Ni räddade mig tillbaka till livet

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Tack för att du finns
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: kreativ insikt

Under många år har jag balanserat på gränsen till det vi kallar liv och död. Många gånger har jag kastat mig i armarna på döden för att smärtan inom mig har varit för tung, för smärtsam och stor att bära. Jag har varit otroligt självdestruktiv och jag insåg inte hur mycket jag skadade er när jag skadade mig själv. Många av de som står kvar vid min sida har varit med mig i helvetet och vänt. Det är för mig en gåta hur ni hittade styrkan att stå kvar vid min sida i det där mörkret som omgav mig och som hotade att sluka allt ljus i dess närhet.

Utan er hade jag inte funnits här idag. Utan er hade jag aldrig orkat kämpa mig fri. Utan er hade livet förlorat all mening. För när jag befann mig i det svartaste mörker så var drömmarna jag hade haft helt betydelselösa... Allt det jag älskat att spendera min tid på, innan jag föll ner i mitt eget helvete, såg jag på med tom blick. Det enda som fortfarande betydde någonting var ni. Min familj, mina få men nära vänner. Det var tack vare er livet lyckades locka mig tillbaka när döden rövade bort mig för en minut... Det var tack vare er mitt hjärta började slå igen. Ni räddade mig tillbaka till livet.

När alla andra gav upp hoppet om mig, sänkte blicken och vände sig om och gick utan att någonsin se tillbaka så stod ni kvar. När region Skåne benämnde mig som en kroniker - ett hopplöst fall - och skickade en remiss till rättspsykiatrin i Sundsvall, där jag skulle spendera tre år som patient... så fanns ni kvar vid min sida. Ni vägrade sluta tro på att jag skulle hitta en väg tillbaka till livet. Tack för att ni vägrade ge upp hoppet om mig när andra gjorde det.

Tack till:

Mamma - som fick höra att hennes dotter var för sjuk för att vara inlagd och krigade för min rätt att få vård! Och som vägrade ge upp trots alla år i psykiatrins berg-och-dalbanor då jag slussats omkring med kortvariga LPT-domar på olika psykiatriska avdelningar och sjukhus runt om i Skåne. För att sedan slippa LPT:et och blivit utskriven till nästa självmordsförsök och/eller självskadehandling - hamna på akuten igen och blev LPT:ad några veckor hit och någon månad dit, sen utskriven, inlagd, utskriven...

Tack mamma, för att du visade mig vad det är att vara stark. Tack för att du aldrig lät mig glömma att jag var älskad. Tack för att du alltid har ringt och fortfarande ringer varje kväll för att säga godnatt och höra hur min dag har varit och fråga hur jag mår. Tack för att du alltid finns där och tror på mig.


Lillebror - mitt hjärtas tröst. Min älskade, älskade lillebror som genom sin födelse gav familjen liv igen efter att min lillasyster dött i plötslig spädbarnsdöd. Jag är så tacksam över att du fick stanna kvar - att gud inte tog dig också. Du betyder så otroligt mycket för mig, och jag älskar dig mer än du kan förstå! Du fanns alltid vid min sida genom livet, men det blev så tydligt när pappa dog... och sen även farmor och farfar. Du och jag blev ensamma kvar på pappas sida. Hur kan en hel familj dö inom loppet av ett par år? Hur kan livet vara så grymt?

Men du har lärt mig om livet lillebror, om att se det jag har kvar och inte det jag har förlorat. Om att livet går vidare och att vi alltid kommer vandra sida vid sida oavsett hur många mil det är mellan oss. Vi delar minnen, barndom, sorg men framförallt delar vi numera livsglädjen!


Babysis - det finns inga ord som beskriver hur mycket jag älskar min minsta lillasyster. Jag var nio år när hon föddes och var den stoltaste storasystern ni kan tänka er! Vi har ett eget litet sätt att avsluta telefonsamtalen oss emellan. När hon var liten kallade hon mig för Ia, och det kallar hon mig än idag för! Hon har alltid funnits där på olika sätt genom att skriva brev och vykort till avdelningen jag var inlagd på just då. Idag är hon en vuxen ung kvinna - 18 år och underbar!

Det finns ingen som du lillasyster! Jag är så stolt över dig! Jag älskar dig!

Själssyster - min bästa vän, min syster i själen.. Hon lär mig om mod, om att stå upp för sig själv, om att se det lilla i det stora, om vänskap och om att våga tro på sina drömmar och sig själv.

Vi fann varann via ett poesiforum på internet. Det var en tid då vi båda levde i ett mörker bakom låsta dörrar, många mil ifrån varann. Men genom sina ord, mejlen, breven och de små paket vi skickade via posten så spred hon sitt ljus över min värld. Vi pratade om framtiden, om drömmarna, om livet och hjälpte varann att se den oerhörda styrkan i att stanna kvar. Jag ville upptäcka världen på nytt med henne vid min sida.

Idag har vi kommit en bit på vägen, hon är en stor del av mitt liv, av min familj. Jag ska flytta många mil för att komma närmare henne och familjen. Framtiden är vår...

Det är många som har betytt och fortfarande betyder väldigt mycket för mig, Alla ni som stöttat mig och funnits där på olika sätt - jag tror ni vet vilka ni är. Tack så mycket!

Tillsammans gav ni mig livsglädjen tillbaka, något att leva för! Och nu lever jag för min egen skull.