- Vad är du mest rädd för? frågade min kurator.
- Att vara lat och självisk, svarade jag.
Svaret var så självklart för mig när jag var tonåring. Det
värsta jag kunde vara då var någon som inte ansträngde sig tillräckligt för
andras skull, någon som aldrig tänkte på någon annan och som stal av andras tid
utan att tänka på hur det påverkade den andra. En person som var lat och
självisk. Min kurator försökte få mig att se om det fanns någon annan värdering
i orden. Att vara lat kan betyda att vila och dra ner på tempot. Att vara
självisk handlar om att sätta sig själv först. Vi skapade en bild av att ligga
på soffan och pilla sig i naveln, och hon sa att det var ok. Det var ok att
ligga där och göra ingenting, utan att mitt egenvärde påverkades.
Att ligga på soffan och göra ingenting är fortfarande svårt
för mig men med en höstförkylning blir jag tvungen. För varje stund som går,
varje avsnitt ur TV-serien jag tittar på så blir det lättare att acceptera att
jag just nu inte bara får, utan också måste ta hand om mig själv och vila. Jag
ligger på soffan och orkar inte laga “riktig” lunch så jag micrar en matlåda.
Jag orkar inte duscha, inte ta hand om mina vänner, inte prestera på lektioner
i skolan. Just nu orkar jag bara vila och det är precis vad jag behöver.
Men visst är det konstigt att det kan finnas prestation i en
förkylning? Som att prestationsdrottningen står bredvid mig och dömer mig för
att jag lyssnar på min kropp och tar mig tid att vara sjuk. När jag är sjuk ger
jag kroppen möjlighet att rensa ut det som inte längre ska vara kvar, och det
är ok. Ingen vill att jag ska gå runt och smitta ner någon annan, och jag orkar
inte lämna soffan, så det är bättre för både mig och andra att jag är hemma och
vilar. Jag vill slippa prestationerna men när prestationsdrottningen dyker upp
och viskar i mitt öra att jag är lat och självisk är det svårt att inte lyssna.
Så jag vill svara henne att “Jag är bäst på att vila och ta hand om mig själv.
Jag är queen of fucking everything i min onepiece idag och alla andra dagar.”
Det är en fight att lära sig lyssna på tankarna utan att styras av dem, men jag
lovar dig att du kan. Du har allt du behöver för att ta hand om dig inom dig.
Låt din kropp få vila när den behöver det. Låt dig få vila, du behöver det.
/Emma, SHEDO-skribent
1 kommentar:
Hej!
Det där känner jag igen, måste göra nytta hela tiden. Det går att arbeta bort men tar tid som all annan förändring. Jag har också en bipolär sjukdom som du kanske läst på min blogg. Du är välkommen in, där finns ett inlägg som handlar just om hur jag hanterar min sjukdom.
Skicka en kommentar