Första mötet

Första mötet med en psykolog kan vara jätteviktigt. Vi kan försöka se det som en måttstock för hur relationen kommer bli, om vi kommer få hjälp av den här människan överhuvudtaget. Ibland, är det första mötet precis så.

Ibland är det tvärtom.

Jag var tvungen att byta psykolog efter avslutad KBT för två år sedan. Den nya psykologen var en person som jag efter första mötet inte hade fått förtroende för. På tåget hem ringde jag mamma och beklagade mig, jag ville aldrig mer gå tillbaka. Det hade gjort ont, varit jobbigt och inte alls så som jag hade förväntat mig. Ändå fortsatte jag, för jag visste att jag behövde hjälpen. Så varje vecka tog jag mig in till stan och började känna att jag mådde bättre. Jag tyckte inte illa om psykologen, och det var tydligt att det inte spelade någon roll om jag gjorde det eller inte. Däremot utvecklade jag en respekt och en tillit för att de som sades i rummet handlade om att hjälpa mig att själv hitta svaren på mina frågor och ta reda på vad jag behöver för att må bra.

Vid ett av våra tidiga samtal pratade vi om mitt stora kontrollbehov. Den enorma rädslan jag bar på för att tappa kontrollen. Pulsen ökade och axlarna drogs upp till öronen när jag pratade om det. Då tog psykologen en penna och höll den hårt i sin hand en stund för att sen öppna handen och låta pennan falla ner på bordet. Sen kom det viktiga. Psykologen höll pennan hårt i handen men vred handen åt andra hållet, med handryggen mot bordet. När handen slappnade av låg pennan kvar, utan att falla.

Vid ett annat tillfälle satt jag vilsen, ledsen och förtvivlad och undrade hur jag skulle lära mig att hantera det som just då gjorde ont. Jag ville ha verktyg, ett quick-fix. Det jag fick var något annat. "Du måste lära dig att hitta din känslokompass. Utan den går vi vilse i livet."

Jag tog det till mig. Framförallt tillät jag mig att vara arg. I ilskan släppte jag på kontrollen och började känna efter hur ilskan kändes i kroppen. När våra samtal spred sig över månader började jag inse att det jag från första början tyckt illa om var just det som hjälpte mig allra mest. Det här var en person som vid precis rätt tid tryckte på rätt knappar och ställde de frågor som jag i många år duckat för och smitit undan från. De frågorna som tvingade mig att känna efter, längst in. Jag föll inte handlöst, jag lärde mig sakta att gå på en väg där mina känslor fick bestämma riktning. Att jag kan släppa taget på mina villkor och gå dit jag själv vill gå.

Jag är tacksam för att jag gav den personen en chans till, men ännu mer tacksam för att jag gav mig själv en chans till.

Emma, SHEDO-skribent