Jag
trodde att jag sa farväl till självskador och psykiatriska
avdelningar i somras. Jag trodde att det var sista gången jag föll
så djupt och sista gången jag var inlagd. Jag trodde att jag valde
att må bra från och med då. Jag planerade in friska saker och
vågade till och med ta steget att skaffa två kattungar. Det skulle
göra att jag inte hamnade på en psykiatrisk avdelning igen.
Jag
började nog må dåligt redan innan jag tog hem kattungarna, men det
blev ännu värre när jag väl hade fått hem dem. Då skulle ju
allting vara så bra, då skulle jag ju vara glad och lycklig! Men
jag kände ingenting. Snarare kändes det bara ännu jobbigare, för
jag ville göra så mycket för mina katter men förmådde det inte
riktigt. Jag var dessutom allergisk, vilket gjorde det ännu
jobbigare att ta hand om mina katter.
Efter två veckor sålde
jag dem vidare, och strax efter det så blev jag inlagd på en
psykiatrisk avdelning – igen. Det var ju inte så det skulle bli!
Men det var precis så det blev. Man kan tyvärr inte planera hur man
ska må. Visst kan man påverka det, genom att ta hand om/inte ta
hand om sig själv (sömn, mat, motion, vila m.m.). Men känslorna
lever sitt eget liv. Livet
går upp och ner, det är så det är. Jag
tror att man ibland måste acceptera livet som det är. Samtidigt som
det också är viktigt att komma ihåg att även om det ibland kan
kännas väldigt kämpigt och mörkt så finns det också plats för
glädje och ljus i livet.
Jag har i alla fall insett en sak nu
under mina dagar under en landstinget filt: Jag har så länge
försökt vara den jag tror att man ska vara och göra det som andra
verkar finna lycka och mening i. För jag vill ju så gärna passa in
och jag söker förtvivlat efter lycka och mening! Jag trodde
verkligen att en universitetsutbildning, ett bra jobb, en pojkvän,
katter... att det skulle skänka mig lycka och tillfredsställelse,
att det skulle ge mig mer värde och göra mig hel. Men nu har jag
provat allt det och jag är fortfarande trasig, rotlös och desperat
sökande efter mening. Det har inte fungerat, det har snarare gjort
det värre och brutit ner mig ännu mer. Så nu måste jag försöka
hitta en annan väg att gå och hitta
mening i det jag klarar av.
Det
känns tungt just nu, men jag tror att det är värt det när jag väl
hittar det där som kan ge just mig lycka och mening! För det måste
finnas där ute någonstans! Man kan inte veta när nästa chans
eller möjlighet dyker upp, man kan inte veta när det vänder. Det
kan hända när som helst. Så länge man inte ger upp helt och
hållet så finns det hopp!
Ta hand om er!
Jenny,
SHEDO-skribent
(inlägget är skrivet i januari)
7 kommentarer:
Jag vill bara berätta att det är bättre nu än det var då när jag skrev texten. Jag kämpar fortfarande med måendet, men inte lika ofta och inte lika mycket. Jag kan glädja mig åt saker igen och jag orkar mer. Det blir bättre igen! Det gäller att ha tålamod och att inte ge upp! :)
Ta hand om er <3
Hej! Jag hoppas att det inte blir tjatigt nu, men shedos film om ätstörningar och självskadebeteende, kan man se den någonstans? Jag skulle jättegärna vilja se den och tror att många andra också vill det!
Hoppas någon vill svara på min lilla kommentar :)
Ha en fortsatt trevlig kväll och helg :)
Enligt min erfarenhet när man börjar må bättre bör man kanske sätta upp delmål, inte "slå på för stort". Att finna meningen i tillvaron finns inom oss och inte i prylar, pengar och andra levande varelser. Det är ovanpå allt ett stort ansvar att tillföra sin tillvaro exempelvis ett husdjur, det ansvaret kan kanske i slutänden bli en katastrof och man mår sämre. Trist att du är allergisk! Fint att du fann ett nytt hem åt katterna. Samtidigt som du skriver hur hemskt du har mått läser man mellan raderna att du har mycket hopp. Tålamod är en egenskap man bör ha med sig i sitt tillfrisknande. Många som strävar efter ett mer harmoniskt mående finner fridfullhet i att vara skapande och kreativa. Att sitta och vänta på "meningen" med livet ger dessvärre inga resultat. Jag hoppas att du finner din "mening" och kan få uppleva balans och harmoni inom dig. Jag hoppas också att mina skrivna ord inte är allt för hårda, lätt hänt att någon kan må sämre beroende på i vilket sinnestillstånd man befinner sig i när man läser en kortfattad text. Jag menar väl. Kram
Känner så igen mig i det du skriver och jag tror att många andra också gör det. Tack att du så fint sätter ord på det många kämpar med!
Ann-Ki: Jag tror att jag kanske satsade för stort och inte tog det i tillräckligt många små steg. När jag vill någonting så vill jag det så gärna och på en gång! Vad bra att du förstår att jag har mycket hopp, för det har jag! Jag håller fast vid hoppet att det kan bli bättre. Jag skapar mycket på min fritid, så det har jag absolut som en hjälp och resurs i mitt tillfrisknande. Tack för att du skriver att du menar väl!
Bianca: Tack för din fina kommentar! :) Det är skönt att veta att jag inte är ensam och att mina ord kan vara till hjälp! Kram
Hej Josefin! SHEDO:s första film finns att beställa på filmo.se - Sök på "innerst inne kände jag bara ett stort jävla tomt hål". SHEDO:s andra film går i dagsläget inte att beställa tyvärr.
Varma hälsningar
Jessica Andersson
Vice ordförande, Bloggansvarig
Skicka en kommentar