Låt andetagen leva

Redaktör: Jessica Andersson

Varje andetag är värdefullt
varje hjärtslag likaså
Så låt andetagen leva
låt ditt hjärta slå
Ibland behöver man klättra
upp och ur ett hål
men du kommer upp och ur
om du har din överlevnad som mål
Så sluta aldrig klättra
det blir bättre en vacker dag
andas ikapp med dina hjärtslag 
så att du orkar ta nya tag
Ditt liv är viktigt
varje steg du tar
din plats på jorden är värdefull
och det är meningen att du ska stanna kvar
Så andas ikapp med dina hjärtslag
du kämpade mot sjukdom och vann
Det finns bara en av dig
så lev livet medan du kan

- Pia Ejeklint

"Hon låg och grät på badrumsgolvet över hur äcklig hon var"

Redaktör: Jessica Andersson

Alldeles för många ser ner på sig själva. På hur vi är och hur våra kroppar ser ut. Tarny Brumfitt var en av dem. Hon kunde lägga timmar på att titta på sig själv i spegeln, hata och förakta. Idag älskar hon sin kropp.

Hon vill vända det skönhetsideal vi har i dag och la därför ut en annorlunda version av "före- och efterbilder". Istället för viktnedgång som vi ser på de flesta andra sidor så är före-bilden från en bodybuilding-tävling och efterbilden på hennes kropp efter att hon hade fött barn. Tre miljoner likes i sociala medier och det visar att vi är många som är trötta på hur samhället och vi ser på våra kroppar.

Som inspiration från bilden vill hon nu skapa en dokumentär som uppmuntrar kvinnor från hela världen att älska sina kroppar. Filmen ska undersöka varför kvinnors hat till sin kropp har blivit en global epidemi men det viktigaste av allt - Hur ska det vändas?

För ett friskare liv

Redaktör: Jessica Andersson

"I might not be there yet, but I'm closer than I was yesterday".

För visst är det så, för varje dag som går kommer jag närmare mitt mål, målet att bli helt skadefri. Men ingen har sagt att det är en enkel resa. Vissa dagar går bättre än andra och vissa dagar är kämpigare. Men att ge upp är inte längre ett alternativ. Nu har jag varit skadefri i 1 månad och en vecka och jag tänker fortsätta att vara skadefri, att steg för steg ta mig närmare fri(sk)heten.

Jag har 10 år av självskador bakom mig och jag tänker inte låta de åren bli fler. De resterande åren av mitt liv ska vara skadefria. Punkt slut.

Det går att bli fri(sk).
Det går att må bättre.
Det går att få ett rikt liv.
Det går att vinna över det sjuka.
Det går att få må bra.

Du kan! Jag kan! Vi kan!

Keep fighting!


- Pia Ejeklint 

Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen

Redaktör: Jessica Andersson

Idag får vi läsa en mammas berättelse om hennes dotters anorexia och hur slitsam vägen har varit till att dottern och föräldrarna ska få hjälp och stöd att ta sig igenom sjukdomen.

Vår dotter insjuknade för drygt ett och ett halvt år sedan. När jag först sökte till BUP svarade telefonisten att ja, allting var ju tråkigt och jobbigt och så, men tyvärr hade de inga tider så de kunde inte göra någonting. 

Vi bollades till Ungdomsmottagningen och sedan tillbaka till BUP. För tack vare remiss från Ungdomsmottagningen fick vi tillslut en tid på BUP. Läkaren på BUPs allmänmottagning sa "Nä, ätstörningen är väl inte så allvarlig, hon har ju bara tappat några kilo, men jag tror hon har en depression".

Självfallet var vår dotter deprimerad. Det blir man av att inte äta. Nu var hon nog deprimerad redan innan hon fick anorexian, men ändå. Läkarens ord var kanske inte illa menade, men lät så naiva i mina mamma-öron. Vår dotter fick ingen diagnos, eftersom psykologen tyckte att läkaren hade fel. Ingen diagnos=ingen vård. 

Så blev det sommar och BUP stängde ned för semester med minimal verksamhet i TRE månader. Hur har forna dagars industrisemester fått svälla upp tre månaders allmän otillgänglighet i sjukvården?

Till hösten kom vi äntligen in på ätstörningsenheten, jobbade som illrar i fyra månader och fick till slut ut vår dotter ur svälttillståndet. Och så blev det jul och hej hopp, nu skulle det visst vara semester igen. "Ett långt skönt jullov." Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen.

Akutvård. 
Utskrivning. 
Åter till ätstörningsenheten, dock utan vårdplan. 
Ingen vårdplan=ingen vård. 
Pappa skrev en vårdplan, frågade ätstörningsenheten om de kunde godta den. 

Nu skulle dottern få terapi, enligt planen (både den som pappa skrev och enligt den målsättning som BUP hade gjort i höstas, när vi satte igång för att häva svälttillståndet), men terapeuten skulle bara iväg på lite semester (jadå, nu igen!), och en konferensvecka i utlandet, och sen bokades dotterns terapitid om till ett infomöte för föräldrarna så då blev det inte heller någon terapi.

Sedan fick de för sig att hon mest hade någon annan diagnos, och bara lite anorexia som en biverkning. Vi remitterades än hit än dit, och: TaDa! Ingen diagnos=Ingen vård!

Vi kom tillbaka till akuten. Ångest, självskador, matvägran. 

Jag skriver "vi" kom in på ätstörningsenheten, "vi" remitterades och så vidare därför att när det gäller ett barn behöver föräldrarna var med HELA tiden som stöd och praktisk förutsättning. 

Det gör så ont, det är ju vår älskade älskade flicka som far så illa. Vi har alla i familjen förlorat ett år av våra liv. Vi vet inte när vi kommer att kunna ha en "normal" vardag igen. Jag är arg på BUPs personal, men dottern får ju inte bättre vård för att jag är arg. Vi talade med alla överläkare, specialistläkare, enhetschefer och verksamhetschefer vi kunde komma i kontakt med, och nu har dottern i alla fall ÄNTLIGEN fått en tid hos en terapeut. Det är nu ungefär femton månader sedan dottern själv larmade en kurator på Ungdomsmottagningen att hon behöver hjälp med tankarna. 

Och hon är inte gammal, hon var inte ens inne i puberteten när allt det här började. 

Ett blodprov för att diagnotisera depression

Redaktör: Jessica Andersson

I veckan gick Mind ut och berättade om en forskning som sker i Österrike. Forskare har nu genom undersökningar hittat ett samband mellan serotoninupptaget i blodet och depressionsnätverket i hjärnan och anser att blodprover kan vara effektiva i samband med att diagnostisera depression. Förhoppningen är att diagnosen depression genom blodprov kan bli verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.

Under nästan nio år så led jag av en så kallad kronisk depression. Jag vet inte hur många gånger under dessa nio långa år som jag fick höra att jag skulle rycka upp mig. Att depressionen inte var så farligt, att den gick att tänka bort. Då och då kom skammen och skuldkänslorna över mig. För om det bara var att tänka bort - ville jag vara sjuk då? För hur mycket jag än försökte tänka annorlunda, så kändes livet lika nattsvart. Ibland fick jag höra att jag borde anstränga mig lite. För vissa dagar "ska" man må bra. När det är jul ska allt vara mysigt och när någon närstående tar examen så ska alla fälla glädjetårar. Men om man inte kan det då för att livet gör ont och känns tomt?

Tror ni att synen på depressioner skulle förändras om man genom blodprov skulle kunna ställa en diagnos? Att det är svårare att be någon rycka upp sig om man svart på vitt har ett provsvar där en läkare kan se att serotoninhalten är låg och genom det kunna ställa en diagnos. För man ber ju ingen med cancer att rycka upp sig - så varför görs det då när man mår psykiskt dåligt?

Bilden är hämtad här.

Information om bloggförändringar

Redaktör: Jessica Andersson

Hej alla SHEDO-vänner! Först vill jag be om ursäkt för att bloggen har varit lite annorlunda den sista tiden och att det har varit ganska tomt här.

Vi på SHEDO håller på att jobba med att förändra bloggen, någonting som vi ser fram emot och som vi tror kommer bli jättebra! Men vissa saker måste göras klart innan vi kommer gå ut med förändringen till er. Därför ser den ut som den gör i dagsläget, men håll ut - snart kommer saker förändras och så fort allting är färdigt kommer ni få reda på detta!

Vi är otroligt peppade för det nya, och vi hoppas att ni alla vill hänga med oss i det här! Tillsvidare är ni varmt välkomna att maila in tankar, känslor, texter eller funderingar som rör självskadebeteende och ätstörningar till blogg@shedo.se - Det finns alltså inget speciellt tema just nu utan alla texter som rör självskadebeteende och ätstörningar är varmt välkomna till oss.

Vi finns nu också på bloglovin för att snabbt och enkelt kunna följa oss och automatiskt bli uppdaterade vid nya inlägg. För att följa oss klickar ni HÄR eller i länken till höger! →

Som sagt, vi ser fram emot det nya och hoppas att ni alla vill hänga med oss! ♥