måndag 30 november 2009

Julen som jag själv vill ha den

Skribent: Frida Roos
Tema: Julen
Redaktör: Amanda Duregård

För några år sedan skrev jag i min randiga skrivbok på julafton. Jag frågade mig själv och hela världen om julen inte skulle vara glädjens högtid, så som jag alltid fått höra. Men om det nu var en högtid av glädje, hur kom det sig att julen blev något man plågade sig igenom?
Jag har många bra minnen från tidigare jular, men också minnen av låtsasleenden, hemska mattankar, ensamhet och tårar. Man ska ju vara fin på julen, kanske ha en ny, fin julklänning på sig, små julgranskulor som örhängen och ett stort leende på läpparna, det hör ju julen till. Man ska äta julgröt till lunch, får man mandeln ska man ju rimma också. Sedan väntar man bara med spänning på julklapparna, medan man tittar på Kalle Anka och hans vänner. Man ska väldigt mycket under julen. Det finns så mycket gamla traditioner man bara inte får rucka på. Men vad händer när utseendet bara blir en ytlig fasad som döljer mörkret som finns därinne? Vad händer när mandeln ligger på grötskeden och bildar ett moln av prestationsångest? Vad händer när man bara förknippar Kalle Anka med den tiden man fortfarande var ett litet barn? Och julklappsutdelningen blir en nervös, ångestfylld ritual?

Ofta är julen faktiskt en av de tuffaste tider för någon som mår dåligt. De flesta behandlingar gör uppehåll, psykologer tar semester, jourchatter stänger och man lämnas själv på skakande ben den mörkaste tiden året, då ensamhet, själförakt och värdelöshet härjar som värst.

För mig, med skilda föräldrar, har julen alltid varit ett problemområde. Vem ska man fira hos? Vem ska man prioritera? Ett litet barn ska inte behöva ha det problemet, de tankarna om att inte räcka till för båda sina föräldrar. Speciellt ett barn med dålig självkänsla/självbild, som jag var, klarar inte att ta ett sådant beslut själv. Men julen har alltid varit en helig tid, den ska firas, enligt traditioner med kyrka, julmat och gemenskap. Jag kan tycka att konceptet är bra, så länge man inte drunknar i krav, för stora att uppfylla, för att göra julen, så som en jul ska vara.

Så mina föräldrar har i stort sett hela mitt liv bestämt vad jag ska göra på julen, var jag ska vara, osv. Så när en egen önskan, en dröm om en egen jul började gro inom mig en dag i oktober, så kände jag inte igen den. Jag visste inte var det var jag kände. Det var något stort, oformligt, men ganska behagligt moln som bubblande upp inom mig. Tillslut kom jag på att det kanske var friskhetens egen vilja jag kände. Den där viljan jag aldrig riktigt haft själv, då mina föräldrar bestämt vad som händer på julen. Den där egna viljan jag absolut inte haft det senaste året då jag påbörjat en behandling mot min Anorexia. Det är mattider som ska hållas, portionsstorlekar som ska kontrolleras, vilket ungefär betyder att jag blivit kontrollerad dygnet runt och beroende av dem för att överleva. Och äntligen väcktes en frisk känsla av att göra något eget, fira jul själv, på ett alternativt sätt. Min vän Hanna tipsade mig om Stadsmissionens alternativa julfirande i Immanuelskyrkan i Stockholm och önskan om en egen jul har vuxit sig allt starkare. En jul, utan krav, utan falska leenden eller påtvingad glädje, utan prestationsångest eller en önskan om att vara någon annanstans. Utan en jul där jag själv vill vara. En jul med äkta känslor. En jul delad med ensamma och hemlösa som annars skulle fått tillbringa julen i ensamhet och kyla. Men viktigast av allt, en jul som jag själv har valt, en jul som inte har förutbestämda regler eller krav, en jul, precis som jag vill ha den.

Foto: Amanda Duregård (motiv ur tidningen Vi Föräldrar)

4 kommentarer:

Amanda Duregård sa...

Tack Frida för en varm och inspirerande text!

Lisa sa...

Alla de där julmåstena har jag släppt. De brukade göra julen till en enda plåga där allt handlade om att hålla masken för att vara andra till lags. Min sammanfattning av alla måsten är "tindra, för helvete". Det känner jag inte längre att jag behöver göra, och utan måsten och borden blir julen faktiskt mycket mer njutbar.

Eftersom jag inte är kristen har jag inte den anledningen att fira jul, utan det är för familjens skull, och syskonbarnen är en alldeles utmärkt anledning. Barn och jul är en rolig kombination, resten blir mer att umgås med familjen i några timmar innan jag kan återvända till min kattfamilj.

Jag tycker att du gör rätt i att skapa ett julfirande som känns rätt och meningsfullt för dig. Det är vuxet, moget, friskt och mycket mer givande än att låtsas.

~L

Therese sa...

Vad modigt av dig att våga gå din egen väg och välja den jul DU vill fira! Jag har själv haft komplex för julen ända sedan jag var liten, inte pga föräldrars skilsmässa, och när jag vågade säga hur JAG ville fira julen till min familj, så upplevde jag helt annorlunda jular än de jag tidigare upplevt. Och jag tror att min familj bara var glad för min skull och kunde njuta ännu mer av att alla var glada på julen. Tack för att du skrev Frida!

Anonym sa...

Lika aktuell då du skrev detta som nu. Tack för att du delade med dig och sätter ord på det även jag känner. Tack. /Stjärna