Du måste vara frisk för att orka vara psykiskt sjuk

Skribent: Linda
Tema: Psykiatrin
Redaktör: Jessica Andersson

Jag har en hel del tankar om psykiatrin i Sverige och hur dem behandlar sina patienter...

Nu har jag haft turen att efter många års kastande fram och tillbaka fått världens gulligaste psykolog som lyssnar och är villig att hjälpa mig med både saker som hänt under min uppväxt och framåt, då jag inte har haft något drömliv precis!

Jag har också en underbar överläkare som lyssnar och hjälper och inte bara försöker tvinga på mig massa piller av olika slag, utan tvärt om så hjälper läkaren mig med en urtappning av mediciner som tidigare läkare har sett till att jag har blivit beroende av. Det var tydligen det lättaste sättet för dem...

Det tragiska är att det är en känd behandling, MBT, som gjorde det, men när jag började våga säga ifrån så blev jag obekväm och dem ville inte alls hjälpa till med min bakgrund och mina problem som följt mig genom livet!

Jag fick börja där när jag fick diagnosen Borderline och skulle gå en 18 månaders behandling med uppföljning!

Behandlingen bestod utav gruppterapi och enskild terapi. I gruppen så fick man inte vara den man var utan man skulle "spela" ett spel och jag förstod aldrig riktigt vad det gick ut på... Man fick inte ta upp för mycket (helst inget om sitt förflutna) för det kunde påverka de andra negativt?!

Vid ett till fälle så sa jag när det var ca 30 minuter kvar (gruppen var 1,5 timme) att jag behövde gå hem på grund utav att min ångest- och paniknivå steg i en rasande fart och då bryter jag ihop totalt (jag får självskadetankar och blir självmordsbenägen). Jag förklarade för hela gruppen och de två terapeuterna att det inte hade något med dem att göra utan att det var jag och min kropp som sa ifrån och jag kände att jag ville hem innan helvetet brakade loss inombords. En av terapeuterna följde efter mig och sa att jag skulle stanna då jag skulle tänka på hur det kändes för resten av gruppen? (Men hur bra hade det känts för dem om jag hade fått en panikattack, där jag krampar, slutar andas och inte är kontaktbar på mellan två och femton minuter?)

Jag försökte förklara detta men hon vägrade lyssna så jag blev arg och gick! Ett par dagar senare så får jag ett samtal från terapeuten där hon talar om att jag inte får komma på nästa grupptillfälle för att all ordinarie personal ska på utbildning så det är en relativt ny tjej som ska hålla i gruppen och terapeuten var inte säker på att det var så bra att jag kom dit med mitt humör och temperament. (Det var första gången jag hade gått hem och jag hade gått i gruppen i över ett år, hade cirka fem gånger kvar).

Jag blev arg, ledsen och besviken och bestämde mig för att sluta i gruppen direkt. Min individuella psykolog tog gruppledarnas parti och psykologen vägrade låta mig prata om sådant som verkligen störde mig och mitt liv, mitt förflutna, mina mardrömmar, doftförnimmelser, social fobi, PTSS osv... Man skulle tydligen inte rota i det som varit, men varför ska man då gå i terapi?

Jag fick då överläkaren som både läkare och terapeut vilket fungerade ganska bra förutom att han var mycket för piller och jag är tablettkänslig så vissa mediciner fick mig att hamna på psyket. (Jag var inlagd sex gånger på ett halvår, men i kortare perioder). Sedan gick han på tjänstledighet i två år och då begärde jag förflyttning till en vanlig psykiatrisk öppenvårdsmottagning och sa att jag ville ha en riktig psykolog och läkare.

Tyvärr så är det ju väntetider på allt så under det året jag fick vänta så fick jag ha kontakt med MBT-teamet och en läkare där som inte hade något som helst intresse av att hjälpa mig utan skrev ut mediciner så jag skulle hålla mig lugn. Jag ringde och hon frågade vad jag behövde och sen skrev hon ut, det är på grund utav det som jag är fast i ett läkemedelsmissbruk. Men jag överlevde i alla fall och ställde inte till med besvär... Dock så fick jag aldrig någon uppföljning av något slag!

Nu har min nya läkare hjälpt mig med ett nedtrappningsschema så jag är nere i snart hälften. (Tyvärr så är det ju mediciner som man måste skynda långsamt med både för kropp och psyket).

Har man ingen familj som jag så är man ensam och det är en tuff kamp! Min vän förlorade den kampen mot sig själv för snart två år sedan och hon gick samma behandling som jag!

Så jag önskar att alla som har "makt" inom sjukvården kunde ta sig en ordentlig titt och då även bakom kulisserna på psykiatrin! Jag förstår att människor självskadar och att många väljer att ta sitt liv. Jag sitter själv med de tankarna mellan varven.

Det är så lätt att en psyksjuk piller ge,

varför inte sätta sig och lyssna och vård ge?

Varför tror dem att man finner lycka i ett piller?
Det är demonerna i ens liv man behöver döda,

inte känslorna bedöva.
Önskar vården oss på allvar kunde ta,

så att fler väljer att på jorden stanna kvar.