Jag vet att jag kan klara det, även om det inte känns så just nu

Skribent:Jessica Ahlbom
 Tema: Fobier - att vara rädd
Redaktör: Jessica Ahlbom

Att ha en fobi påverkar ens vardag i olika grad. Vissa klarar av att handskas med den, medan andra inte klarar av att gå utanför dörren på grund av den intensiva rädslan som finns. Den där lilla, specifika saken som man är så otroligt, orationellt rädd för, som gör att man inte klarar av någonting.

Fobi, intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser, t.ex. ormar eller trånga rum. Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet. Den låter sig inte påverkas av övertalning, den kan inte kontrolleras viljemässigt och den leder till att situationen undviks. (ne.se)

Jag försökte förklara min fobi för en vän för en tid sedan. Han tittade konstigt på mig och nickade sakta. ”Så, du är rädd för… tunnelbanan?” sa han efter en stund.

Ja det är jag.

Min irrationella, överdrivna rädsla består i att åka tunnelbana. Även om den har blivit mycket bättre allt eftersom åren har gått, undviker jag fortfarande att åka tunnelbana om jag inte absolut måste, och definitivt under speciella tider. För mig är det självklart, det är fruktansvärt ångestframkallande att åka tunnelbana, man kan ju dö av det!

Eller, kan man?
1000 – tals människor gör ju det varje dag, utan att dö. Då borde ju jag också klara av det. Men det är ju så svårt! Så fort jag går ner till plattformen känner jag ju ångesten och paniken komma, och marken känns inte lika stadig att stå på längre, det känns som om den kommer att försvinna från under mina fötter. Jag kommer ju aldrig klara av det där!

Men sanningen är den att fobier faktiskt går att bota. Jag minns ett samtal med en gammal terapeut som jag hade. Hon försökte få mig att förklara vad som faktiskt kunde hända om jag satte mig på tunnelbanan och åkte två stationer, istället för att åka tre olika bussar för att komma till en viss punkt. När jag satt där och bestämt hävdade att jag skulle dö om jag gjorde det, slog tanken mig hur otroligt ologiskt det faktiskt är. Man kan inte dö bara av att sätta sig på tunnelbanan. Men det kändes ju så varje gång jag försökte!

Men nu sitter jag här, x antal år senare, och jag kan faktiskt åka tunnelbana. Jag kommer inte att dö av att göra det, jag klarar faktiskt av det. Jag kan gå igenom spärrarna, åka ner för rulltrappan, vänta och sedan kliva in i tunnelbanevagnen, åka mina stationer och sedan kliva av. Utan att dö. Det tog många år av terapi och övertalning för att få ner mig dit, men idag klarar jag av det. Jag har fortfarande ångest om det är väldigt mycket folk och om det är jättetrångt, då tar jag hellre bussen eller går. Men över lag klarar jag av det. Så till alla er där ute som kämpar med fobier och rädslor av olika slag, det går att komma över! Även om det känns långt borta just nu, kommer det komma en dag när det är bra igen. Man måste bara våga chansa och jobba lite, så kan man komma över det mesta.

Varma kramar, 

Jessica

Måste tänka igenom vartenda ord innan jag låter mig själv prata?

Skribent: Emelie Constant
Tema: Fobier - att vara rädd
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag skulle aldrig kunna säga att jag har haft en fobi, för så illa har det aldrig varit.

Men jag är orolig att jag långsamt går åt det hållet.

Som vanligt tar min egen hjärna kål på mig mer och mer för varje dag, tankarna blir bara värre.

Av det jag hört om social fobi verkar det som att jag håller på att utveckla det. Efter allt som hänt så vet jag inte om jag vågar träffa nya människor, inte heller gamla vänner. 

Jag har ångest varje dag innan jag ska gå till skolan, för jag är rädd att bli sviken igen. 

Orolig för vad folk ska tänka om mig när jag går förbi.

Ängslig för vad de ska säga när jag vänder ryggen till. 

Vettskrämd för att allt ska gå fel, och att fel bråk inträffar på grund av mig. 

Måste tänka igenom vartenda ord innan jag låter mig själv prata, annars kanske de andra kollar sådär konstigt på mig? 

Ofta har samtalet gått vidare när jag tänkt klart och det är försent att få det jag ville säga sagt. 

Jag är rädd för allt som har med människor och relationer att göra.

Om jag går på en stor offentlig plats full med folk brukar jag skynda mig med vad jag ska göra och titta ner i marken.

Jag vill bara hem och låsa in mig på rummet. 

Varför?

För jag vill helst vara i min ensamhet och inte träffa på någon jag känner, jag vill slippa spela glad.

Slippa prata och känna mig så fel.

Jag vill inte att folk ska se hur ful och konstig jag är. 

Egentligen har jag nog två fobier. En fobi för min egen spegelbild också.

Att vara rädd för livet

Skribent: Linda Martell
Tema: Fobier - att vara rädd
Redaktör: Jessica Ahlbom

Min största Fobi är konstigt nog att Leva!
låter kanske jätteknäppt men efter alla år med ett levande helvete & psykologer, självskadande, tabletter mot ångest, depression osv.
Olika läkare som säger olika saker!
In på sjukan å så ut igen & helvetes livet är kvar på utsidan!
Verklighetsbaserade mardrömmar, doftförnimmelser, ingen aptit och är livrädd för att sova men ändå trött på att alltid vara vaken och slåss mot ångest och mörka tankar!
Dagarna går och man blir ju inte yngre precis, lever ensam med mina djur, hundar & fåglar!
Inte helt självvalt men det sista förhållande hamnade i rätten där jag satt som målsägande och exet som åtalad och det var inga vackra åtals punkter! (och orken/lusten att släppa in någon ny är inte på topp efter det)
Han blev dömd men till villkorligt pga av att han är alkoholist & redan hade påbörjat behandling innan rättegången...
Vet inte om man ska skratta eller gråta men man får väl försöka se på det att dom trodde på mig och han blev dömd i alla fall!
Inte för att jag tror fängelse är lösningen på allt men vi bor i samma område och det är inte så kul att se honom i stort sett varje dag och undra om han ruvar på en hämnd el ej, det behöver ju inte vara han som gör något, i dagens samhälle finns det ju folk som utför tjänster utan hämningar!!
Så min största Fobi är nog att leva om livet Ska vara såhär resten av mitt liv! Är det värt det????

Varför ska jag leva om andra mitt liv styr?
Varför kämpa mot ett evigt mörker när ljuset & lugnet kanske finns där på andra sidan & väntar!
Träffa nära och kära som redan på andra sidan sitter!
Varför frågan är??? Varför, varför, varför!!!

Veckans tema: Fobier - att vara rädd

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Fobier - att vara rädd
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej allihopa!
Hoppas ni har det bra. Nu är det en ny vecka, och dags för ett nytt tema, som den här veckan är Fobier - att vara rädd. Det kan handla om fobier som du har nu, likväl som de som du har kommit över, eller kanske hur du blev av med dem. Vill du dela med dig av dina tanker och upplevelser så är adressen är som vanligt blogg@shedo.org
Ta hand om er!

Varma kramar, 
Jessica

Mina erfarenheter av psykiatrin

Skribent: Anneli Qvarfordt
Tema: Psykiatrin
Redaktör: Jessica Andersson

Jag har levt halva mitt liv med självmordstankar och självskadebeteende, det har gått lite upp och ner från milda till väldigt intensiva perioder. Gått både på BUP och vuxenpsykiatrin men ingen av dem var vidare bra, slussades runt lite här och var, ingen brydde sig att jag skadade mig själv eller var självmordsbenägen. Fick antidepressiva och blev nästan mer självmordsbenägen och mådde ännu sämre. Slutade på eget initiativ, kanske var dumt men ingen brydde sig ändå, mådde bättre när jag slutat.

Gick några år, fri från psykiatrin, dock inte fri från självmordstankarna. Efter ett självmordsförsök åkte in på akuten med ambulans, hem dagen därpå, jag sa inte hela sanningen till läkaren där så slapp bli inlagd. Fick en kontakt med vuxen-psykiatrin det var en helt okej kontakt. Läkaren var inge vidare, det första hon gjorde var att kasta felaktiga diagnoser på mig och hånade mig vid första besöket. Tog väldigt många överdoser och skadade mig själv på olika sätt.

Mina föräldrar skjutsa till slut in mig till akutpsykiatrisk mottagning sent på kvällen. Där träffade jag en läkare som beslutade LPT eftersom jag vägrade att bli inlagd. Hamnade på en sluten psykiatrisk avdelning, det var inte speciellt svårt att skada sig på avdelningen personalen kollade mest på tv ingen kontrollerade rummen. Delad dessutom rum med tre andra, vilket var otroligt jobbigt, fick aldrig vara ensam. Fick ett X antal diagnoser under min tid där, fick diagnoser redan innan första läkarsamtalet, så vet inte riktigt vad de grundade det på.

