Att sätta en diagnos utan att träffa patienten

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Diagnoser inom psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag var fjorton gick jag hos BUP en gång i veckan. Tiden från då är suddig, många saker har försvunnit från mitt minne, som en försvarsmekanisk, som att hjärnan inte vill minnas. Jag har inget namn på min läkare, inget ansikte. Jag vet att jag var där, men jag minns inte vad som sas. Men en gång kommer jag ihåg väldigt tydligt. Jag hade fått en ny läkare, en man. Jag och mamma skulle dit tillsammans. Efter trettio sekunder av läkarsamtalet utbrast mannen "Jag tror att du är manodepressiv" som det ofta kallades då. Läkaren hade inte frågat mig hur jag mådde, vad jag hade för problem, hur jag reagerade i olika situationer. Men han visste vad jag gått igenom genom den där förbannade journalen. Genom texter i ett sjukvårdssystem hade han satt en diagnos, trots att han aldrig hade träffat den ledsna och trasiga tonåringen. Mamma skrev fort ner namnet på diagnosen på en post-it-lapp. Den där lappen skulle ligga hemma under telefonen i evigheter. Utan att göra en utredning, utan att ens träffa mig så satte läkaren en diagnos. En diagnos som dessutom var fel, förbannat fel. Jag var inte bipolär.

När och om en diagnos ska sättas anser jag att det krävs återkommande samtal, flera träffar med patienten, undersökningar, frågor. I detta fallet fanns bara en journal som bakgrund, vilket inte är nog för att få en diagnos - anser jag. Läkaren läste andra människors ord, deras uppfattning. Han var aldrig intresserad av min historia, hur jag såg på det. I hans värld var det inte viktigt. I min värld är det det viktigaste.

Jag insåg snabbt att han hade fel och jag träffade aldrig honom igen. Sedan dess har ingen pratat om att jag är bipolär, antagligen för att jag inte är det. Enligt mig ska en diagnos ska aldrig sättas innan läkarens ens har träffat patienten.

Har du råkat ut för en liknande händelse? Mejla oss på blogg@shedo.org