Kan
du föreställa dig den dagen när du ser dig i spegeln och älskar
det du ser? Det
går. Jag lovar. Vi lever i en värld där utsida och prestationer
värderas högt. Högre än det mesta. I den här världen kan det
ibland kännas som om det inte spelar någon roll, att hur mycket vi
än försöker så räcker vi aldrig till. Det är inte sant, det är
en känsla. En tung, jobbig känsla, men det är en känsla som vi
kan påverka.
En
del i mitt tillfrisknande handlade om att lära mig att känna av min
kropp. Jag hade långt tidigare stängt av känseln från halsen och
neråt, men nu skulle jag försöka lyssna och känna vad min kropp
ville. Det behöver inte riktigt sägas att jag tyckte att det var
skitsvårt. Det som behöver sägas är att jag vann otroligt mycket
på att göra det. Jag började klä mig i kläder jag tyckte om,
inte i det jag trodde att alla andra runtomkring skulle acceptera.
Jag vågade sänka axlarna och börja andas med magen. Testa, det gör
skillnad! Jag vågade känna att jag är ett med min kropp.
Några
av de häftigaste upplevelserna hade jag i träningshallen, där jag
många gånger stått framför spegeln men försökt låta bli att se
min egen kropp och känna om kroppen ville och orkade träna idag.
Jag minns att jag ställde mig framför spegeln med nyvunnen
självkänsla och blev glad för jag såg en tjej som mådde bra. En
annan gång förvånades jag av hur glad jag var efter träningen.
Hela kroppen jublade och skuttade! Jag hade kört ett träningspass
där jag hade varit i min kropp, lyssnat på den och tillsammans med
min kropp haft galet roligt! Därför blev det också kul. Jag
fortsätter hela tiden att jobba med att vara i min kropp, lyssna på
den och lära mig vad jag mår bäst av. Och det är värt varenda
sekund!
- Emma, shedoskribent
2 kommentarer:
Det kan till en början vara otroligt skrämmande att känna att man har en kropp. Jag prövade basal kroppskännedom och fick först panik. Hjälp! Jag har en kropp! Men det var viktigt, att känna efter steg efter steg.
För mig fungerade det inte att gå i basal kroppskännedom tillsammans med andra, men då kunde de trixa till det så att jag fick ha det individuellt med en terapeut. Det är läskigt och till en början ganska ångestframkallande, men det är också en början.
Det ÄR inte lätt. Det är en resa det också. Man kan inte komma någonstans om man inte tagit några steg dit.
Precis som du säger, det är inte lätt. Men det är viktigt att göra det. Våra kroppar är inte något skilt från oss, de är oss. Det gäller att omge sig med människor som pushar en i rätt riktning och hitta det sätt som funkar för en själv. Några kanske behöver hjälp av sjukgymnast, någon kanske står själv framför en spegel och en annan mår bäst i grupp. Ett litet steg är oxå ett första steg.
Skicka en kommentar