Vi har rätt att gå i t-shirt

Skribent: Jessica Andersson
Tema: Konsekvenser vid självdestruktiva beteenden
 Redaktör: Jessica Andersson

Det dök upp en kommentar här på bloggen där en tjej berättar om hennes största konsekvener kring ett självdestruktivt beteende. Hennes berättelse väcker mycket tankar och frustration och idag tänkte jag att vi skulle diskutera det.

"Min största konsekvens är mina ärr på armar och ben. Det är det enda som finns kvar som påminner mig om det jag har gått igenom. Idag mår jag fantastiskt, men har fortfarande ärr som lyser så fort jag tittar på mina armar. De kommer alltid att finnas där, och jag kommer alltid behöva stå ut med att människor runt omkring mig tittar på mina armar först, innan de möter mina ögon. Även om jag själv har accepterat att jag är full av ärr, så har inte världen det. Vilket jag lider av. Min arbetsgivare kräver att jag har i alla fall trekvartsärm på mina tröjor, för att dölja ärren. Och när sommaren är så varm som denna, så blir det en otrolig plåga. Bara för att jag har sträck på armarna, så måste jag ha en så lång ärm som möjligt. Jag vill vara en förebild för andra som mår dåligt, men hur ska jag kunna vara det när jag själv har sådana problem med arbetsgivare som finner ärr som stötande? Det är fem år sedan som jag skar mig sist."

Hur ska man förhålla sig till en sådan här sak egentligen? Det är ett stort steg att lyckas acceptera sina egna ärr, men hur gör man när omvärlden inte accepterar? Jag tycker inte att en arbetsgivare har rätt att kräva detta. Ingen har rätt att kräva det! Självklart kan det bero på vart man jobbar, men i de allra flesta jobb så ska man inte behöva dölja sig själv för något förflutet som man har lyckats ta sig ur. Men jag vet att det händer, överallt och varje dag. Och vad handlar det om, egentligen? Rädsla tror jag. Rädsla på grund utav att man inte förstår. Jag har under många år tänkt att jag aldrig skulle kunna visa mina armar för barn. För vad ska man säga? Sedan fick jag en praktikplats på ett fritids, och jag insåg att självklart kan man visa ärr för barn. Jag har hört många historier och åsikter om detta. Att man inte alls borde visa omvärlden sina ärr, speciellt inte barn. Men varför? Att linda in barnen i bomull och gömma allt det svåra är inte den bästa lösningen, tycker jag. Sedan tycker jag inte att man ska säga "Jag har skurit mig själv". Men, det finns många bra saker att säga till barnen. Jag berättade för mina barn på fritidset att jag har varit sjuk inombords, och då fick jag sådana märken. Men nu är jag frisk och mår bra. Det tog barnen jättebra. Ärlighet men på en nivå som passar barn.

Men som sagt så tycker jag att det är fel att någon annan ska kräva att man ska dölja sina ärr. Ingen annan har rätt att göra det mot dig. Jag brukar alltid relatera till ärr som man har fått efter någon olycka eller fysisk sjukdom. Skulle någon begära av dig att du ska gömma ett ärr som du till exempel har fått efter en operation? Nej, antagligen inte. Att många tycker att man borde dölja ärr som man "orsakat själv" är så himla fel. Det ska inte vara någon skillnad. Men det är det för många, därför är det viktigt att vi pratar om detta, säger stopp och visar omvärlden att vi visst har rätt att gå i t-shirt. Eftersom dessa problem finns med i mångas vardag är det viktigt att mer information om självskadebeteenden når ut till samhället. För många problem kring psykisk ohälsa idag handlar just om okunskap.

Jag vill gärna höra om just du har råkat ut för något liknande? Eller har du upplevt något annat kring ärr och andras reaktioner? Tycker ni att jag har helt fel, ska man dölja ärr? Ni får jättegärna skriva era tankar och åsikter till oss på blogg@shedo.org

Att prata om detta kan göra skillnad i samhället! Och till dig som skrev kommentaren, kämpa på mot din rätt! Jag förstår verkligen att det är svårt att säga emot sin arbetsgivare, men han eller hon har ingen rätt att kräva detta ifrån dig om du inte jobbar med något väldigt känsligt där ärr kan trigga eller förstöra för många andra.

Stor kram till er!