Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: den stora tystnaden
Redaktör: Yasmine Ejner Lind
När jag som liten började må dåligt, var jag inte medveten om det själv. Jag var fast i någon annans grepp och insåg inte förrän senare att jag levde i en lögn. Inget av detta berättade jag varken för familj eller anhöriga innan jag fallit in i en sjukdom som skulle förklaras. Jag hade inte riktigt ord att beskriva känslorna och tankarna med, och mina första självskador var rena rop på hjälp. När jag börjat med detta var det redan försent, och på sommaren gick jag in i min första depression.
 |
| Jag, sommaren 07. |
Det var på den sommaren jag berättade för familjen. Jag hade fortfarande inga sätt att uttrycka mig på, och ingen visste om självskadorna än, men jag öppnade mig till den gränsen att människor förstod att något inte var som det skulle. På hösten började yrseln. Ja, eller var det yr jag var egentligen? Det var ett ganska harmlöst sätt att beskriva overklighetskänslorna och ångesten jag kände, så jag fortsatte på det spåret. Under vintern började vi söka hjälp för yrseln, jag gick igenom en radda undersökningar; skiktröntgen, audiologen, husläkaren, optiker, öga- näsa- halsläkare - hela bunten. För att komma fram till ett pyttelitet synfel. Det var inte fysiskt. Jag förstod nog innerst inne att det inte var det, hade börjat läsa om depressioner och ångest, men skämdes. Något jag absolut inte behövde egentligen. 2007 kom vi till BUP.
Då vi besökte BUP för första gången hade familjen börjat märka andra beteenden. Det var främst tvångsbeteenden, jag var livrädd för smuts och framförallt smuts från mat, vilket under sommaren utvecklades till svårare ätstörningar. Mamma och pappa fick berätta för tanten och farbrorn på BUP om alla mina idéer kring saker och ting - och där förstod jag att jag faktiskt led av en sjukdom. Jag fick genast påbörja stenhård KBT utöver 2 mediciner och det gick lite framåt.
... för att sedan backa tillbaks massor av steg.
Jag fick anorexi, vi kom i kontakt med ätstörningsenheten, och det blev allt svårare för oss att dölja vad som blivit en familjehemlighet. Efter att vi åkt in akut till BUP kom det till slut fram att jag skadat mig. Jag skämdes för mamma, ångern var stor, men då det lagt sig var det oerhört skönt. Så släkten fick veta. Jag fick inget annat än medkänsla - och jag tror många förstod varför jag varit så underlig redan som barn.
På hösten utvecklade jag en väldigt svår depression. Inget liv fanns i mig överhuvudtaget, och människor omkring mig blev rädda när de såg hur livlös jag var, hur döda mina ögon såg ut. Och så kom frågorna. Varför är hon inte med på idrott och hemkunskap? Varför går hon hem så tidigt? Varför kommer hon vissa veckor inte alls till skolan? Vad har hänt med henne..? Så hösten -07 fick klassen veta. Vi hade pratat med lärarna (varav några blev riktigt skuldbenägna då de inte behandlat mig så bra tidigare, på grund av mina "idéer") och BUP, och en dag berättade läraren att "Yasmine mår inte så bra" och att det handlade om bland annat ätstörningar och tvångssyndrom. Några tjejer från klassen som visste mer, hjälpte till att berätta. Jag möttes dagen efter av empati och tröst, och jag ångrade det aldrig. Men det fanns som sagt saker vi inte berättat än.
 |
| Jag, sommaren 2009 |
På hösten kom nästa slag för min familj. Jag berättade att jag under hela min uppväxt hört röster. Det kom nog väldigt plötsligt; men anledningen till att jag berättade då jag väl "fick" var att min mamma frågade. Annars vet jag inte hur lång tid det skulle tagit. Ett par år senare fick jag ur mig den största hemligheten jag burit på, och det har varit en tuff tid, då jag till och med för mig själv dolt detta. Under hela min sjukdom, ja även nu, kommer frågor. Under en period fick jag känslor som är väldigt vanliga under ett självskadebeteende, nämnligen känslan av att "det är allt jag kan". Jag trodde på fullt allvar att jag var så värdelös att sjuk är det enda jag kan vara. Jag handlade inte alltid efter känslan; den fick mig inte alltid att berätta. Men jag fick en stark ångest om en person inte visste exakt hur min sjukdom såg ut, när den väl fick veta, och var väldigt rädd att missförstås. Idag är den känslan nästan borta, och jag har inte alls samma tvång att berätta allt. Jag berättar det som passar in i situationen; pratar jag om SHEDO behöver jag inte slänga in mina röster eller tvångstankar i diskussionen och tvärtom. Men det är skönt att veta att man kan berätta utan att bli dömd.
I nästa inlägg tänkte jag ge lite tips och idéer!
Värme och kärlek, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar