fredag 27 november 2009

Tema: Vändpunkter

Skribent: Anna-Sara Gustafsson
Tema: Vändpunkter
Redaktör: Lisa Isaksson


Jag har haft flera vändpunkter till ett liv fritt från att skada mig själv.
Två av dem är så starka att utan dem hade jag inte varit där jag är idag, på god väg mot 1 år som skadefri.

Den första vändpunkten kom i April 2008 då jag blev inlagd.
Det var den mörkaste och mest destruktiva perioden i mitt liv, jag trodde att det skulle vara slutet men det visade sig att det var börja. Jag kom till vägskälet att ge livet en sista chans eller ge upp. När jag väl var inlagd, skyddad från mig själv, kunde jag söka den hjälp jag så desperat behövde. På min begäran gjorde de en utredning där jag fick min diagnos. Jag fick ett namn på demonen inom mig och tack vare den diagnosen fick jag tillgång till DBT-terapi. Den terapin hjälpte mig att rädda mitt egna liv.

Min andra vändpunkt kom hösten 2008. Jag kämpade med terapin men hade ännu inte lyckats
sluta skära mig själv. Vid ett tillfälle gick det för långt. Om man kan överdosera självskadebeteende så gjorde jag det. Anledning till att jag självskadade just den gången var inte på något sätt annorlunda eller jobbigare än tidigare gånger. Det som gjorde att detta tillfället var speciellt var att jag tappade kontrollen.
Det jag trodde jag kunde kontrollera går aldrig att kontrollera. Du kan aldrig veta när det kommer gå över gränser, när det blir akut fara för ditt liv. Efter det tillfället blev jag för första
gången riktigt rädd för mitt självskadebeteende och vad jag gjorde mot mig själv. Jag insåg att det inte fick hända igen och den ända som kunde bestämma om det skulle hända igen var jag. Efter det tillfället minskade mitt självskadebeteende dramatiskt. Viljan hade alltid funnits där, men rädslan för att tappa kontrollen gav mig styrka att stå emot. Eftersom jag var rädd för att skada mig själv var jag tvungen att använda färdigheterna som terapin gav mig. Jag hittade nya sätt att hantera ångesten och känslorna, jag lärde mig att kontrollera mig själv istället för att leva med en falsk bild av att jag kunde kontrollera mitt självskadebeteende. För jag hade aldrig kontroll.

2 kommentarer:

Rebecca MW sa...

Tack för att du berättar och är öppen med din historia. Det betyder mycket för många.

Lisa sa...

Jag känner igen det där med den falska kontrollen. Ett tag inbillade jag mig faktiskt att jag hade kontroll över min självdestruktivitet, eftersom jag aldrig gick för långt, men hur mycket kontroll är det egentligen när man känner att man "måste" skada sig? Precis som i ett missbruk eskalerade det hela tiden, och det gör det inte om man har kontroll. Det är ju först när jag slutade som jag tog kontroll.