"Vet du att din dotter skadar sig själv?"

Hopplöshet är ett ord som beskriver en mammas tankar när man har ett barn som lider av självskadebeteende och ständig kontroll av maten. Hopplöshet, maktlöshet, gråt och ångest. Den här gången har såret blivit för djupt.

När jag förstod att Lo skadade sig själv ville jag inte tro att det var något allvarligt problem. Jag trodde att det var tonårstrots, för det här händer inte oss. Visst hade det varit rörigt i familjen ett tag med en pappa som mådde psykiskt dåligt och jag som var på väg att bli utbränd. Jag tror att Lo kände sig väldigt otrygg och hade ingen att vända sig till. Jag märkte ju att skolan var ett problem och den ständiga tröttheten - men vilken tonåring är inte trött?

Lo var nedstämd och ofta ledsen men tyvärr tog hennes pappa mycket tid. Vändningen kom när rektorn kallade till ett möte. Då började jag förstå allvaret i Los mående. Det var en förstående rektor så hon behövde inte gå om sjätteklass, utan fick börja högstadiet. Där fick hon en underbar lärare som verkligen såg Los problem och satt med i matsalen. Men jag glömmer aldrig dagen skolsköterskan ringde när jag var ute på en promenad i skogen med vovvarna. ”Vet du att din dotter skadar sig själv?”. Det slaget kom rätt på mig och jag kände mig som en trasdocka som bara föll ihop. Nu började en tid med många såna samtal, många möten med skola, psykolog och socionomer. Och en mamma med sitt dåliga samvete. Är detta mitt fel? vad ska vi säga till släktingar?

Nu började också den nattliga ångesten med vakna nätter och alla samtal till BUP som Lo inte ville åka på. Jag bestämde från början att Lo ska vara hemma och inte på sjukhus, så för mig blev det vakna nätter med högläsning av barnböcker så som Mumin och Pelle Svanslös. BUP gav inte så mycket hjälp men Los underbara lärare ägnade mycket tid åt henne både i skolan och på hennes fritid. Hon är den som hjälpte Lo att se ljusare på livet och hon har betytt mer än BUP där det har varit så svårt att hitta en bra kontakt.

Det svåra med ångesten är att det inte alltid finns en orsak. Jag ville alltid ha ett svar på vad som utlöst den, men det finns det ju inte alltid. Jag har lärt mig att man inte behöver ha dom rätta svaren, utan det räcker med att finnas där. Idag har Lo haft ett långt uppehåll ifrån självskadandet och nu säger hon till när ångesten kommer . Och hon har även gått med på medicinering. Maten går i perioder.

Nu ser framtiden ljus ut. Jag är fortfarande sjukskriven men vi har lång väg än. Vi kämpar fortfarande med att hitta en bra kontakt på BUP, men vi har ett stort stöd . Jag tror det är viktigt att vara öppen med psykisk ohälsa för det kan drabba vem som helst och när som helst.

Kramar Monica, en vanlig mamma.


Är du anhörig till någon med ett självskadebeteende? SHEDO i samband med Sensus anordnar en anhörigutbildning. Nästa kursstart är i Stockholm, den 8:e april. Anmälan sker HÄR!