En del av det som gjort att jag är där jag är idag.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Vad fungerar bra och vad borde förbättras?
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Första gången jag fick kontakt med psykiatrin var jag 14 år och fick komma till en ätstörningsmottagning. Jag minns inte så mycket av själva vården där, förutom att vi åt mest hela tiden och att jag inte fick vara med på en del aktiviteter eftersom mina teckningar och texter var "för mörka". Så jag fick inte vara kvar där utan skrevs in på en slutenvårdsavdelning. Jag fick träffa läkare, skolpersonal, sjukgymnaster och arbetsterapeuter men gick inte framåt i mitt tillfrisknande. Då den mesta tiden spenderades i ett rum på avdelningen och jag var alltför blyg och rädd för att gå utanför rummets väggar hanterade jag min ångest och mina tankar själv. Mina taktiker på den tiden var inte bra, utan jag fifflade med maten och självskadade.

Jag åkte in och ut på den där avdelningen ett par gånger men blev inte bättre. Det var inte fören jag träffade en ny läkare ett par år senare som såg till att jag fick komma till en behandlingsenhet där det fanns DBT-terapi. Jag hade inte fyllt 18 än, men fick möjlighet att komma dit ändå. Det räddade mitt liv.

På den här behandlingsenheten var jag ett par timmar i veckan under fyra års tid. Det var kämpiga år, men min terapeut och teamet runt hen såg till att mitt tillfrisknande inte stressades fram, utan det fick ta den tiden det tog. Jag blev stressad över att jag var där mycket längre än alla andra som försvann efter ett år eller ännu kortare, tänkte att jag var trög som fattade så långsamt och inte blev bättre lika snabbt. Men terapeuten fick mig att förstå att det är inte tiden som är det viktigaste, utan att jag faktiskt blev bättre.

Jag blev bemött som om jag vore en i teamet och fick vara med att utforma min egen vård. Jag var inte bra på att veta vad jag behövde och vad jag ville ha hjälp med, men det lilla jag kunde bidra med var oerhört viktigt. Jag kände mig likvärdig med de andra i DBT-teamet, både andra patienter men även personalen. Jag fick en viktig roll i min egen behandling.

Även idag när jag är färdigbehandlad inom psykiatrin och jag försöker klara mig på egna ben (vilket går bra!) vet jag att jag alltid kan vända mig dit igen om det skulle krisa, vilket är en enorm trygghet.

Detta har fungerat bra för mig och detta är en del av det som gjort att jag är där jag är idag. Så fick jag säga vad jag ville till vem jag vill inom psykiatrin skulle det bli - Tack P för att du trodde på mig!

Om du fick chansen att säga vad du vill till vem som helst inom psykiatrin, vad skulle du säga då?
Vad har fungerat bra för dig i din väg mot tillfrisknande? 
Maila som vanligt till blogg@shedo.com och berätta! 

Varma hälsningar
Johanna