Julen som jag själv vill ha den

Skribent: Frida Roos
Tema: Julen
Redaktör: Amanda Duregård

För några år sedan skrev jag i min randiga skrivbok på julafton. Jag frågade mig själv och hela världen om julen inte skulle vara glädjens högtid, så som jag alltid fått höra. Men om det nu var en högtid av glädje, hur kom det sig att julen blev något man plågade sig igenom?
Jag har många bra minnen från tidigare jular, men också minnen av låtsasleenden, hemska mattankar, ensamhet och tårar. Man ska ju vara fin på julen, kanske ha en ny, fin julklänning på sig, små julgranskulor som örhängen och ett stort leende på läpparna, det hör ju julen till. Man ska äta julgröt till lunch, får man mandeln ska man ju rimma också. Sedan väntar man bara med spänning på julklapparna, medan man tittar på Kalle Anka och hans vänner. Man ska väldigt mycket under julen. Det finns så mycket gamla traditioner man bara inte får rucka på. Men vad händer när utseendet bara blir en ytlig fasad som döljer mörkret som finns därinne? Vad händer när mandeln ligger på grötskeden och bildar ett moln av prestationsångest? Vad händer när man bara förknippar Kalle Anka med den tiden man fortfarande var ett litet barn? Och julklappsutdelningen blir en nervös, ångestfylld ritual?

Ofta är julen faktiskt en av de tuffaste tider för någon som mår dåligt. De flesta behandlingar gör uppehåll, psykologer tar semester, jourchatter stänger och man lämnas själv på skakande ben den mörkaste tiden året, då ensamhet, själförakt och värdelöshet härjar som värst.

För mig, med skilda föräldrar, har julen alltid varit ett problemområde. Vem ska man fira hos? Vem ska man prioritera? Ett litet barn ska inte behöva ha det problemet, de tankarna om att inte räcka till för båda sina föräldrar. Speciellt ett barn med dålig självkänsla/självbild, som jag var, klarar inte att ta ett sådant beslut själv. Men julen har alltid varit en helig tid, den ska firas, enligt traditioner med kyrka, julmat och gemenskap. Jag kan tycka att konceptet är bra, så länge man inte drunknar i krav, för stora att uppfylla, för att göra julen, så som en jul ska vara.

Så mina föräldrar har i stort sett hela mitt liv bestämt vad jag ska göra på julen, var jag ska vara, osv. Så när en egen önskan, en dröm om en egen jul började gro inom mig en dag i oktober, så kände jag inte igen den. Jag visste inte var det var jag kände. Det var något stort, oformligt, men ganska behagligt moln som bubblande upp inom mig. Tillslut kom jag på att det kanske var friskhetens egen vilja jag kände. Den där viljan jag aldrig riktigt haft själv, då mina föräldrar bestämt vad som händer på julen. Den där egna viljan jag absolut inte haft det senaste året då jag påbörjat en behandling mot min Anorexia. Det är mattider som ska hållas, portionsstorlekar som ska kontrolleras, vilket ungefär betyder att jag blivit kontrollerad dygnet runt och beroende av dem för att överleva. Och äntligen väcktes en frisk känsla av att göra något eget, fira jul själv, på ett alternativt sätt. Min vän Hanna tipsade mig om Stadsmissionens alternativa julfirande i Immanuelskyrkan i Stockholm och önskan om en egen jul har vuxit sig allt starkare. En jul, utan krav, utan falska leenden eller påtvingad glädje, utan prestationsångest eller en önskan om att vara någon annanstans. Utan en jul där jag själv vill vara. En jul med äkta känslor. En jul delad med ensamma och hemlösa som annars skulle fått tillbringa julen i ensamhet och kyla. Men viktigast av allt, en jul som jag själv har valt, en jul som inte har förutbestämda regler eller krav, en jul, precis som jag vill ha den.

Foto: Amanda Duregård (motiv ur tidningen Vi Föräldrar)

Tema: Vändpunkter

Skribent: Anna-Sara Gustafsson

Tema: Vändpunkter

Redaktör: Lisa Isaksson

Jag har haft flera vändpunkter till ett liv fritt från att skada mig själv.

Två av dem är så starka att utan dem hade jag inte varit där jag är idag, på god väg mot 1 år som skadefri.

Den första vändpunkten kom i April 2008 då jag blev inlagd.

