Mina erfarenheter av psykiatrin

Skribent: Anneli Qvarfordt
Tema: Psykiatrin
Redaktör: Jessica Andersson

Jag har levt halva mitt liv med självmordstankar och självskadebeteende, det har gått lite upp och ner från milda till väldigt intensiva perioder. Gått både på BUP och vuxenpsykiatrin men ingen av dem var vidare bra, slussades runt lite här och var, ingen brydde sig att jag skadade mig själv eller var självmordsbenägen. Fick antidepressiva och blev nästan mer självmordsbenägen och mådde ännu sämre. Slutade på eget initiativ, kanske var dumt men ingen brydde sig ändå, mådde bättre när jag slutat.

Gick några år, fri från psykiatrin, dock inte fri från självmordstankarna. Efter ett självmordsförsök åkte in på akuten med ambulans, hem dagen därpå, jag sa inte hela sanningen till läkaren där så slapp bli inlagd. Fick en kontakt med vuxen-psykiatrin det var en helt okej kontakt. Läkaren var inge vidare, det första hon gjorde var att kasta felaktiga diagnoser på mig och hånade mig vid första besöket. Tog väldigt många överdoser och skadade mig själv på olika sätt.

Mina föräldrar skjutsa till slut in mig till akutpsykiatrisk mottagning sent på kvällen. Där träffade jag en läkare som beslutade LPT eftersom jag vägrade att bli inlagd. Hamnade på en sluten psykiatrisk avdelning, det var inte speciellt svårt att skada sig på avdelningen personalen kollade mest på tv ingen kontrollerade rummen. Delad dessutom rum med tre andra, vilket var otroligt jobbigt, fick aldrig vara ensam. Fick ett X antal diagnoser under min tid där, fick diagnoser redan innan första läkarsamtalet, så vet inte riktigt vad de grundade det på.

Spenderade den mesta av tiden på rummet, vägrade gå ut på avdelningen och att äta, åt knappt något på flera dagar och blev itvingad näringsdrycker. Fördelen med att dela rum med andra var när personalen hotade med att låsa rummet kunde jag säga, att de inte kunde de för då straffade de andra personerna som bodde i rummet.

En och en halv vecka senare avskrevs LPT och jag var där frivilligt. Två dagar senare hade jag en permission, tog en överdos igen och blev kvar på avdelningen på någon sorts halvtvång, skulle aldrig vara på det där stället frivilligt. Var på avdelningen sammanlagt sex och en halv vecka. De ändrade min medicin 6-8 gånger under dessa veckor och meddelade inte att de bytte, de fick jag lista ut på egen hand. Av någon medicin jag fick blev jag jättestel i kroppen och var mer eller mindre som en zombie, blev sämre än var jag var när jag först kom in och då hade det ändå gått tre veckor. Läkaren var sådär, saknade empati för andra.

Några i personalen var faktiskt bra, de spelade spel, kort och pingis med en, förvissa kanske det är jättejobbigt att bli näst intill tvingad att göra något men det funkade bra för mig och jag mådde bättre av det. Andra i personalen brydde sig inte överhuvudtaget, de satt antigen framför tv eller i personalrummet och pratade knappt med än. Jag fick inte gå ut själv på flera veckor och de hade promenader en till två gånger om dagen, så vi fick vara ute ca 20-40 minuter om dagen, och detta var på sommaren. 

Det positiva var att mina självmordstankar minskade och blev hanterliga och jag mådde rätt bra några månader ute i det fria, hamnade på en annan öppenvårdsmottagning och fick väldigt bra kontakt där, personen hjälper mig att kämpa och må bättre.