Acceptans

Alla måste vi acceptera olika saker i livet. Vissa är så enkla som att acceptera att det regnar fastän vi önskade oss sol. Man är inte glad för det men det är bara att gilla läget. Sedan finns det andra områden i livet som kan vara väldigt svåra att acceptera, saker vi helst vill glömma t.ex från ens barndom eller uppväxt, händelser vi önskar vi kunde ändra på eller omständigheter som vi tvingas finna oss i. Vi kanske dras med konsekvenser av destruktiva handlingar, har psykiska och/eller fysiska ärr eller begränsningar som vi helst vill få bort.

Inom olika behandlingar så är det här med acceptans ett återkommande tema. I början trodde jag att det innebär att jag måste tycka om det men att acceptera en sak är inte detsamma som att gilla det! Vad kan hjälpa dig att acceptera saker och varför är det så viktigt?

Först måste man nog inse att saker som har hänt i ens liv inte går att ändra på, det går inte att vrida tillbaka klockan. Det kan göra väldigt ont att förstå att inga ansträngningar i världen kan förändra vissa fakta. Jag har ofta tänkt "jag vill inte att det ska vara såhär" eller "jag vill inte bli påmind om det som en gång hänt". Det är mänskligt att känna och tänka så, men inte bra att fastna i. Det är som att jaga efter vinden, det går inte! Man kan inte trolla bort vissa saker hur mycket man än önskar! Tänket att vilja slippa blir ett problem om flyr genom destruktiva beteende och därigenom inte lär sig att leva med/hantera det oundvikliga på ett bra sätt.

Tänk dig att du har brutit ditt ben. Du kan vägra att acceptera det och tänka "jag vill inte att det är brutit, jag låtsas att det inte är det". Du kommer bli besviken om och om igen. Du kommer få ont när du försöker gå eller vägrar gipsa det. Istället kan du tänka "skit att det är brutit, MEN nu är det så och då får jag väl vila benet, gipsa det och göra det bästa av det". Faktum är ju att det är brutet. Så vilket av de två tankesätten tror du att du kommer må bättre av?

Jag var tvungen att inse att jag inte kan slippa minnesbilder, att jag alltid kommer ha vissa känslomässiga och fysiska ärr. Jag tycker inte om det men så ser det ut, tyvärr. Först när jag hade förstått det kunde jag sakta koncentrera mig på att lära mig att leva med det så bra som möjligt, utan att hela tiden må extremt dåligt av det. Jag märkte att jag genom att acceptera det nu kunde välja hur mycket/länge och på vilken nivå de påverkar mig och därför är det så viktigt att välja acceptans-vägen! Du besparas mycket lidande, både tids-och kraftmässigt och får en chans till ett bättre och drägligare liv, trots att man kanske har vissa odds emot sig.

Tidigare kunde jag när jag mådde dåligt ständigt tänka att jag t.ex inte vill leva med en viss diagnos eller prognos, vilket ledde till att jag grävde ner mig i negativa tankar. Det är lättare att nu kunna tänka att "nej, jag gillar inte t.ex min diagnos eller att jag behöver må dåligt över saker som har hänt, men nu är det så. Fine! Vad kan jag göra för att klara av denna dag eller detta minne?" Acceptera din situation och gör det bästa av det! Det är inte lätt men det går. Idag kan jag se i backspegeln och jämföra hur jag mådde och agerade när jag vägrade att acceptera saker och hur jag idag istället kan leva med det och få mer ro i själen.

Att inte acceptera leder till en återvändsgränd med ständiga besvikelser och en ond cirkel medans acceptans-vägen öppnar upp dörrar istället. Den hjälper dig att hitta nya vägar, att få balans för att kunna gå bättre på de vägar som är ojämna, krokiga och svåra i livet. Du vinner alla gånger på att acceptera dina omständigheter även om det är svårt!

Kram till er alla!
Bianca - SHEDO-skribent