Det var den mörkaste och mest destruktiva perioden i mitt liv, jag trodde att det skulle vara slutet men det visade sig att det var börja. Jag kom till vägskälet att ge livet en sista chans eller ge upp. När jag väl var inlagd, skyddad från mig själv, kunde jag söka den hjälp jag så desperat behövde. På min begäran gjorde de en utredning där jag fick min diagnos. Jag fick ett namn på demonen inom mig och tack vare den diagnosen fick jag tillgång till DBT-terapi. Den terapin hjälpte mig att rädda mitt egna liv.

Min andra vändpunkt kom hösten 2008. Jag kämpade med terapin men hade ännu inte lyckats

sluta skära mig själv. Vid ett tillfälle gick det för långt. Om man kan överdosera självskadebeteende så gjorde jag det. Anledning till att jag självskadade just den gången var inte på något sätt annorlunda eller jobbigare än tidigare gånger. Det som gjorde att detta tillfället var speciellt var att jag tappade kontrollen.

Det jag trodde jag kunde kontrollera går aldrig att kontrollera. Du kan aldrig veta när det kommer gå över gränser, när det blir akut fara för ditt liv. Efter det tillfället blev jag för första

gången riktigt rädd för mitt självskadebeteende och vad jag gjorde mot mig själv. Jag insåg att det inte fick hända igen och den ända som kunde bestämma om det skulle hända igen var jag. Efter det tillfället minskade mitt självskadebeteende dramatiskt. Viljan hade alltid funnits där, men rädslan för att tappa kontrollen gav mig styrka att stå emot. Eftersom jag var rädd för att skada mig själv var jag tvungen att använda färdigheterna som terapin gav mig. Jag hittade nya sätt att hantera ångesten och känslorna, jag lärde mig att kontrollera mig själv istället för att leva med en falsk bild av att jag kunde kontrollera mitt självskadebeteende. För jag hade aldrig kontroll.

Tema: Vändpunkter

Skribent: Linda Adolfsson

Tema: Vändpunkter

Redaktör: Lisa Isaksson

Min vändpunkt kom plötsligt tyckte jag då det hände. I dramatikens tecken.

Under 20 år levde jag endast för min mamma. För att hjälpa henne att orka med den elaka cancern som spred sig i hennes kropp. Det höll mig tillbaka så mycket. Jag insjuknade själv, men i en sjukdom som inte var lika lätt att ta på. Anorexin och självskadebeteendet var uttryck för den svåra situation jag levde i. En situation där jag tryckte undan mig själv tills jag inte visste vem jag var överhuvudtaget.

Inte förrän nyårsafton 2007 då mitt liv förändrades efter telefonsamtalet från min pappa. Telefonsamtalet som berättade att min mamma var evigt förlorad i döden. Jag hade kämpat varje dag i 20 år för att hon skulle klara sig, må så bra hon kunde och plötsligt var hon borta. Jag trodde under alla år att den dagen hon dör är den dagen jag dör. Så blev det inte. Tvärtom. Idag ser jag de små byggstenarna som skapade vägvalet som var tvunget att komma. Bitarna föll på plats under ganska kort tid.

Den första var en nära vän som blev gravid och sa till mig "Linda, om du slutar skada dig själv får du bli gudmor till mitt barn". Redan där sattes något igång på mina tankebanor. Destruktiviteten vägde inte lika tungt mot ett nyfött barns förtroende. Jag kämpade. Hösten efter de orden var den värsta jag varit med om. Jag försvann in i en annan verklighet och under tiden hann allt ikapp mig. Min mamma låg för döden. Allt jag hade förträngt kom upp till ytan. Men jag tog mig igenom. Kanske kan man säga att jag nådde en botten, men jag tror inte på att man måste dit för att bli frisk. Jag tror däremot att en känsla av att "nu är det nog" hjälpte mig vidare.

Det kan låta hemskt att säga att min mammas död var vändpunkten då jag kunde börja leva, men hennes cancer hade vandrat omkring i 30 år i den kroppen. Hon fick sin vila. Det fick vi som är kvar också. Jag kunde öppna mina ögon och se världen.

Jag började se mig själv. Jag började se att också jag hade ett liv att ta hand om. Ett liv jag för första gången kände mig fri att göra vad jag ville med. Ett liv jag ville leva. Jag sökte egen lägenhet och redan två månader senare flyttade jag in i mitt eget hem. Sedan dess har jag börjat studera, umgås med människor igen och framför allt tagit hand om mig själv. Hittat fritidsintressen som ger mig glädje och gemenskap, hittat människor som tar fram den människa i mig som sov så länge. Den livsglada och sprudlande Linda. Nyfikenheten och kreativiteten föddes på nytt.