Spenderade den mesta av tiden på rummet, vägrade gå ut på avdelningen och att äta, åt knappt något på flera dagar och blev itvingad näringsdrycker. Fördelen med att dela rum med andra var när personalen hotade med att låsa rummet kunde jag säga, att de inte kunde de för då straffade de andra personerna som bodde i rummet.

En och en halv vecka senare avskrevs LPT och jag var där frivilligt. Två dagar senare hade jag en permission, tog en överdos igen och blev kvar på avdelningen på någon sorts halvtvång, skulle aldrig vara på det där stället frivilligt. Var på avdelningen sammanlagt sex och en halv vecka. De ändrade min medicin 6-8 gånger under dessa veckor och meddelade inte att de bytte, de fick jag lista ut på egen hand. Av någon medicin jag fick blev jag jättestel i kroppen och var mer eller mindre som en zombie, blev sämre än var jag var när jag först kom in och då hade det ändå gått tre veckor. Läkaren var sådär, saknade empati för andra.

Några i personalen var faktiskt bra, de spelade spel, kort och pingis med en, förvissa kanske det är jättejobbigt att bli näst intill tvingad att göra något men det funkade bra för mig och jag mådde bättre av det. Andra i personalen brydde sig inte överhuvudtaget, de satt antigen framför tv eller i personalrummet och pratade knappt med än. Jag fick inte gå ut själv på flera veckor och de hade promenader en till två gånger om dagen, så vi fick vara ute ca 20-40 minuter om dagen, och detta var på sommaren. 

Det positiva var att mina självmordstankar minskade och blev hanterliga och jag mådde rätt bra några månader ute i det fria, hamnade på en annan öppenvårdsmottagning och fick väldigt bra kontakt där, personen hjälper mig att kämpa och må bättre. 

Mina upplevelser på slutenvården

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag minns alla dagar som jag har varit inlåst. In och ut på slutna psykiatriska avdelningar, alltid samma hemska känsla. I flera år var det sådär för mig. Några dagar på en avdelning, månader på en annan. Under 2012 var jag inlagd sju av tolv månader, totalt har jag nog varit inlåst nio gånger. Det konstiga är, att jag inte har fått hjälp en enda gång. På alla allmänpsykiatriska slutenvårdsavdelningar har jag aldrig träffat en enda sjuksköterska eller läkare som har brytt sig om mig. Jag har ändå testat sex stycken olika avdelningar, dessutom i olika städer, men aldrig har det funnit någon som har brytt sig.

Min första gång som jag blev inlagd på en vuxenpsykiatrisk avdelning hamnade jag bland kriminella drogmissbrukare. Jag var arton år, mådde dåligt och var rädd. Jag anser att jag blev väldigt felplacerad, men det fanns tydligen ingen annan plats för mig att vara. Detta gjorde att jag blev ännu sämre så jag såg till att jag lyckades ljuga mig ut därifrån.

Nästa gång jag blev inlagd så kändes det ändå okej, trots att ingen egentligen brydde sig. Men jag fick en paus från mina självskador vilket gjorde livet lite lättare. Jag blev inlagd för att jag var allvarligt suicidbenägen, men efter några dagar blev jag och halva avdelningen hemskickad. Anledningen: Jo, läkaren ansåg att det behövdes platser på avdelningen ifall det skulle komma många till akuten. Vi fick packa ihop våra saker och åka därifrån.

En annan gång hamnade jag på en avdelning där jag kunde skära mig varje dag utan att någon brydde sig. När jag efter över en månad där lyckades övertala dem att låta mig åka hem berättade jag hur besviken jag var på den vården jag inte hade fått. Förklaringen var att de inte ville uppmärksamma självskador då risken var större att patienten skulle skada sig ännu mer. Vilket är en dålig ursäkt tycker jag, självklart ska det inte vara okej att skära sig på en avdelning varje dag. Självklart måste personal och läkare reagera och åtminstone prata med patienten.

