Skribent: Therese, medlem i SHEDO
Redaktör: Margareta
Tema: Livet
”Jag tycker inte om livet”, sade jag bestämt en dag i januari. ”Det är dumt, elakt och totalt värdelöst. Det gör aldrig som jag vill och får mig att vilja gömma mig under ett täcke för alltid. Livet gör så ont!”
”Åh, men det är ju du som är livet vännen”, sade du då. ”Allt livet är, är också du.”
”Jag tycker inte om mig själv heller, så det så”, sade jag trumpet. Jag fortsatte: ”Jag önskar att jag aldrig hade fötts, det var den sämsta present jag någonsin fått! Se på mig! Jag ser mer död än levande ut, säger alla med avsmak. Men vad innebär det? Alla säger att jag måste välja livet. Och hur gör man det?”
Du tittade på mig med en större portion tålamod än jag någonsin ägt. Du sade:
”Livet är den bästa present någon någonsin kan få, för det är precis vad man vill att det ska vara. Det är den eviga läromästaren, den får dig att känna allt och inget och uppleva allt du gör.”
”Skitsnack”, sade jag. ”Det där är sådant man ser i dåliga amerikanska dramakomedier om någon sjuk person som inte vågar börjar leva förrän han vet att han ska dö.”
Per definition lever en människa så länge som det går att uppmäta hjärnaktivitet. Inte ens ditt hjärta behöver slå för att du ska vara vid liv. På så vis har människan gjort hjärnan till sitt viktigaste organ. Det som skiljer livet från döden.
Men livet är så mycket mer. Blommor är ju levande utan att ha någon sambandscentral såsom hjärnan. För att räknas till levande ska något kunna föröka sig bestämdes det. Därför befinner sig nu viruset på livets rand, det kan föröka sig, men inte utan hjälp från en annan organism.
Visst låter det tråkigt?! Men det ger mitt liv mening. Jag var så rädd för livets mening, vad skulle livet ha för mening med mig egentligen? Jag var så rädd för att livets mening för mig skulle vara att lida och plågas. Eller att det skulle finnas en gud någonstans som hade planerat något för mig. Genom att veta att de enda krav livet ställer på mig är att det ska gå att uppmäta hjärnaktivitet hos mig och att jag ska kunna föröka mig, så släppte en tyngd i mig.
Jag kunde äntligen börja leva. För jag kan fylla det med vad jag vill. Det är som att gå i en ändlös godisaffär och få plocka allt jag vill.
Visst finns det vissa motkrav från mig, jag måste både våga och vilja ta mig förbi lakritshyllorna, eller de otäcka gelehallonen. Säkerligen provar jag sura bitar som får tårarna att spruta men vem känner smaken av sött om man aldrig äter något annat? Aldrig smakar colaflaskorna så gott som när jag längtat efter dem, när jag tvivlat att jag skulle hitta igen dem bland alla vindlande hyllor, när jag tagit igenom mig femton beska piller i rad.
När jag mådde dåligt åt jag beska piller i åratal. Jag trodde livet var mina beska piller, och jag vande mig vid dem. Så många gånger gjorde det fem gånger så ont när jag hoppades och fick prova något annat för att sedan få de där beska pillren igen. Jag önskar att ingen ska behöva vänja sig vid beska piller, och jag önskar att alla ska våga sig ut bland de oändliga gångarna i godisaffären. För jag vet att även om livet inte är trettiofem colaflaskor i rad, så betyder inte det att livet inte är. Det är blandningen i livet som får mig att fortsätta, och det är vetskapen om jag kan välja själv.
Jag vill ge dig mod att grabba spaden, ta påsen i hand och ge dig ut! Kanske ses vi så att jag kan tipsa dig om gång fjorton som gjorde min dag, och kanske kan jag lära dig att undvika de där lakritshyllorna. Var lugn, jag väntar här på dig, ta den tid du behöver. I väntan på det fortsätter jag min färd på något bättre än colaflaskor!
”Du, vad gör ditt liv värt att leva?”, frågade jag.
”Min familj, mina vänner, mitt arbete, bra böcker och god mat”, svarade du.
”Jag har bara familjen av allt det där”, sade jag besviket. ”Inte ens böcker tycker jag om längre.”
”Jag vet det”, sade du. ”Och jag förstår att det gör livet svårt att värdesätta. Men du har alltid möjlighet att fylla det med vad du vill. Och det fina är att du kan vänta hur länge du vill och möjligheten finns ändå alltid kvar.”
”Jag tycker inte om livet”, sade jag i brist på något bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar