamma.

Det blir bättre

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Det blir bättre

 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har tänkt och tänkt igen, funderat över veckans tema ett bra tag. Men så igår kväll när jag satt och kollade på tv3s program "Det blir bättre", där olika kända personer berättar om sina svåra tider.

Igår var det Linda Lampenius som berättade om sin tid med olika ätstörningar och jag blev berörd och grät i röda fåtöljen här hemma. Och det sista hon sa i sitt tal var "Ni som lyssnar nu och lider av samma sak som jag gjorde i flera år. Ni är just nu Linda, men lova mig att ikväll gör något ni aldrig gjort förut. Det blir bättre, det lovar jag."

Så efter detta fick jag förslag till veckans tema. Är det någon som vill dela med sig av en text med inriktning "Det blir bättre". Någon av er som varit sjuk, men blivit fri. Eller någon som varit med om något, men det blev bättre. Det kanske också finns någon där ute som är på god väg att "bli bättre".

Denna veckan ska vi inspirera och ge hopp till alla här ute om att det faktiskt blir bättre.

Skicka gärna in era texter till shedo.blogg@gmail.com, alla texter är välkomna!

Varje framsteg är ett framsteg

Skribent: Yasmine Ejner Lind

Tema: Tankegångar om förbättringar

 Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Ibland vet man det inte ens före någon annan påpekar det. Dessa fantastiska framsteg, du, ja du (!) gör varje dag. Min psykolog brukar säga "det finns inga återfall, bara bakslag". Hon menar på att det inte går att hamna på ruta ett, för mycket har hänt... Däremot kan du hamna i samma sorts tankebanor som då. Tar du dig ur en negativ syn på livet, är det ett framsteg, även om du kan halka tillbaks, tillfälligt. Jag tänkte ge er exempel på tre olika framsteg inte ens jag förstod att jag gjorde. Det var då andra såg det som jag själv började se.

• "Kom du ihåg hur du såg ut första gången du kom hit?" frågade min psykolog och log. Jag undrade var hon ville komma. "Du var perfekt sminkad, satt stel som en pinne, rösten var försiktig och dina rörelser likaså". Nu förstod jag. Och här satt jag, ett år senare, nästan osminkad och utan självföraktet som behövde döljas bakom kajal och puder. Jag log också.
• "Du är så cool" brukar min sjukgymnast säga. Jag som aldrig tagit något sådant till mig, har mest ryckt på axlarna. "Se dig i spegeln!" sade hon en dag då jag utfört solhälsningen med kroppen som en dag inte orkat eller klarat att lyfta på armarna. Och jag ser mig i spegeln. "Du är så cool" säger hon, jag ler. Och tar det till mig. Jag rycker inte på axlarna, analyserar inte någon dold agenda bakom hennes ord, låter inte bli att tro på det. Jag ler, och något i mitt inre säger "jag vet".
• En dag såg bara mina ögon det en mörkrets fånge ser. Ögonen fastnade bara på melankoliska föremål, öronen lyssnade bara på sorgsam musik och känslorna ven av tomhet. En dag klev jag in i E's lägenhet, gick in i behandlingsrummet och fick syn på en tavla med två änglar. "Den där tavlan var fin, den har jag inte sett förut!" sade jag glatt. "Inte dina nya ögon" sade E, "den där tavlan har jag haft i flera år..."

Sådana framsteg är väldigt, väldigt viktiga att se. Viktiga för anhöriga att påpeka, viktiga för den drabbade att ta till sig. Och inga framsteg är för små. Att le åt en komplimang kan många se som en enkel grej, inget att förstora upp... Men för den som känt den självföraktande handens grepp slita åt sig komplimangen och kasta den i närmaste skräpkorg, för den är det där leendet betydande. Ta ett block. Döp den till "mina segrar" och skriv upp allt du inte klarat förut, men som du gör idag. Det kan vara vad som helst. Kanske handlade du konstruktivt istället för destruktivt då ett hinder uppstod? Kanske log du åt din spegelbild, istället för att förakta? Kanske såg du något i ljus betoning du aldrig sett förut? Skriv!

Glöm aldrig ditt värde. Glöm aldrig den du är bakom självföraktens mask, bakom den finns ett ljus starkare än solen. Bär fram dina framsteg, se dem, ta lärdom av dem, le åt dem, kom ihåg dem. Jag ska ge er ett citat som nu sitter på kylskåpsdörren:

Tankegångar om förbättringar

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Tankegångar om förbättringar
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

 

Yasmine Ejner Lind -11

Tänk dig att du stukat foten. Smärtan är ihållande och du är ständigt påverkad. En dag, liksom vaknar du upp. Du inser plötsligt att du inte alls tänkt på smärtan och stukningen på länge, och att du nästan glömt hur ont det en dag gjorde. Detta har väckt en tanke hos mig, och går att överföra på själslig smärta. Jag kan plötsligt vakna upp då jag utför något jag tidigare inte klarat, och tänker men vänta lite nu?