Sista gången jag hamnade på psyket var efter ett allvarligt suicidförsök. Jag fick först spendera timmar på medicinakuten och sedan fick jag förflyttas till psykiatrin. Efter några dagar träffade jag läkaren som valde att skicka hem mig, trots att jag sa flera gånger att jag skulle göra ett nytt självmordsförsök om han lät mig gå. Men läkaren sa själv att han inte brydde sig om det. Enligt honom hade jag blivit ännu sjukare under mina dagar på slutenvården, och istället för att hjälpa mig, slängde han ut mig.

Utöver alla dessa händelser så har jag legat i en sjukhussäng dag in och dag ut, och aldrig har någon frågat hur jag har mått. Att Sveriges psykiatri inte fungerar är nog något många har fått uppleva, men jag vill också avsluta detta inlägg med att berätta att det faktiskt finns människor som bryr sig. Jag har träffat några inom öppenvården som verkligen har tagit hand om mig och försökt förändra mitt liv. Idag lever jag på ett behandlingshem där jag har träffat fantastisk personal som har räddat mitt liv. Det finns guldkorn inom vården, men de är inte alltid lätta att hitta. Därför får man försöka kämpa på och kriga tills man har fått rätt vård. Det är en kamp, men den är alltid värd det. Alla gången slutenvården har gjort mig besviken så har jag faktiskt blivit starkare. För aldrig någonsin att Sveriges sjukvård ska få trampa på mig, aldrig att den där idioten till läkare ska få ta mitt liv. Aldrig att någon annan än jag ska vinna.

Du måste vara frisk för att orka vara psykiskt sjuk

Skribent: Linda
Tema: Psykiatrin
Redaktör: Jessica Andersson

Jag har en hel del tankar om psykiatrin i Sverige och hur dem behandlar sina patienter...

Nu har jag haft turen att efter många års kastande fram och tillbaka fått världens gulligaste psykolog som lyssnar och är villig att hjälpa mig med både saker som hänt under min uppväxt och framåt, då jag inte har haft något drömliv precis!

Jag har också en underbar överläkare som lyssnar och hjälper och inte bara försöker tvinga på mig massa piller av olika slag, utan tvärt om så hjälper läkaren mig med en urtappning av mediciner som tidigare läkare har sett till att jag har blivit beroende av. Det var tydligen det lättaste sättet för dem...

Det tragiska är att det är en känd behandling, MBT, som gjorde det, men när jag började våga säga ifrån så blev jag obekväm och dem ville inte alls hjälpa till med min bakgrund och mina problem som följt mig genom livet!

Jag fick börja där när jag fick diagnosen Borderline och skulle gå en 18 månaders behandling med uppföljning!

Behandlingen bestod utav gruppterapi och enskild terapi. I gruppen så fick man inte vara den man var utan man skulle "spela" ett spel och jag förstod aldrig riktigt vad det gick ut på... Man fick inte ta upp för mycket (helst inget om sitt förflutna) för det kunde påverka de andra negativt?!

Vid ett till fälle så sa jag när det var ca 30 minuter kvar (gruppen var 1,5 timme) att jag behövde gå hem på grund utav att min ångest- och paniknivå steg i en rasande fart och då bryter jag ihop totalt (jag får självskadetankar och blir självmordsbenägen). Jag förklarade för hela gruppen och de två terapeuterna att det inte hade något med dem att göra utan att det var jag och min kropp som sa ifrån och jag kände att jag ville hem innan helvetet brakade loss inombords. En av terapeuterna följde efter mig och sa att jag skulle stanna då jag skulle tänka på hur det kändes för resten av gruppen? (Men hur bra hade det känts för dem om jag hade fått en panikattack, där jag krampar, slutar andas och inte är kontaktbar på mellan två och femton minuter?)

Jag försökte förklara detta men hon vägrade lyssna så jag blev arg och gick! Ett par dagar senare så får jag ett samtal från terapeuten där hon talar om att jag inte får komma på nästa grupptillfälle för att all ordinarie personal ska på utbildning så det är en relativt ny tjej som ska hålla i gruppen och terapeuten var inte säker på att det var så bra att jag kom dit med mitt humör och temperament. (Det var första gången jag hade gått hem och jag hade gått i gruppen i över ett år, hade cirka fem gånger kvar).

Jag blev arg, ledsen och besviken och bestämde mig för att sluta i gruppen direkt. Min individuella psykolog tog gruppledarnas parti och psykologen vägrade låta mig prata om sådant som verkligen störde mig och mitt liv, mitt förflutna, mina mardrömmar, doftförnimmelser, social fobi, PTSS osv... Man skulle tydligen inte rota i det som varit, men varför ska man då gå i terapi?

Jag fick då överläkaren som både läkare och terapeut vilket fungerade ganska bra förutom att han var mycket för piller och jag är tablettkänslig så vissa mediciner fick mig att hamna på psyket. (Jag var inlagd sex gånger på ett halvår, men i kortare perioder). Sedan gick han på tjänstledighet i två år och då begärde jag förflyttning till en vanlig psykiatrisk öppenvårdsmottagning och sa att jag ville ha en riktig psykolog och läkare.

Tyvärr så är det ju väntetider på allt så under det året jag fick vänta så fick jag ha kontakt med MBT-teamet och en läkare där som inte hade något som helst intresse av att hjälpa mig utan skrev ut mediciner så jag skulle hålla mig lugn. Jag ringde och hon frågade vad jag behövde och sen skrev hon ut, det är på grund utav det som jag är fast i ett läkemedelsmissbruk. Men jag överlevde i alla fall och ställde inte till med besvär... Dock så fick jag aldrig någon uppföljning av något slag!

Nu har min nya läkare hjälpt mig med ett nedtrappningsschema så jag är nere i snart hälften. (Tyvärr så är det ju mediciner som man måste skynda långsamt med både för kropp och psyket).

Har man ingen familj som jag så är man ensam och det är en tuff kamp! Min vän förlorade den kampen mot sig själv för snart två år sedan och hon gick samma behandling som jag!

Så jag önskar att alla som har "makt" inom sjukvården kunde ta sig en ordentlig titt och då även bakom kulisserna på psykiatrin! Jag förstår att människor självskadar och att många väljer att ta sitt liv. Jag sitter själv med de tankarna mellan varven.

Det är så lätt att en psyksjuk piller ge,

varför inte sätta sig och lyssna och vård ge?

Varför tror dem att man finner lycka i ett piller?
Det är demonerna i ens liv man behöver döda,

inte känslorna bedöva.
Önskar vården oss på allvar kunde ta,

så att fler väljer att på jorden stanna kvar.

Utan fungerande rutiner

Skribent: Pia Ejeklint
Tema: Psykiatrin
Redaktör: Jessica Andersson

Kommer in på avdelningen efter en permission och visiteras noggrant. Väskan vänds ut och in på och innehållet gås igenom. Vissa saker blir omhändertagna av personalen och blir inlåsta i ett skåp som bara de har nycklarna till.

Kommer in på avdelningen efter en permission, precis som förra gången, men ingen visiterar mig. Någon frågar kanske om jag har någonting med mig som borde låsas in och om jag säger nej så godtar de mitt svar. Sådana saker som de låste in förra gången har jag framme och tillgång till denna gång.

Den gången de låser in var och varannan pryl från min väska kanske jag bättre skulle hantera att ha dem framme än den gången de inte ens visiterar mig.

Man får skriva på kontrakt, skriva under på att man ska följa avdelningens rutiner, men hur lätt är det att veta vad som gäller när det inte ens verkar existera några rutiner eller så kallade regler, när det egentligen verkar handla om vem i personalen som jobbar? Hur ska man som patient veta rätt och fel när personalen inte har gemensamma rätt och fel, när alla gör olika från gång till gång? Och det gäller inte bara visitering, om vad man får ha framme och inte, utan även mycket annat.

Om vi ska skriva under på att följa avdelningens rutiner så borde personalen också först komma överens om vilka rutiner som faktiskt gäller, vilka rätt och fel som ska följas, och själva skriva under på att följa dem och skriva under på att alla ska göra lika. För allas skull, både personalens och patienternas. För kontinuitetens skull och för att undvika missförstånd.

Veckans tema: Psykiatrin

Skribent: Jessica Andersson
Tema: Psykiatrin
Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Jag hoppas att ni mår bra!

Den här veckan tänkte jag att temat skulle vara "Psykiatrin". Det kan handla om den vården du har fått eller den du inte har fått. Det kan innebära hur du har blivit bemött, vad en anhörig har fått för hjälp. Det kan handla om vilken vård du önskar att du blivit erbjuden eller tankar kring hur psykiatrin fungerar idag. Egentligen kan det handla om vad som helst inom den psykiatriska vården, både öppenvård och slutenvård. Skicka in dina tankar till blogg@shedo.org så kan du läsa mer om detta ämne under den här veckan.

Stor kram från Jessica Andersson!