Idag håller jag min väns dotter i famnen och vet hur det känns att älska och att bli ovillkorligt älskad tillbaka. Varje gång jag möter hennes leende ögon vet jag att jag är menad för livet i friheten.

Idag känner jag inte igen den bleka och deprimerade unga kvinnan på fotografierna. Men jag har också släppt mycket skuld och skam från den tiden. För någonstans på vägen i mitt byggande av livet som jag ville leva det släppte jag taget om det som var. Jag tänker idag att jag inte visste bättre. Jag visste inte vad det var att kunna skratta så att leendet sitter kvar på läpparna en hel dag. Jag visste inte vad det var att se mig i spegeln och känna mig genuint vacker. Jag visste inte hur det var att byta ut destruktiviteten mot livsglädje. Jag visste inte vem jag var. Jag visste inte att jag kunde göra mod av min skam.

av Linda Adolfsson

(bifogad bild på mig och min väns dotter)

Tema: Vändpunkter

Tema: Vändpunkter

Redaktör: Lisa Isaksson

En vändpunkt.

Punkten där allt vänder, eller där vi byter riktning - som ett vägskäl där vi väljer den nya okända vägen i stället för att trampa vidare på samma väg som förut. Det kan vara en enda liten händelse, ett litet ord, en förflugen tanke som på en sekund ändrar allt, men som vi inte kan se var Vändpunkten förrän flera år senare. Det kan också vara en faktiskt stor och dramatisk händelse, en skada, en sjukdom, en inläggning, ett trauma, ett dödsfall, som gör att tillvaron inte längre är densamma. Det dramatiska är inte mer värt eller viktigare än den enkla tanken.

Ofta vet man inte där och då att det handlar om en vändpunkt, utan den brukar man se först med lite avstånd, när man kommit en bit in på den nya vägen och får ett större perspektiv. För mig har det tagit flera år, och många tillbakablickar, analyser och funderingar för att hitta mina vändpunkter; och då är jag än idag inte helt säker på att jag verkligen har hittat alla. För jag har inte en enda vändpunkt, utan flera. Mitt val att välja vägen ut ur anorexi och självdestruktivitet var inte ett engångsval, men någonstans gjorde jag det första vägvalet, eller det första allvarligt menade valet, och jag tror att det är där som den första vändpunkten kom. Sedan är ingen väg spikrak, utan vi kommer alltid, livet igenom, att ställas inför nya vägval, nya potentiella vändpunkter. Jag valde vägen ut gång på gång på gång, tills den blev självklarare än att gå tillbaka. Det självklara valet är bara inte alltid så självklart, för det är lättare och mer bekvämt att välja det välbekanta än det okända - men det välbekanta ger ingen förändring och inget nytt. Där finns ingen vändpunkt.

Veckans planering är ännu inte helt klar, så det finns plats för våra läsare att dela med sig av era vändpunkter. Hur vände det för dig? När förstod du att det var Vändpunkten?

Fånga en dröm

Skribent: Pia Ejeklint

Tema: Vad drömmer du om?
Redaktör: Therese Björck

Jag drömmer om att samla in ett hundratals ballonger och bara släppa upp dem,
se dem försvinna upp någonstans i himmelen och jag drömmer om att sitta där uppe på ett moln, kanske fånga en ballong när de passerar.
Jag drömmer om att gömma världens alla vassa kanter under bomull i vitt och rosa,
göra varje liten kant ofarlig så att ingen någonsin skulle kunna falla in och falla på, göra sig illa på någonting vasst.
Jag drömmer om att blåsa såpbubblor som aldrig aldrig går sönder och jag drömmer om hur de nuddar mina kinder innan de flyger vidare igen.
Jag drömmer om att göra allt ont till gott och allt mörker till ljus och jag drömmer om en utsträckt hand att fånga, om jag någonsin trampar snett och faller.
Jag drömmer om liv och om att leva, om kärlek och om att älska, om mod och om att våga, om styrka och om att resa sig efter varje fall (med den där utsträckta handen i min).



Foto: www.gettyimages.se

Med drömmar som bränsle

Skribent: Thérèse Nilsson
Tema: Vad drömmer du om?
Redaktör: Therese Björck

Ibland har jag haft svårt för att våga tillåta mej att drömma, samtidigt som drömmarna alltid varit det som räddat mej. De har varit en verklighetsflykt, som en inre resa till något bättre, något större, något nytt. När jag mådde dåligt var drömmarna ett sätt att få vila en smula och hämta andan för att orka kämpa på nytt.

