Skribent: Linda
Redaktör: Åsa Pehrsson
Tema: Tillsammans med dig
var jag aldrig särskilt sjuk
Minns du mig? Jag drömmer fortfarande om dig på nätterna. Ibland ligger jag halvsovande och tycker det känns som att du hoppar upp i sängen. Då tänker jag att du är här på besök. Även om jag som du vet inte behöver dig på samma sätt längre. Jag tror du är en tröstare. En stödjare, en hävstång. Jag tror det var din uppgift hos mig.
Såhär var det: I hela mitt liv hade jag önskat mig en katt, en röd eller svart eller randig katt, eller vilken katt som helst. Ett djur med mjuk päls som sa mjau. Men så blev det inte, det passade aldrig för mor och hon tänkte sig nog att det skulle vara mycket jobb för henne.
Sen blev det såhär: Jag blev sjuk. Och allting jag önskade mig försvann, alla drömmar och planer, allt som var jag. Utom det där med katten då. Att skaffa katt var nog mitt enda mål i livet, det enda jag såg fram emot. Jag ville ha en katt mer än jag ville bli frisk. Eller det var väl ett mål som verkade mer uppnåeligt.
Och sen hände det här: Min mor kom hem och hade flera gånger under samma vecka hört att unga sjuka mådde bättre av att ha katt. Min mor kom hem och hade bestämt sig för att det var ett tecken. Hon frågade mig: Vad vill du ha helst av allt i hela världen. Jag svarade rätt på första försöket.
Enda kravet var att det skulle vara min katt. Att allt ansvar låg på mig. Så jag satte igång. Ringde runt, läste på, planerade. Ringde runt! Läste på! Planerade! Bara en sån sak.
Första gången vi träffades var du tre veckor gammal, ett skelögt litet knyte som inte kunde gå. Jag väntade och väntade och väntade på att det äntligen skulle bli december, på att du äntligen skulle bli tolv veckor och äntligen äntligen få komma hem. Jag sprang till uppfödaren varenda vecka. Jag gjorde en liten kalender där jag prickade av dagarna. Jag hade försökt bli frisk ett tag då, men det gick långsamt och jag misströstade, trodde inte att jag hade en framtid. Jag hade ingen glädje och ingen energi till någonting. Utom att tänka på k a t t e n. Du var det enda jag brydde mig om.
Och så kom du. Och mitt liv blev ett annat. Fick en varm liten pälsig punkt att snurra kring, fylldes av en enda sak som faktiskt gjorde mig glad. Ett litet djur som var folkskyggt och inte tyckte om någon annan än mig. Och inte så många tyckte om henne, de flesta tyckte att hon var lite ful och surig. Bara jag förstod dig. Grynet och jag, vi två mot världen. Du var min kompanjon, min själsfrände. Mycket mer än bara en katt, i dig lade jag allt mitt hopp och allt mitt liv. Du var det enda jag orkade älska, det enda jag vågade lita på, det enda som aldrig blev förknippat med ångest. Jag hade varit sjuk så länge att det var en oskiljaktig del av mig. Något alla visste, något jag aldrig glömde. Men en katt märker inte sådant. För en katt är man någon som matar, leker och kelar. Med Grynet kunde jag vara något enkelt, något vackert och något helt annat. Hemma, som varit ett mörkt hål i flera år, blev plötsligt en plats där jag var trygg. En plats jag längtade till, inte från.
Och så hände det här: Jag orkade. Jag tog mig ut, jag gick till skolan, jag vågade saker. Jag vågade riskera att må sämre för det fanns något som kunde få mig att må bättre igen. Varje gång jag ville fly från någonting, tänkte jag på att hemma fanns Grynet. Och ofta orkade jag lite till då, när jag tänkte på det. Men när det inte räckte, när det sprack och jag föll, då fanns du också. Då satt du bredvid medan jag plåstrade ihop skärvorna. Och sen blev du otålig, började välta saker för att jag skulle komma upp och börja leka med dig. Starta om.
Du var med mig ett år. Det viktigaste året i mitt liv, året då allting vände. Du fanns med mig när jag började gå i skolan igen, när jag började umgås med andra människor, när jag började ha ångest utan att skada mig, när jag flyttade hemifrån och började klara mig själv, när jag började stå emot att ha ångest överhuvudtaget. Du var med mig hela tiden och du var mitt stora stöd. Och efter nästan exakt ett år dog du.
Det kändes så förfärligt orättvist. Du var så älskad av mig, jag kunde inte föreställa mig att det överhuvudtaget fanns en katt som betydde så mycket för någon annan person i hela världen. Och du gav dig av. Jag grät och skrek och rasade men jag visste det där andra också. Jag visste att du kunde ge dig av, att jag skulle orka leva vidare, hur ont det än gjorde. Att anledningen till att jag skulle orka var att du hade funnits där. Precis tillräckligt länge.
Kanske var du en tröstare. Jag tror det. Kanske kom du till mig för att jag behövde just dig och din hjälp. Kanske hade du gjort din uppgift och tyckte inte att du hade någon anledning att stanna kvar. Kanske.
Kommer du ihåg? Jag tänker fortfarande på dig så ofta, fastän flera år har gått. Fastän jag är frisk nu, fastän jag lever ett helt och fullt liv, fastän så många människor omkring mig får den kärlek jag inte kunde ge dem då, den jag bara kunde ge dig. Du kommer alltid att ha en nästan orimligt stor plats i mitt hjärta. Och en nästan orimligt stor del av äran för att jag blev hel, blev mig själv igen.
Det är du värd.
Såhär var det: I hela mitt liv hade jag önskat mig en katt, en röd eller svart eller randig katt, eller vilken katt som helst. Ett djur med mjuk päls som sa mjau. Men så blev det inte, det passade aldrig för mor och hon tänkte sig nog att det skulle vara mycket jobb för henne.
Sen blev det såhär: Jag blev sjuk. Och allting jag önskade mig försvann, alla drömmar och planer, allt som var jag. Utom det där med katten då. Att skaffa katt var nog mitt enda mål i livet, det enda jag såg fram emot. Jag ville ha en katt mer än jag ville bli frisk. Eller det var väl ett mål som verkade mer uppnåeligt.
Och sen hände det här: Min mor kom hem och hade flera gånger under samma vecka hört att unga sjuka mådde bättre av att ha katt. Min mor kom hem och hade bestämt sig för att det var ett tecken. Hon frågade mig: Vad vill du ha helst av allt i hela världen. Jag svarade rätt på första försöket.
Enda kravet var att det skulle vara min katt. Att allt ansvar låg på mig. Så jag satte igång. Ringde runt, läste på, planerade. Ringde runt! Läste på! Planerade! Bara en sån sak.
Första gången vi träffades var du tre veckor gammal, ett skelögt litet knyte som inte kunde gå. Jag väntade och väntade och väntade på att det äntligen skulle bli december, på att du äntligen skulle bli tolv veckor och äntligen äntligen få komma hem. Jag sprang till uppfödaren varenda vecka. Jag gjorde en liten kalender där jag prickade av dagarna. Jag hade försökt bli frisk ett tag då, men det gick långsamt och jag misströstade, trodde inte att jag hade en framtid. Jag hade ingen glädje och ingen energi till någonting. Utom att tänka på k a t t e n. Du var det enda jag brydde mig om.
Och så kom du. Och mitt liv blev ett annat. Fick en varm liten pälsig punkt att snurra kring, fylldes av en enda sak som faktiskt gjorde mig glad. Ett litet djur som var folkskyggt och inte tyckte om någon annan än mig. Och inte så många tyckte om henne, de flesta tyckte att hon var lite ful och surig. Bara jag förstod dig. Grynet och jag, vi två mot världen. Du var min kompanjon, min själsfrände. Mycket mer än bara en katt, i dig lade jag allt mitt hopp och allt mitt liv. Du var det enda jag orkade älska, det enda jag vågade lita på, det enda som aldrig blev förknippat med ångest. Jag hade varit sjuk så länge att det var en oskiljaktig del av mig. Något alla visste, något jag aldrig glömde. Men en katt märker inte sådant. För en katt är man någon som matar, leker och kelar. Med Grynet kunde jag vara något enkelt, något vackert och något helt annat. Hemma, som varit ett mörkt hål i flera år, blev plötsligt en plats där jag var trygg. En plats jag längtade till, inte från.
Och så hände det här: Jag orkade. Jag tog mig ut, jag gick till skolan, jag vågade saker. Jag vågade riskera att må sämre för det fanns något som kunde få mig att må bättre igen. Varje gång jag ville fly från någonting, tänkte jag på att hemma fanns Grynet. Och ofta orkade jag lite till då, när jag tänkte på det. Men när det inte räckte, när det sprack och jag föll, då fanns du också. Då satt du bredvid medan jag plåstrade ihop skärvorna. Och sen blev du otålig, började välta saker för att jag skulle komma upp och börja leka med dig. Starta om.
Du var med mig ett år. Det viktigaste året i mitt liv, året då allting vände. Du fanns med mig när jag började gå i skolan igen, när jag började umgås med andra människor, när jag började ha ångest utan att skada mig, när jag flyttade hemifrån och började klara mig själv, när jag började stå emot att ha ångest överhuvudtaget. Du var med mig hela tiden och du var mitt stora stöd. Och efter nästan exakt ett år dog du.
Det kändes så förfärligt orättvist. Du var så älskad av mig, jag kunde inte föreställa mig att det överhuvudtaget fanns en katt som betydde så mycket för någon annan person i hela världen. Och du gav dig av. Jag grät och skrek och rasade men jag visste det där andra också. Jag visste att du kunde ge dig av, att jag skulle orka leva vidare, hur ont det än gjorde. Att anledningen till att jag skulle orka var att du hade funnits där. Precis tillräckligt länge.
Kanske var du en tröstare. Jag tror det. Kanske kom du till mig för att jag behövde just dig och din hjälp. Kanske hade du gjort din uppgift och tyckte inte att du hade någon anledning att stanna kvar. Kanske.
Kommer du ihåg? Jag tänker fortfarande på dig så ofta, fastän flera år har gått. Fastän jag är frisk nu, fastän jag lever ett helt och fullt liv, fastän så många människor omkring mig får den kärlek jag inte kunde ge dem då, den jag bara kunde ge dig. Du kommer alltid att ha en nästan orimligt stor plats i mitt hjärta. Och en nästan orimligt stor del av äran för att jag blev hel, blev mig själv igen.
Det är du värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar