fredag 16 maj 2014

Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen

Redaktör: Jessica Andersson


Idag får vi läsa en mammas berättelse om hennes dotters anorexia och hur slitsam vägen har varit till att dottern och föräldrarna ska få hjälp och stöd att ta sig igenom sjukdomen.


Vår dotter insjuknade för drygt ett och ett halvt år sedan. När jag först sökte till BUP svarade telefonisten att ja, allting var ju tråkigt och jobbigt och så, men tyvärr hade de inga tider så de kunde inte göra någonting. 

Vi bollades till Ungdomsmottagningen och sedan tillbaka till BUP. För tack vare remiss från Ungdomsmottagningen fick vi tillslut en tid på BUP. Läkaren på BUPs allmänmottagning sa "Nä, ätstörningen är väl inte så allvarlig, hon har ju bara tappat några kilo, men jag tror hon har en depression".

Självfallet var vår dotter deprimerad. Det blir man av att inte äta. Nu var hon nog deprimerad redan innan hon fick anorexian, men ändå. Läkarens ord var kanske inte illa menade, men lät så naiva i mina mamma-öron. Vår dotter fick ingen diagnos, eftersom psykologen tyckte att läkaren hade fel. Ingen diagnos=ingen vård. 

Så blev det sommar och BUP stängde ned för semester med minimal verksamhet i TRE månader. Hur har forna dagars industrisemester fått svälla upp tre månaders allmän otillgänglighet i sjukvården?

Till hösten kom vi äntligen in på ätstörningsenheten, jobbade som illrar i fyra månader och fick till slut ut vår dotter ur svälttillståndet. Och så blev det jul och hej hopp, nu skulle det visst vara semester igen. "Ett långt skönt jullov." Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen.

Akutvård. 
Utskrivning. 
Åter till ätstörningsenheten, dock utan vårdplan. 
Ingen vårdplan=ingen vård. 
Pappa skrev en vårdplan, frågade ätstörningsenheten om de kunde godta den. 

Nu skulle dottern få terapi, enligt planen (både den som pappa skrev och enligt den målsättning som BUP hade gjort i höstas, när vi satte igång för att häva svälttillståndet), men terapeuten skulle bara iväg på lite semester (jadå, nu igen!), och en konferensvecka i utlandet, och sen bokades dotterns terapitid om till ett infomöte för föräldrarna så då blev det inte heller någon terapi.

Sedan fick de för sig att hon mest hade någon annan diagnos, och bara lite anorexia som en biverkning. Vi remitterades än hit än dit, och: TaDa! Ingen diagnos=Ingen vård!

Vi kom tillbaka till akuten. Ångest, självskador, matvägran. 

Jag skriver "vi" kom in på ätstörningsenheten, "vi" remitterades och så vidare därför att när det gäller ett barn behöver föräldrarna var med HELA tiden som stöd och praktisk förutsättning. 

Det gör så ont, det är ju vår älskade älskade flicka som far så illa. Vi har alla i familjen förlorat ett år av våra liv. Vi vet inte när vi kommer att kunna ha en "normal" vardag igen. Jag är arg på BUPs personal, men dottern får ju inte bättre vård för att jag är arg. Vi talade med alla överläkare, specialistläkare, enhetschefer och verksamhetschefer vi kunde komma i kontakt med, och nu har dottern i alla fall ÄNTLIGEN fått en tid hos en terapeut. Det är nu ungefär femton månader sedan dottern själv larmade en kurator på Ungdomsmottagningen att hon behöver hjälp med tankarna. 

Och hon är inte gammal, hon var inte ens inne i puberteten när allt det här började. 

2 kommentarer:

Anna Nilsson (Fajersson) sa...

Blir arg och ledsen på hur man ibland bemöts. har själv fått höra att jag inte var så allvarligt sjuk. Då blev ju resultatet att bli det! För att få hjälp.
Önskar er verkligen allt gott och att er dotter och hela familjen snart mår bättre.
Kram

skrott sa...

Det måste ske en radikal förändring både inom ätstörningsvården men även inom skolan och samhället så att unga tjejer och killar aldrig trillar dit. Jag hade anorexi i åtta år (plus två år därefter där jag hade vettig hjälp och faktiskt jobbade mig frisk - privat coach) och gick rent fysiskt inte ner sådär hejdundrans mycket till en början. Då säger min läkare till mig och mina förkrossat oroliga stackars föräldrar att jag "ännu inte uppnår alla kriterier för anorexi". Därefter visar han en lista på vad man ska, i mina öron "lyckas med" för att klassas som anorektiker? Jag var 13 år. Ni kan ju ana att jag satte in en extra växel för att blicksnabbt uppnå dessa kriterier. Det måste ske någonting drastiskt inom ätstörningsvården. När jag lades in första gången för drygt 7-8 år sedan så fick jag plats DIREKT. Idag har jag hört att "patienterna" inte får plats och har månadslånga väntetider. Snappa upp de unga DIREKT så de inte hinner gå så långt in i ätstörningen, ju längre man är kvar desto sjukare blir man och desto längre är vägen tillbaka. Sen är det väldigt mycket mer som är fel med synsättet på ätstörda men nu får jag lugna mig.. :). STOR MEGAKRAM till er och ett tips: Hata ätstörningen och älska din dotter men JÄVLAS med ätstörningen dygnet runt. Ätstörda är inga sköra varelser, vi är så fruktansvärt envisa och har så mycket kraft i oss att det är sjukt. Man har bara satsat kraften på fel ändamål. KRAM