onsdag 25 november 2009

Tema: Vändpunkter

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Vändpunkter
Redaktör: Lisa Isaksson


Min vändpunkt kom plötsligt tyckte jag då det hände. I dramatikens tecken.
Under 20 år levde jag endast för min mamma. För att hjälpa henne att orka med den elaka cancern som spred sig i hennes kropp. Det höll mig tillbaka så mycket. Jag insjuknade själv, men i en sjukdom som inte var lika lätt att ta på. Anorexin och självskadebeteendet var uttryck för den svåra situation jag levde i. En situation där jag tryckte undan mig själv tills jag inte visste vem jag var överhuvudtaget.

Inte förrän nyårsafton 2007 då mitt liv förändrades efter telefonsamtalet från min pappa. Telefonsamtalet som berättade att min mamma var evigt förlorad i döden. Jag hade kämpat varje dag i 20 år för att hon skulle klara sig, må så bra hon kunde och plötsligt var hon borta. Jag trodde under alla år att den dagen hon dör är den dagen jag dör. Så blev det inte. Tvärtom. Idag ser jag de små byggstenarna som skapade vägvalet som var tvunget att komma. Bitarna föll på plats under ganska kort tid.

Den första var en nära vän som blev gravid och sa till mig "Linda, om du slutar skada dig själv får du bli gudmor till mitt barn". Redan där sattes något igång på mina tankebanor. Destruktiviteten vägde inte lika tungt mot ett nyfött barns förtroende. Jag kämpade. Hösten efter de orden var den värsta jag varit med om. Jag försvann in i en annan verklighet och under tiden hann allt ikapp mig. Min mamma låg för döden. Allt jag hade förträngt kom upp till ytan. Men jag tog mig igenom. Kanske kan man säga att jag nådde en botten, men jag tror inte på att man måste dit för att bli frisk. Jag tror däremot att en känsla av att "nu är det nog" hjälpte mig vidare.
Det kan låta hemskt att säga att min mammas död var vändpunkten då jag kunde börja leva, men hennes cancer hade vandrat omkring i 30 år i den kroppen. Hon fick sin vila. Det fick vi som är kvar också. Jag kunde öppna mina ögon och se världen.

Jag började se mig själv. Jag började se att också jag hade ett liv att ta hand om. Ett liv jag för första gången kände mig fri att göra vad jag ville med. Ett liv jag ville leva. Jag sökte egen lägenhet och redan två månader senare flyttade jag in i mitt eget hem. Sedan dess har jag börjat studera, umgås med människor igen och framför allt tagit hand om mig själv. Hittat fritidsintressen som ger mig glädje och gemenskap, hittat människor som tar fram den människa i mig som sov så länge. Den livsglada och sprudlande Linda. Nyfikenheten och kreativiteten föddes på nytt.
Idag håller jag min väns dotter i famnen och vet hur det känns att älska och att bli ovillkorligt älskad tillbaka. Varje gång jag möter hennes leende ögon vet jag att jag är menad för livet i friheten.

Idag känner jag inte igen den bleka och deprimerade unga kvinnan på fotografierna. Men jag har också släppt mycket skuld och skam från den tiden. För någonstans på vägen i mitt byggande av livet som jag ville leva det släppte jag taget om det som var. Jag tänker idag att jag inte visste bättre. Jag visste inte vad det var att kunna skratta så att leendet sitter kvar på läpparna en hel dag. Jag visste inte vad det var att se mig i spegeln och känna mig genuint vacker. Jag visste inte hur det var att byta ut destruktiviteten mot livsglädje. Jag visste inte vem jag var. Jag visste inte att jag kunde göra mod av min skam.

av Linda Adolfsson
(bifogad bild på mig och min väns dotter)

6 kommentarer:

Therese sa...

Tack för att du delade med dig av dina vändpunkter! Det är så otroligt starkt, jag sitter här med gåshud på armarna!

Hanna sa...

Vilken stark text Linda! Blev jätteberörd och kan känna igen mig i mycket. Jag gillar särskilt sista meningen! Så underbart just det där. Att kunna göra mod av sin skam.

Anonym sa...

Tack för att jag fick läsa om dig. Det gick rakt in i hjärtat.

Anonym sa...

Tack för att du delar med dig! Så fint att läsa hur det har vänt för dig.. Jag bestämde mig för att sluta skada mig för några månader sedan. Det höll fram till i söndags, men nu är jag tillbaka. Det känns så hopplöst, men det inger hopp att läsa t.ex din historia om dina vändpunkter. Tack!

Rebecca MW sa...

Väldigt fint inlägg. Precis som de andra vill jag tacka för att du delar med dig.

Medicinrättsbloggen sa...

Ja, vilket otroligt starkt inlägg! Önskar dig allt gott i din fortsatta resa.