Numera har inte drömmarna samma syfte, men de är fortfarande något av mitt bränsle. Idag drömmer jag ofta om mitt stundande bröllop, om vilka som kommer dyka upp, om hur vi kommer att se ut, vilka sånger som ska sjungas och om all den lycka som jag hoppas kommer genomsyra dagen. Ofta drömmer jag om hur mitt liv tillsammans med min blivande make kommer att bli. Jag drömmer om att få barn, att bo i ett stort hur på landet med våra djur och att odla själv. Extra roligt är det faktiskt när jag och fästmannen drömmer gemensamt - ofta på våra långpromenader med hunden - och målar upp bilder av hur vi vill leva vårt liv. Det ger oss ett gemensamt mål och stärker våra band. Dessutom blir det lite, lite enklare att streta på i den grå studentvardagen om man vet att när vi har råd, när vi är färdigutbildade och tryggat vår ekonomi, så är faktiskt våra drömmar långt ifrån orealistiska. Vi har gott hopp om att en dag sitta där med vår gård, våra barn, våra djur och vår odling. Det är en fantastisk känsla!

Foto: www.gettyimages.se

Våga drömma

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Vad drömmer du om?

Jag tror att många som har mått dåligt eller mår dåligt kan dra sig lite för att drömma högt och ljudligt. Att känna det som att man har blivit svedd lite för många gånger för att det ska vara värt att ta den risken en gång till. Men jag tror att drömmarna finns där, kanske inte ens synliga för personen själv, men ändock där.

Jag minns att jag hade svårt att drömma, svårt att tro på något bättre. Men jag hade drömmar. Jag hade drömmar om att må bättre och få ett annat liv. Och det var nog det viktigaste redskapet jag hade när jag sedan började kämpa för att tillfriskna. Jag menar inte att man aktivt måste gå runt och tro hela tiden, min motivation var obefintlig i många och långa perioder, men skillnaden var att jag hade ändå drömmarna kvar.

Att ta ifrån någon sina drömmar är nog lättare än många tänker sig, vad är det som säger att man ska säga till treåringen att den kan bli vad den vill (oavsett om det är sopgubbe, snabbköpskassörska eller sångare) medan man ber tioåringen att tänka två gånger när hon säger att hon vill bli ishockeyproffs? Skyddar man sitt barn från besvikelse ifall hon inte lyckas eller ger man henne en besvikelse och en förlorad dröm? Därmed inte sagt att drömmar klarar sig både genom eld och vatten, just för att de är så långt från verkligheten många gånger, tror jag att det är lättare att hålla fast till dem även om verkligheten blir lite kantstött emellanåt.

Tyvärr tror jag att jag fortfarande har en del att förbättra när det gäller mina drömmar, jag har fortfarande svårt att hängivet och orealistiskt kasta mig ut i drömmarnas värld. Min pojkvän berättade för mig om en dröm han hade, och min första fråga var hur det skulle gå att genomföra. Han tittade på mig och sade att alla drömmar inte är till för att bli verklighet, de bara finns. För mig var det svårt att förstå att drömmar och planer inte automatiskt har ett likhetstecken emellan sig.

En dröm som jag ändå bär på, och har burit på länge, är att "skaffa" en egen hund en dag. Till den dagen kommer drömmer jag mig bort genom att låna hundar, gå på hundkurser, läsa hundbloggar och läsa hundpedagogik. Det både håller drömmen vid liv och ger den näring!

Den här veckan kommer vi först att få ta del av Thérèse Nilssons och Pia Ejeklints drömmar och efter dem kommer Märta Kajsa Nyholm att skriva.

Allra sist vill jag tipsa om en låt som för mig symboliserar drömmar och att våga drömma, Oh Laura's "Release me". Ni kan lyssna på den på YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=NjQXMZe2ouk

Foto: www.gettyimages.se

"En mördare i mitt hem"

Tema: Möten - om att mötas

Redaktör och skribent: Josefine Eriksson

Vi möts och vi förändras. Det händer något inom oss då vi möter en annan människa och det är svårt att vara oberörd.

Jag tänker fortsätta med ännu ett boktips, nämligen "En mördare i mitt hem" av Ashley Smith. Berättelsen är en sann historia och skildrar ett dramatiskt samt omskakande möte som förändrar både berättaren och den person hon möter. Ett möte som går från att vara destruktivt till att bli konstruktivt.