Jag upprepar och ältar för mig själv. Vad sade jag till kvinnan i butiken egentligen? Var jag för korthuggen? Tycker hon att jag verkade avfärdande? Såg jag inte henne i ögonen tillräckligt? Jag analyserar varje bråkdel av samtalet, med ångesten värkande i bröstet. Jag öppnar snabbt dörren, går in. En tagg har fästs sig i hjärtat, och de självföraktande tankarna maler på. Vad gör jag? Jag försöker för mig själv räkna upp, låt oss säga, fem bra saker med samtalet. Övertygar mig själv om att kvinnan inte tycker illa om mig, än mindre har fått ett spår i sig, av det jag sagt eller det faktum att jag inte mötte hennes ögon. Plötsligt vänder jag spiralen. Fler och fler positiva delar av samtalet speglar sig i mitt medvetande, ångesten lättar, och jag slår mig ned på soffan med en kaffemugg i handen.

Det kan dröja timmar, dagar, veckor av sådana händelser innan någonting vaknar inom mig. Vad hade jag gjort tidigare, då något sådant hänt? Jag hade ältat det i timmar, sjunkit ned i den mörka spiralen där jag bara upptäcker fler och fler fel i samtalet och självföraktet hade slagit till i mig. Det hade slutat med vår fiende, eller den jag då hade kallat "vänskapsfiende", självskadandet... Vilket i sin tur hade lett till ännu mer självförakt, och skuld, att jag ännu en gång fastnad i beteendet. Det ena föder då det andra, och sjukdomen hade segrat. Varje dag du kan tänka på detta sätt, för varje ångestklump du kan mota bort utan destruktivitet, är en seger. En stor seger!

Nu undrar jag; har ni också helt sonika vaknat upp, och kommit på er själva med att hitta en konstruktiv väg ut ur mörkret? Har ni haft plötsliga tankegångar om förbättringar, en själsig stukning som läkt? Berätta!

Skicka in era bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Senare berättar jag om fler själsliga stukningar jag upptäckt ha helats, och ger er en övning som kan hjälpa!

Att våga leva

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Livets val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Mitt liv har kantats av svåra val. Många gånger har jag valt fel, inte orkat fortsätta.
Jag har önskat mig en ny början. Ett nytt liv. Att få födas på nytt, som någon annan. Vem som helst - bara inte som mig själv, som Elin. Livet har under många år känts så otroligt hårt och tröstlöst.

Jag var rädd för att välja livet. Det var så mycket enklare att bestämma sig för att dö. Men inte ens det kunde jag lyckas med! Jag kände mig så värdelös och så överflödig. Jag var inte bäst på någonting!

Jag kom till en punkt då jag var tvungen att ta ett beslut. Leva eller dö. Dö eller leva? Är det så enkelt? Svaret är nej. Jag tänkte över. Tänkte om. Tänkte att jag kanske... Kanske om jag skulle försöka mig på att greppa tag i livet? Vad hade jag att förlora? Hade jag någonsin ens försökt? Det var många tankar som snurrade. Det var ett av de svåraste valen i mitt liv, jag valde att ge livet en chans. Ge mig själv en chans i livet. Att inte ge upp vid en motgång, ett bakslag, ett återfall. Nej jag skulle kravla mig upp efter ett fall, jag skulle resa mig och ta mig fram.

Inget enkelt beslut. Men ett beslut som vägde tungt. Ett löfte - från mig till livet. Ett ärligt försök och tusen försök efter det.

Kampen var lång, vägen slingrade sig fram. Jag ramlade och skrapade upp mina bara knän. Jag grät av uppgivenhet, av rädsla för att jag inte skulle orka ända fram. Jag gick på ostadiga ben. Skakade och svor. Men jag gav mig inte, och det är jag så innerligt tacksam för idag.

För idag är jag den jag vill vara. Jag är Elin, 27 år och nyförälskad i livet.

Lita på dig själv i valen o kvalen!

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Livet val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Måste fundera en stund innan jag finner orden.

Jag känner hur hjärnan söker, som på en stig sig fram mot det som rör valen och vägskälen.

Jag provar formulera tankarna lite i sänder.

Livets alla ögonblick består av val. Val som vi inte funderar så mycket över, som nästan går oss omärkbart förbi. Ett litet val kan få stora konsekvenser, även om det inte hör till vanligheten.

Jag vet inte säkert. Är ingen statistikmänniska, varken gällande mitt eget liv eller i andra sammanhang. Men jag upplever det som att man oftast känner på sig vilka val och vägskäl som är de allra viktigaste.

Ibland känns det som att vägskäl är en rondell och jag bara kör runt, runt runt och funderar. Vet inte vilket håll jag ska åt och har svårt att få överblick över vart de olika avfarterna leder.

Så plötsligt bara vet man eller chansar man och svänger!

 

De största vägskälen i mitt liv har rört barnen.

Mina barns födelse och mitt val att bli mamma tidigt. Andra viktiga val är hur man vill leva gällande relationer, boende och arbete.

Valen är viktiga, vägskälen kan kännas jobbiga.

Men ibland har man bara inget val!

Det kan vara hemskt jobbigt, men också kännas väldigt skönt!

I sina val ska man alltid följa sin egen innersta övertygelse!

Om man kan finna den (den är inte alltid solklar och känns inte alltid så närvarande för min del... men ofta!) så, tror jag att det är den man ska lita på!

Och vi måste även försöka respektera andras val även då vi har svårt att förstå dem.

Det är också en mycket viktig sak att lära sig i livet, tror åtminstone jag.