Mina upplevelser på slutenvården

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag minns alla dagar som jag har varit inlåst. In och ut på slutna psykiatriska avdelningar, alltid samma hemska känsla. I flera år var det sådär för mig. Några dagar på en avdelning, månader på en annan. Under 2012 var jag inlagd sju av tolv månader, totalt har jag nog varit inlåst nio gånger. Det konstiga är, att jag inte har fått hjälp en enda gång. På alla allmänpsykiatriska slutenvårdsavdelningar har jag aldrig träffat en enda sjuksköterska eller läkare som har brytt sig om mig. Jag har ändå testat sex stycken olika avdelningar, dessutom i olika städer, men aldrig har det funnit någon som har brytt sig.

Min första gång som jag blev inlagd på en vuxenpsykiatrisk avdelning hamnade jag bland kriminella drogmissbrukare. Jag var arton år, mådde dåligt och var rädd. Jag anser att jag blev väldigt felplacerad, men det fanns tydligen ingen annan plats för mig att vara. Detta gjorde att jag blev ännu sämre så jag såg till att jag lyckades ljuga mig ut därifrån.

Nästa gång jag blev inlagd så kändes det ändå okej, trots att ingen egentligen brydde sig. Men jag fick en paus från mina självskador vilket gjorde livet lite lättare. Jag blev inlagd för att jag var allvarligt suicidbenägen, men efter några dagar blev jag och halva avdelningen hemskickad. Anledningen: Jo, läkaren ansåg att det behövdes platser på avdelningen ifall det skulle komma många till akuten. Vi fick packa ihop våra saker och åka därifrån.

En annan gång hamnade jag på en avdelning där jag kunde skära mig varje dag utan att någon brydde sig. När jag efter över en månad där lyckades övertala dem att låta mig åka hem berättade jag hur besviken jag var på den vården jag inte hade fått. Förklaringen var att de inte ville uppmärksamma självskador då risken var större att patienten skulle skada sig ännu mer. Vilket är en dålig ursäkt tycker jag, självklart ska det inte vara okej att skära sig på en avdelning varje dag. Självklart måste personal och läkare reagera och åtminstone prata med patienten.

Sista gången jag hamnade på psyket var efter ett allvarligt suicidförsök. Jag fick först spendera timmar på medicinakuten och sedan fick jag förflyttas till psykiatrin. Efter några dagar träffade jag läkaren som valde att skicka hem mig, trots att jag sa flera gånger att jag skulle göra ett nytt självmordsförsök om han lät mig gå. Men läkaren sa själv att han inte brydde sig om det. Enligt honom hade jag blivit ännu sjukare under mina dagar på slutenvården, och istället för att hjälpa mig, slängde han ut mig.

Utöver alla dessa händelser så har jag legat i en sjukhussäng dag in och dag ut, och aldrig har någon frågat hur jag har mått. Att Sveriges psykiatri inte fungerar är nog något många har fått uppleva, men jag vill också avsluta detta inlägg med att berätta att det faktiskt finns människor som bryr sig. Jag har träffat några inom öppenvården som verkligen har tagit hand om mig och försökt förändra mitt liv. Idag lever jag på ett behandlingshem där jag har träffat fantastisk personal som har räddat mitt liv. Det finns guldkorn inom vården, men de är inte alltid lätta att hitta. Därför får man försöka kämpa på och kriga tills man har fått rätt vård. Det är en kamp, men den är alltid värd det. Alla gången slutenvården har gjort mig besviken så har jag faktiskt blivit starkare. För aldrig någonsin att Sveriges sjukvård ska få trampa på mig, aldrig att den där idioten till läkare ska få ta mitt liv. Aldrig att någon annan än jag ska vinna.