Brian har skjutit ned tre personer i en domstol i Atlanta och är på flykt då han tar Ashley som gisslan i hennes hem. Genom att prata konstant och behålla lugnet närmar sig Ashley Brian mer och mer under de timmar som förflyter. De går från att vara mördare och gisslan till att vara två personer som kan respektera och förstå varandra. Ashleys liv är inte heller fläckfritt, hon kämpar mot sitt drogberoende och för att få tillbaka vårdnaden av sin dotter. Detta möte förändrar dem båda. Hon inser vad som är viktigt i hennes liv och Brian förstår att även han måste ta ansvar för sina handlingar och räcker självmant över sig till polisen efter sju timmar tillsammans med Ashely.

En berättelse som helt klart är läsvärd!

Om att mötas

Skribent och redaktör: Josefine Eriksson

Tema: Möten - om att mötas

Vad är det att möta en annan människa? Jag tänker på ord som gemenskap, utanförskap, glädje, rädsla, nya insikter, att komma nära och att låta någon komma in samt att möten både kan vara konstruktiva och destruktiva.

Jag tror de flesta av oss önskar att bli sedda och bekräftade i relationer med andra och att vi bär med oss möten av båda sorter. Varje människa bär med sig sin egen historia med sina egna unika möten.

Om du kommer på något du vill dela med dig av vad gäller veckans tema så är du varmt välkommen att skicka in ett bidrag!

Som en start på veckan kan jag tipsa om boken och filmen "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda. Den handlar om fyra kantstötta personer som från början tycks långt bort från varandra men som möter varandra och förändras.

Visst sjutton går det att förändra!

Skribent: Thérèse Nilsson
Tema: Shedos arbete för en human psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Psykiatri: Mer än en mugg piller?

Thérèse Nilsson, vice ordförande i Shedo, skriver om föreningens första verksamhetsår:
Flera gånger har jag frågat mej vad som egentligen fick oss att starta en förening med syfte att jobba med och för personer med ätstörningar och självskadebeteende. Bara att driva en förening är ett krävande arbete – att dessutom fokusera på psykiatri med alla fördomar, stigmatan och sjukdomproblematiker som kommer på köpet gör inte saken enklare. Men när jag drabbas av mina tvivel, funderingarna om det verkligen är någon idé att ens försöka, så blickar jag bakåt över vårt första verksamhetsår och kan inte känna något annat än stolthet. För visst sjutton går det att förändra!

Vi blev tidigt kontaktade av Region Skåne och har sedan dess byggt upp ett gott samarbete med landstinget. SHEDO har plats i brukarrådet både på lokal och regional nivå (platsen är just nu vakant - maila styrelsen om du är intresserad av att fylla den!) och vi för samtal med beslutsfattarna till den nya avdelningen här i Lund som arbetar med självskadebeteende och emotionell instabil personlighetsstörning. Även i Stockholm finns SHEDO representerade i brukarrådet och vår önskan är att representeras i brukarråd på fler orter i landet. Brukarråden består av patienter, som kommer med åsikter om hur vården kan förbättras.

En viktig ideologisk fråga för SHEDO rör patienter med självskadebeteende och ätstörningar som vårdas på rättspsykiatriska enheter. Som ett led i detta arbete har SHEDO haft möte med psykiatrienheten på Socialstyrelsen där vi presenterade ett sjuttonsidigt dokument över vår syn på frågan. Vi har synts i media och det har gett resultat: rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall har meddelat att mediatrycket blivit för högt och ska flytta de självskadande kvinnorna från avdelningen med dömda brottslingar. I slutet av november kommer föreningen att representeras på ett expertmöte om vården av självskadare som hålls på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

Det här är ett axplock av allt det föreningen sysslat med under det gångna året, med fokus på vårt politiska arbete. Vårt mål är självklart att vården för ”vår” patientgrupp ska vara individualiserad och human och i så hög grad som möjligt bedrivas på frivillig basis. Vi är övertygade om att det går att bedriva effektiv och långsiktig vård utan onödiga tvångsmetoder, ja kanske till och med fullständigt utan tvångsmetoder. Personligen önskar jag att psykiatrins beslutsfattare kunde komma till SHEDO på studiebesök, vara med på några av våra träffar och se hur väl det går att se en människas styrkor och framsteg, i stället för att fokusera på kilon, vikter, tvång och sår. En human psykiatri är en vård som ser patienten bakom symtomen. Vägen dit kan ibland kanske kännas lång, men då ber jag dej att göra precis det jag brukar göra; läs mitt inlägg en gång till och minns att vi bara arbetat ett ynka år. Tretton futtiga månader har SHEDO varit igång och jag är återigen säker på varför jag stretar vidare. Det är ju det här jag vill och brinner för. Det går att göra skillnad.

