Det är svårt att bli frisk när en redan är frisk

”Det är svårt att bli frisk när en redan är frisk”. Jag tycker uttalandet är spot on. Precis så kan det vara! Jag har varit aktiv i SHEDO sedan 2010, framförallt har jag suttit med i olika grupper och råd som ”sakkunnig” inom SHEDO:s frågor. Jag är öppen med mina tidigare erfarenheter, av att tidigare ha varit sjuk och drabbad men att jag idag är frisk. Jag trivs med öppenheten, tänker att det kan verka avstigmatiserande och ge hopp till personer som fortfarande är inne i det mörker jag lyckats ta mig ur.

Det står var och en fritt att välja om en vill vara öppen med sina erfarenheter eller inte. Detta är mitt personliga val. Likaså låter jag inte min historia diktera mitt klädval utan klär mig efter lust och väder, precis som jag gjort om jag inte haft armar och ben täcka av ärr. Det är ytterst sällan jag mött negativa reaktioner. Däremot ett annat intressant fenomen: den missriktade välviljan och omtänksamheten. Jag känner mig mycket kluven inför detta. Välvilja, omtanke och omsorg är ju vad jag brukar tänka på som positiva begrepp, men: det kan också bli otroligt fel, diskriminerande och nästan kränkande. En (kanske omedveten) särbehandling där intentionen är positiv men upplevs negativ.

Nationella självskadeprojektet heter en satsning som kommer från Regeringen via Socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting (SKL). SHEDO har, jämte föreningen Frisk och fri, varit delaktigt i det mesta som skett i projektet även om vi kanske inte haft någon reell makt. Jag har varit aktiv i Sydnoden som inkluderar Sveriges södra landsting/regioner och en del nationellt. Bland annat har jag medverkat vid konferenser och varit aktiv i skrivandet av den rapport som ska ligga till grund om/när det blir av att bygga högspecialiserade enheter för självskadebeteende, ett kvalitetsdokument för god vård. Som sagt har jag sällan känt mig illa behandlad utan snarare uppskattad för att jag kan bidra med insikter och ett annat tänkande (undantag finns, men då oftast personer som allmänt behandlar även andra illa). Däremot har den missriktade välviljan och omsorgen drabbat mig. Mina inte särskilt djärva spekulationer handlar om föreställningar att personer som varit drabbade av psykisk ohälsa inte kan bli friska eller att återfall väntar runt knuten. Jag vill här poängtera att det är klart att en del personer sliter med ohälsa under väldigt långa perioder och återfall givetvis kan ske, men även personer som inte har någon tidigare historia av psykisk ohälsa drabbas!

Den missriktade välviljan kan ta sig olika, oftast subtila, uttryck som får en känna sig skyddad och faktiskt: lite daltad med. Saker som får en undra hur det pratas när en själv inte är i rummet. Att det finns en tro på att en är svagare psykiskt går inte att värja sig ifrån. Ärligt talat så gör det mig lite ledsen och besviken. Jag kan inte bli friskare än frisk så jag vet inte vad som ska till. Ska ta ett exempel från mitt privatliv. Under ett läkarbesök (inte relaterat till psykisk hälsa, utan något helt annat), så börjar läkaren fråga mig om jag har strategier för att hantera mitt liv om det skulle börja bli jobbigt igen. Jag hade t-shirt på mig, så ärren på mina armar syntes. På frågan så svarade jag att jag haft självskadebeteende och depressioner men är frisk och mår bra idag. Visst, det var kanske vänligt av henne att fråga detta, att bry sig, kanske hade jag tänkt annorlunda om dåligt mående fortfarande hade varit en del av mitt liv. Jag tänker rent allmänt att vi idag inte pratar tillräckligt om psykisk hälsa. Då tänker jag mycket på tidig upptäckt och att fler ska få hjälp tidigare. Kanske hon frågar även personer hon tror är friska, det vet jag ju inte. Däremot så kände jag mig dömd och som om jag i vissa personers ögon inte kan komma ifrån min historia, att jag i deras ögon aldrig kan bli frisk.

I dagarna var det en stor konferens som SKL arrangerade på Berns i Stockholm, Uppdrag psykisk hälsa 2015. Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsministern Gabriel Wikström (enligt Google en hett eftertraktad ung man) var en av de många talarna, förutom undertecknad. Här bör tilläggas att jag själv märkte mycket av den missriktade välviljan. Gabriel gick ensam upp på scen med självsäkerhet och auktoritet och började prata bland annat om förebyggande arbete, barn och ungas psykiska hälsa. Under konferensens längsta scentid berättar han då också om den egna erfarenheten, att han själv varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Mitt ansikte sprack upp i ett stort leende. Så klart inte för det lidande det måste ha inneburit utan för att också han är öppen med sina erfarenheter.

Psykisk ohälsa finns överallt men ändå något många har svårt att erkänna. På Nationella självskadeprojektets konferens i måndags var det ett seminarium om heldygnsvård. Talarna, professionellt verksamma inom psykiatri på olika sätt, blev ombedda att svara på frågan om vad de hade velat ha om de själva varit patienter. Jag tyckte det var en fantastisk fråga, psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och jag ser det som en viktig egenskap hos någon verksam inom psykiatrin att även kunna föreställa sig själv i en patients situation. Tre av fyra gav fina, ödmjuka svar, men den fjärde, dessutom verksam inom Nationella självskadeprojektet och även medverkat i ovan nämnda rapportskrivande klarade inte av att svara på frågan. Det får mig att börja fundera över vad det är som skapar detta behov att skilja på vi och dem, läs: vi som är och alltid kommer vara friska och ni som är/varit sjuka. OBS min tolkning. Jag vill svara rädsla och rädsla måste, så klart, respekteras. Men kanske också synas i sömmarna?

Jag tror inte det går att skilja på vi och dem, vi är alla människor. Jag är idag glad för mina erfarenheter av att ha mått dåligt. Jag tror att det gjort mig mer ödmjuk inför livet och inför andra människor, kanske Gabriel Wikström känner samma sak? Jag är i vilket fall stolt över att vår folkhälso- och sjukvårdsminister öppet egenerfaren.

Det finns ett begrepp som heter sannorlikhetsinlärning. När en tar körkort får en lära sig att detta är farligt. Att det kan leda till att en kan ta onödiga risker och exempelvis inte se sig för på en gata där det sällan finns andra trafikanter. Åter till den missriktade välviljan så undrar jag hur sannorliksinlärningen kan påverka denna?

När tillräckligt många personer som Gabriel Wikström, jag själv och många fler vågar träda fram och vara öppna med våra erfarenheter och visa att vi inte är sköra utan kompetenta och kanske till och med starka(!) så hoppas jag att jag äntligen kan få bli frisk.

- Hannah Parnén.