Foto: http://www.dreamstime.com, www.shedo.org

"Här blir man inte straffad för att man mår dåligt"

Skribent: Camilla Svensson

Tema: Shedos arbete för en human psykiatri

Redaktör: Amanda Duregård

Jag, Camilla, önskar att vården av självskadande personer skulle vara en vård där men specialiserar sig, använder DBT (Dialektisk beteendeterapi), hjälper personerna att hitta en identitet där man kan se positiva saker om sig själv istället för bara negativa saker. Som självskadande person så är man svag, osäker, rädd, tycker att man inte duger och ser sig själv bara som ett problem.



Man behöver verkligen hitta en specialiserad vård för självskadande personer. Det måste göras nu, för att det fungerar inte att skicka patienterna till Rättspsykiatrin. Sedan är det en stor skillnad på rättspsyk och behandlingshem. På Rättspsykiatriska kliniker får man inte vård utan det fungerar på ett sätt med "Hot och straff", patienterna får hjälpa varandra och man får en bild av sig själv som ett riktigt stort problem. Självkänslan och självförtroendet växer ju inte direkt på Rättspsyk.



Man kan inte bli Frisk inom Rättspsykiatrins väggar. På behandlingshem får man hjälp och blir inte straffad för att man mår dåligt. Man jobbar med DBT, ESL (Ett självständigt liv), samtalsterapi och hjälper patienterna att komma fram till vem den är som människa, vad man betyder för sig själv och andra, och även att hitta ett liv som är värt att leva. Detta är ett sätt som jag anser att man skall försöka jobba på innan man skickar patienterna till Rättspsykiatriska kliniker runt om i Sverige.



Jag mår okej idag, jag har mina bakslag ibland men jag kämpar vidare med rätt hjälp som jag får här på behandlingshemmet i Simrishamn (Skåne).

Det finns mycket kvar att göra

Skribent och redaktör: Amanda Duregård
Tema: Shedos arbete för en humanare psykiatri

Många som shedo har kontakt med söker sig till psykiatrin. Det är naturligt, psykiatrin är till för att fånga upp psykisk ohälsa och på olika sätt bidra till att man mår bättre. Det finns många exempel på att kontakten med psykiatrin fungerat. Avståndet till det fängelse som skildras i Ken Keseys "Gökboet" är för de flesta långt borta. Men det finns också mycket kvar att göra.

Psykiatrin är en av de områden inom sjukvården som har störst andel stafett-läkare (läkare som arbetar ett kort tag på varje ställe), eftersom det är brist på psykiatriskt utbildade läkare.

Då och då kommer det fram att man saknar rutiner för att hantera någorlunda förutsägbara händelser, som att en patient släpps ut för en promenad och inte återvänder.

Personer med självskadebeteende kan råka ut för att bedömas utifrån storleken på skadorna, ätstörningspatienter får veta att det är vikten som avgör om han blir inlagd för vård eller inte.

Tvångsmedel används ibland utan korrekt bedömning av alternativen.

Ett av den svenska psykiatrins allra fulaste ansikten är den som kom fram för två veckor sedan i Kalla Fakta. Efter ett stort arbete av shedos styrelse för att kartlägga, och sedan agera emot, de behandlingar som man använder sig av inom Rättspsykiatrin, har detta ämne nått den nationella debatten. Från shedos håll har fokus legat på de personer som inte är dömda till rättspsykiatrisk vård utan som vårdas på rättspsykiatriska kliniker på grund av självskadebeteende och ätstörningar som den vanliga psykiatrin inte ansett sig kunna hantera. Om skillnaderna mellan rättspsykiatrin och det behandlingshem som hon tillhör idag, skriver Camilla Svensson på onsdag.

Shedo arbetar för en humanitär psykiatri med fokus på patienternas friska sidor. Ett annat viktigt fokus är den vård och det stöd som kan fånga upp och rädda undan en person innan man hamnar inom psykiatrin. Shedo driver ett forum, en jourmail, och uppmärksammar bl.a. bristen på stöd för ungdomar under skollov då ungdomsmottagningen är stängd och kuratorn på semester.

När jag sökte till psykiatrin som sjuttonåring fick jag
rådet att smätta med gummiband för att minska
självskadorna. De önskade mig en god fortsättning på mitt liv.
Foto: Swedoffice.se